När jag läser dina inlägg så känns det som att du försöker springa ikapp det mående. Om jag bara gör det här kommer jag må bättre. Hanterar du ditt mående (det depressiva, ätstörda och hyperaktiva) på något sätt. Får du behandling?Jag har försökt göra upp en reservplan ganska länge nu. Egentligen känner jag i hela kroppen att den skriker efter kravlöshet, vila, tid, ridning och yoga, men som sagt så är jag rädd för hur jag skulle må rent psykiskt av allt annat som också följer: finansiell osäkerhet, jobbsökande, ensamhet. Som att välja mellan pest eller kolera just nu.
Igår åkte jag och hälsade på tre av mina klasskamrater som tagit en paus. Nästan alla har problem med panikångest, går på anti-depressiva och beskrev precis samma sak som mig. De försökte jobba med sina projekt i somras på alla sätt, tvinga sig själv, göra mer, göra mindre. Inget fungerade, det kom inte ut något och det var framförallt inte roligt. Skillnaden är att de inte ser det som ett misslyckande att ta en paus.
De undrar också hur lärarna och skolledningen kan undgå att se att det finns brister i utbildningen, när nästan hela klassen har psykiska problem på ett eller annat sätt. Och så undrar de varför folk försvinner?
Är nästan helt övertygad om att jag kommer att gå in i en depression om jag tar en paus, men alternativet är att tvingas in i någon sorts kreativ hyperaktivitet, som jag inte känner att jag har energin för. Det tar otroligt mycket energi från mig att befinna mig där, och det verkar vara ett stadie jag undviker till varje pris just nu.
Jag är en kontrollmänniska utan dess like, och analyserar och vrider och vänder på allt. Jag var ätstörd i några år och tog kontroll över det enda jag kunde kontrollera =kroppen, eftersom att jag upplevde min tillvaro så okontrollerbar. Det blev en hobby, som jag tyvärr än idag inte kan skilja från min andra hobby, som är mina studier. Svälta sig själv=endorfinpåslag=hyperaktivitet=rastlös=energi att lägga in i studierna.
Skjuta upp att äta, bara göra, göra, göra, göra. Precis vad som efterfrågas av handledarna just nu. Besatthet.
Förstår inte varför jag är så rädd för det här, det brukar ändå vara någon slags njutningsfull känsla av att befinna sig i kreativt flow, men den här gången har jag inte ens riktigt gett mig själv chansen att komma dit? Trycker på bromsen hela tiden känns det som.
Så jag tror att varför jag inte lägger ner min själ i mitt arbete just nu har nog dels att göra med att jag är orkeslös rent fysiskt men också för att jag är rädd för att gå in i det hyperaktiva stadiet eftersom det är något jag förknippar med att tappa fotfästet. Som så många andra med "duktig flicka-syndromet" har jag en otrolig rädsla för att misslyckas, vill vara alla till lags, vill känna mig "duktig" och inte göra någon besviken ifall jag inte skulle nå ett bra resultat med mitt arbete. Märk då, någon, som i någon annan.
Sjukligheter poppar upp som gubben i lådan.
Jag vet fortfarande inte hur man skiljer på en hälsosam kreativitet från en ohälsosam? För mig är det alldeles för många likhetstecken. Är det någon annan som har samma upplevelser?
Nu sitter jag här och försöker boka i ett möte med min kursledare, inget svar ännu. Det här landet alltså...
Jag kämpade mig igenom mitt exjobb, resultatet blev inte bra och jag kraschade efteråt och haltar fortfarande fyra och ett halvt år efter.
Jag tror inte du ska vara så rädd för sjukskrivning (det var jag också, har ångestdiagnos) du ska ju behandlas också inte bara gå hemma. Man kan hitta andra saker att göra, tex träffa dina kursare som också pausat. Kanske åka hem till Sverige och bli ompysslad?
Flow är absolut en drog för mig, för mig är det ångestdämpande, jag går helt upp i det jag gör, livsfarligt om man använder det så. Priset betalar man efteråt.
Man har lättare att hitta flowet och behålla det när man mår bra (äter rätt, sover, tar pauser, har rutiner osv). Det finns ett positivt flow som inte föds ur destruktivt beteende.
http://www.psykologifabriken.se/tag/flow/
