Får du någon hjälp idag? Har du funderat något i banor på att söka hjälp för dina tankebanor?
Positiva saker händer oss alla. Det svåra är att se dem o faktiskt våga ta till sig dem. O positiva saker...då tänker jag inte enbart på gigantiska stora utan på små, små vardagsframgångar.
Det här tycker jag är så tråkigt att läsa. Så fort någon skriver om sin känsla - att de inte mår bra, de vet om att de kanske tänker i galna banor så VIPS, brutalt nedslag på en gång och människor får en stämpel om offermentalitet. Vem vågar berätta då? Möjligheten finns ju att människor blir ännu räddare för att berätta om sitt mående.
Det gör mig ont.
Visst ska man berätta, men om man tänker gå vidare i livet och söka jobb, kanske man ska bearbeta detta FÖRST, för att inte få en kalldusch när andra känner likadant vid en intervju?
Det är jättesvårt att komma in i en grupp, en arbetsplats etc när man har en grundläggande inställning som TS beskriver. Själv hade jag aldrig vågat släppa in någon med den inställningen i en fungerande grupp, det kan verkligen tippa ett maskineri som fungerar. Och kosta onödig energi att försöka lösa.
Jag tycker Billy beskriver det bra ovan.
Som
@Squie verkar förstå, så delar jag mina innersta privata tankar här, något som jag i princip aldrig gör annars med ett internetforum (tvärtom är jag livrädd att bli igenkänd).
@Lovisaleonora Nu skriver jag inte allt jag varit med om / negativa saker gång på gång. För att inte framstå som ett offer. Tvärtom så har jag försökt en massa saker och fortsätter att försöka (YH-utbildningen t ex). Jag ska ge ett par exempel; vi är två i denna staden jag bor i som läser YH-utb (distansutbildning) och LIA:n måste göras på en viss myndighet. Vi fick inte vara två på den myndigheten i denna staden och därför kommer jag att tvingas jag att pendla 2+2 timmar varje dag för att min ansökan kom senare (antar jag) och jag
avskyr verkligen att pendla *(+ att jag inte eg klarar det i längden), jag borde kanske ha hoppat av direkt jag fick veta detta, men jag försöker att tänka positivt... och att jag ska klara av det. Det innebär också att jobb inom den myndigheten är troligen uteslutet i min stad, så det blir flytt eller långpendling (något som jag inte kommer att klara psykiskt eller fysiskt i längden) om jag tänker mig jobb inom just den myndigheten, vilket jag hade tänkt, men jag får nog tänka om. Samma sak med en arbetsmarknadsutbildning jag läste för några år sedan då jag fick praktik 1,5+1,5 timmar pendling bort (försökte hitta praktik i min stad den gången men fick nej och nej hela tiden från de praktikplatser jag sökte). För övrigt blev vi nästan "lovade" jobb av den som ordnade den utbildningen (privat utbildningsföretag som AF betalade) och jag min idiot trodde ju på det de sa om behovet. Problemet var bara att min klass var sista av ca tio intag under tre år (de körde nya starter var tredje månad) så marknaden var mer än mättad i hela mitt pendlingområde + lite till. Det var f ö bara 2 st i klassen som fick arbete som hade anknytning till den utbildningen, av 20-tal som avslutade. Minst hälften tror jag är mer eller mindre arbetslösa ff. F ö enda trösten att jag trots allt inte är ensam. Ja, sen har vi allt som hänt privat, som jag inte går in på, dödsfall etc. Så det är nog välmenande av dig och jag försöker ta åt mig det så att jag är medveten om att jag inte framstår som ett offer.
Jag försöker att visa mig positiv, säker och kompetent vid de tillfällen jag har kallats på intervju och svara så som man "ska" i min situation, enligt sakkuninniga. Dock är det svårt när jag inte har något att eg skriva och framhålla i mina ansökningar och på intervjuer (för de saker jag gjort ligger så långt tillbaka) och inga kontakter. Konkurrensen från de som är så mycket mer meriterade, yngre etc, när jag söker kvalificerade tjänster gör att jag börjar ge upp, trots att jag vet att jag skulle klara av jobbet minst lika bra som de som får tjänsterna. Återstår okvalificerade tjänster, men där är jag ju överkvalificerad...
Ang hjälp idag, så är jag tydligen för frisk nu för att få landstingsfinansierad hjälp (har försökt) och jag har inte råd att betala själv. Men ärligt talat funkar det inte med denna utbildningen kommer jag att bli jävligt deppad, så då lär de behöva hjälpa mig. Tvivlar på att jag ens kommer att orka kvarstå som arbetssökande då. Ett annat problem jag har är att antideppmedicin inte fungerar speciellt bra på mig
