Jobb - arbetssökande och etik

[Emale]

Jag har haft ett jobb under en längre period där jag kände att mina värderingar inte överensstämde med företagets vad gäller behandling av personal och i vissa fall kunder. Det fanns inga kollektivavtal, riktigt låga löner, dåliga arbetsförhållanden och dålig behandling av personal generellt. Jag tog jobbet ändå för jag var 19 år, hade inga direkta erfarenheter utan kom direkt från gymnasiet. Jobbade hårt, presterade bra och blev befordrad och fick massa värdefulla erfarenheter. Kanske just för att de som har mer erfarenheter inte tog ett sånt jobb och då fick jag som ung och driven utrymme att få avancera. Jag blev bra behandlad men en del av mina kollegor blev inte det och ofta kände man sig som en del i den dåliga behandlingen även om jag försökte tala med ledningen vad gäller vissa saker och vissa situationer. Jag upplevde det som att jag hade ganska bra "status" på arbetsplatsen då jag presterade bra så det var väl därför jag kom undan trots att jag var den som ifrågasatte saker ibland. Jag slutade till slut mycket p.g.a detta och började plugga i stället. Efter att ha läst juridik insåg jag att vissa grejer faktist var olagliga. Det ska dock ha blivit lite bättre nu på den arbetsplatsen av vad jag har hört ryktesvägen, men det är ju samma chef & ägare så jag tror samma värderingar säkert hänger kvar.

Jag var bla delaktig i rekrytering på det företaget och intressant var att ibland sökte folk för att de var tvungna men visade tydligt att de inte ville ha jobbet. t ex "Jag bor 30 mil från ert företag och jag vill inte flytta. Jag har inga av de egenskaper ni efterfrågar..." Så jag antar att man inte får välja vad man vill söka men man kan ju se till att inte få de jobb man inte vill ha.

 

[prinsessfeminist]

Problemet var ju inte att arbeta tillsammans med oliktänkande, utan att utföra arbetsuppgifter/bidra till ett mål som strider mot ens värderingar. Det är ju också ett mycket mer intressant problem, såväl för den anställde som för arbetsgivaren.

"Intressant" är snarast ett ord som används av den som betraktar problemet utifrån. Inifrån problemet (utifrån arbetsgivarens och arbetstagarens perspektiv) så skulle man nog snarare säga att detta är ett "avgörande" eller till och med "dramatiskt" problem.

 

[Petruska]

@prinsessfeminist Det håller jag absolut med om så sett. Jag vet inte vad som är det vanligaste när man söker ett jobb, men många är ju faktiskt inte arbetslösa eller beroende av a-kassa när de vill ha ett nytt jobb. I de fallen är det ju heller inget problem: är man radikalpacifist så söker man inte jobb i vapenindustrin, om vi säger så.

Men hur samhället/a-kassan/AF ska förhålla sig är väl just intressant? Nu är det ju enkelt att undvika att få jobb man inte vill ha, tex genom att skriva en usel ansökan. Dvs problemet är väl inte så stort i praktiken. Men det vore ju inte orimligt om någon form av engagemang i arbetet, eller åtminstone inte djupt etiskt/religiöst motstånd mot det, faktiskt tilläts ha betydelse också på den nivån. Jag menar, vem vinner vad på att människor tvingas arbeta mot sina värderingar?

Om man ska tvingas i arbete enbart för att inte vara beroende av a-kassa, blir det ju extremt uppfostrande. Som att arbetaren ska tuktas och veta sin plats. Känns inte det en smula omodernt?

 

[No1]

Men gör inte en anställd som trivs och är stolt över sitt jobb, ett bättre jobb?

Om vi tar personlig assistent som exempel, där finns ju eldsjälarna som gör ett fantastiskt jobb, och de "dit-tvingade" som inte är så trevliga (eller säkra) för brukaren att vara beroende av.

Självklart, och som ag vill man givetvis inte ha en anställd som gör ett dåligt arbete.

Däremot anser jag att det är otroligt märkligt att en arbetslös individ prioriterar ned självförsörjande så pass att hen inte kan förmå sig att bita ihop och göra ett ok arbete i väntan på något bättre. Därav mitt svar.

 

[skiesabove]

Självklart, och som ag vill man givetvis inte ha en anställd som gör ett dåligt arbete.

Däremot anser jag att det är otroligt märkligt att en arbetslös individ prioriterar ned självförsörjande så pass att hen inte kan förmå sig att bita ihop och göra ett ok arbete i väntan på något bättre. Därav mitt svar.

För att det finns viktigare saker i livet än att ha mycket pengar ?

http://urplay.se/Produkter/180676-De-obekvama-Underbara-Clara

 

[Petruska]

Jag tänker nog snarare att som arbetslös gör man ingen skada. Om man bidrar till en verksamhet som strider mot ens värderingar, så gör man ju skada (enligt sina värderingar).

Exemplet med personlig assistent, är väl dock inte av den karaktären. Vill man inte ha det jobbet, fungerar man antagligen dåligt rätt dåligt, men det är ju inte en värderingsfråga, antar jag. Man kan väl inte hysa djupa etiska värderingar mot att de som behöver en personlig assistent också har en.

 

[Mammas]

Tack för så många intressanta reflektioner!

@Bexzor Fast jag håller med philo om att det nog inte strider mot dfinas värderingar? Jag tänker att om det ska strida mot dina värderingar måste du typ arbeta för en pedofilring, dvs arbeta för mer pedofili i samhället?

Å andra sidan för det ju tankarna till en annan aspekt - vad kan man jobba med och fortfarande må bra? Jag skulle aldrig kunna jobba med flyktingar. Kudos åt de som fixar det, men personligen skulle jag ha oerhört svårt att släppa de personer som inte får stanna och skickas tillbaka till en tillvaro jag inte önskar dem. Och ja, sedan kan vi lägga till alla yrken där man träffar människor som man inte kan hjälpa, typ soc, hemlösa, psykiatrin. Vård i livets slutskede har jag dock arbetat med och trivs med. Jag tror att skillnaden är att där vet jag att jag kan göra allt jag kan för att personen ska må bra och sedan där personen. Barnfamiljen som precis inte kan få försörjningsstöd vet jag ju får gå utan vinterjacka i november, och jag kan inte göra något. (Eller ja, klart att jag personligen kan hjälpa någon specifikt, men inte alla liksom.)

Hmm, det är mina reflektioner såhär efter att ha spånat lite.

Kanske borde börja blogga istället.

 

[Bexzor]

Ja, det kan iofs vara jag som tänker fel. Skyller allt på min hjärna som inte behöver anstränga sig när man bara går hemma

 

[Mammas]

Fel är väl att ta i, mer en annan intressant vinkel. För vissa saker är ju helt enkelt jobbiga och att man därför helst inte påminns om att de existerar dagligen.

 

[No1]

För att det finns viktigare saker i livet än att ha mycket pengar ?

http://urplay.se/Produkter/180676-De-obekvama-Underbara-Clara

Självklart.
Det jag vill ha fram är att oavsett hur mycket eller lite pengar man vill ha i sin ficka så bör den prioriterade ambitionen vara att man är självförsörjande dvs man lever på sina egna prestationer dvs inte genom skattefinansierade medel.

 

[prinsessfeminist]

Men hur samhället/a-kassan/AF ska förhålla sig är väl just intressant? Nu är det ju enkelt att undvika att få jobb man inte vill ha, tex genom att skriva en usel ansökan. Dvs problemet är väl inte så stort i praktiken. Men det vore ju inte orimligt om någon form av engagemang i arbetet, eller åtminstone inte djupt etiskt/religiöst motstånd mot det, faktiskt tilläts ha betydelse också på den nivån. Jag menar, vem vinner vad på att människor tvingas arbeta mot sina värderingar?

Om man ska tvingas i arbete enbart för att inte vara beroende av a-kassa, blir det ju extremt uppfostrande. Som att arbetaren ska tuktas och veta sin plats. Känns inte det en smula omodernt?

Jag anser inte att man skall arbeta med det som strider mot sina värderingar och jag anser inte heller att arbetsgivare skall behöva ha anställda som inte delar företagets värderingar.

Men sedan finns det gråzoner och uppfattningarna är sällan hundraprocentiga.

Jag förstår dock inte hur du får med uppfostran i detta. Att försörja sig är väl ändå en slags naturligt utgångspunkt? Det handlar mycket om oberoende, självständighet och att ta ett eget ansvar för sitt liv - om du frågar mig.

 

[Petruska]

@prinsessfeminist Det var väl medt tex no1:s kategoriska inlägg som kändes lite uppfostrande.

 

[monster1]

Självklart.
Det jag vill ha fram är att oavsett hur mycket eller lite pengar man vill ha i sin ficka så bör den prioriterade ambitionen vara att man är självförsörjande dvs man lever på sina egna prestationer dvs inte genom skattefinansierade medel.

Samtidigt så är det ju inte så ansvarstagande att ta ett jobb som man vet att man inte kommer att orka med/må bra av då kommer ju arbetsgivaren och samhället istället stå där med kostander för sjukdom och ohälsa istället vilket kanske blir betydligt dyrare än den ersättning man får medan man fortsätter att söka efter ett jobb som inte strider mot ens värderingar. Det är egentligen lika orimligt att kräva att någon som har värderingar som går helt i strid med en arbetsplats eller en arbet yssla skall utföra den som att tvinga någon med en dåligt anpassad fysik att göra fysiskt krävande arbetsuppgifter som dess kropp inte klarar av. Båda dessa scenarior kommer att leda till sjukfrånvaro och stora kostnader för samhället i längden.

Men om man vill tänka kortsiktigt vilket vi gillar att göra i vårt samhälle så kan man givetvis ställa de kraven, samhället i stort kommer dock inte att tjäna på det. Snarare är den enda som blir nöjd anhängare av jantelagen som i sin oro att någon kanske skall få det "bättre" än dem gärna ställer krav på andra som dom själva tror att dom uppfyller.

 

[sjoberga]

Nej, vissa är rädda om våra skatte- och försäkringspengar också och tycker att de ska användas effektivt - inte till arbetsvägrare. Men det är inte en alldeles enkel fråga. Man kan ju tänka sig att man skaffar sig väldigt speciella värderingar; till exempel att förvärvsarbete är ondska och kapitalets sätt att förtrycka medborgarna och därmed vägra alla former av förvärvsarbete. Då bör man också förvägras att ta emot annat än försörjningsstöd som erbjuds alla.

Att anvisa jobb på Scan åt en vegan, eller för den delen som minkvårdare till militanta djurrättsaktivister verkar tämligen kontraproduktivt både för samhälle, arbetstagare och arbetsgivare kan man tycka.

Men sker verkligen sådana anvisningar? Eller är det vi diskuterar i själva verket lite halvsvaga formuleringar om värderingar där självförsörjningsansvaret borde väga mycket starkare?

 

[monster1]

Nej, vissa är rädda om våra skatte- och försäkringspengar också och tycker att de ska användas effektivt - inte till arbetsvägrare. Men det är inte en alldeles enkel fråga. Man kan ju tänka sig att man skaffar sig väldigt speciella värderingar; till exempel att förvärvsarbete är ondska och kapitalets sätt att förtrycka medborgarna och därmed vägra alla former av förvärvsarbete. Då bör man också förvägras att ta emot annat än försörjningsstöd som erbjuds alla.

Att anvisa jobb på Scan åt en vegan, eller för den delen som minkvårdare till militanta djurrättsaktivister verkar tämligen kontraproduktivt både för samhälle, arbetstagare och arbetsgivare kan man tycka.

Men sker verkligen sådana anvisningar? Eller är det vi diskuterar i själva verket lite halvsvaga formuleringar om värderingar där självförsörjningsansvaret borde väga mycket starkare?

Men tror du, att om man tvingar dessa individer till arbete så kommer de att bidra till samhället? Eller kanske kommer de att sänka hela arbetsplatsen och de andra människor som arbetar där och därmed orsaka samhället mer problem än om de inte tvingats in i arbete?

Eller som grundfrågeställningen, om en arbetsplats värderingar strider så kraftigt emot mina egna att jag kommer att må dåligt av att arbetar där, bör man då ändå ta tjänsten? För mig låter det ungefär som att ta en anställning som innebär många tunga lyft trots att man har dålig rygg, är det ansvarsfullt? Det hade ju fungerat om vi inte hade haft andra regler som sedan spelar in som att man inte kan tvinga en sjukperson att arbeta osv. I ett samhälle där man kastar "svaga och sjuka" individer åt sidan att klara sig själva utan stöd från samhället skulle den strategin fungera för samhället. Men i ett samhälle där man tar kostnaden för svaga och sjuka (som man fortfarande gör i sverige) fungerar det inte utan, om samhället inte tar ansvar för indivders välmående redan i ett förebyggande stadie så kommer samhället att förlora pengar/resurser. Det är helt enkelt dålig ekonomi att tvinga någon att arbeta med något som den psykiskt eller fysiskt inte mår bra av. Det är helt enkelt inte särskillt effektivt.

Om vi har en person som har så lite tilltro att till samhället som i exemplet du beskriver ovan så är personens ovilja att arbeta det minsta problemet samhället har med den individen och då är det troligen helt andra insatser man behöver göra där för att komma tillrätta med problemet än att tvinga den genom ekonomiska sanktioner till att arbeta.

 

[sjoberga]

Ekonomiska sanktioner är grymt effektiva för att vädra ut värderingar tillkomna av lathet.

Incitament att försörja sig själv är enormt viktiga för att sedan kunna ge stöd i det till de som har svårt att klara det. Finns inte incitamentet och vilja är det bortkastat med stöd och hjälp, eller rättare sagt, då är det där man behöver första delen av stödet. En del av det stödet blir att man snabbt får förstå hur det påverkar den egna ekonomin.

 

[monster1]

Om enda anledningen till att man arbetar är att man annars riskerar att hamna på gatan och svälta ihjäl så är det något allvarligt fel på samhället. De flesta människor vill göra något mer än att bara vara, man vill utvecklas, hjälpa andra arbeta för något mer än sig själv. Därför är det många som fortsätter att arbeta trotts att de inte behöver, tex efter pension eller trotts att man är så rik att man inte behöver arbeta. Därför behöver vi dagverksamhet åt de personer som är för sjuka för att arbeta eller som inte kan få arbete av en eller annan anledning. Människor som fastnar i arbetslöshet mår ofta dåligt och tappar sin självkänsla.

Disskussionen om att människor måste tvingas till arbete med hot om svält känns för mig därför helt absurd.

 

[sjoberga]

Disskussionen om att människor måste tvingas till arbete med hot om svält känns för mig därför helt absurd.

Ingen pratar om svält. Vi har försörjningsstöd i det här landet. Självklart ska man inte ta del av en omställningsförsäkring för personer som ofrivilligt och tillfälligt inte har ett arbete om man frivilligt väljer att inte arbeta.

 

[No1]

Men om man vill tänka kortsiktigt vilket vi gillar att göra i vårt samhälle så kan man givetvis ställa de kraven, samhället i stort kommer dock inte att tjäna på det. Snarare är den enda som blir nöjd anhängare av jantelagen som i sin oro att någon kanske skall få det "bättre" än dem gärna ställer krav på andra som dom själva tror att dom uppfyller.

Vi har ett system som tillåter att människor kan tillåta sig ta hänsyn till de mjuka faktorerna dvs låta lust, vilja, intresse, krämpa etc får styra när man står inför en möjlig provanställning/vikariat/praktik osv

Vad skulle hända om vi inte hade det här skyddsnätet som efter den statliga rapport som låg till grund för sjukförsäkringsreformen 2008 konstaterade att det faktiskt gjort svenskarna till världens sjukaste folk?
Vi kanske ska leka lite med tanken iaf eftersom det här skyddsnätet sakta men säkert håller på att utarmas och i framtiden kanske inte alls kommer kunna erbjuda individer att i samma grad bestämma om de ska arbeta eller inte.

Hur fungerar det i andra länder där man är beroende av sin inkomst?
Jo: man är rädd om det arbete och de avlönade timmar man har, man biter ihop och gör i regel sitt arbete bra (annars blir man utbytt och står utan försörjningsmöjligheter) under tiden som man försöker finna bättre alternativ.

Nu säger jag inte att jag tycker att det systemet är bättre eller bra men arbetsmoralen och synen på arbete/ansvar/egenförsörjning är så långt från det bortskämda svenska förhållningssättet att man skulle kunna tro att dessa två världar huserar på var sin planet.

Vi har byggt upp ett system där de gamlas synsätt (som en gång lade grunden till det omhändertagande välfärdssystemet) som ansåg det självklart att arbeta för inkomst, bidra, betala ur egen ficka och snarare skamfyllt att leva på bidrag - helt försvunnit.

Idag får de unga tidigt lära sig av sina föräldrar, där en eller bägge lever på sjukpension/akassa/försörjningsstöd att det är ok/normalt.
Vill man ha en lägenhet eller pengar så ska man "gå till soc" så löser det sig. Man kan tom få försörjningsstöd när man bor kvar hemma - kanon!
Om en individ inte får med smotivationen till att arbeta och tjäna egna pengar hemifrån/genom fostran så finns det inget i vårt samhällssystem som implementerar den viljan hos den som lider en gnutta av lättja.

Vi har idag alldeles för många individer som gör sig mer handikappade och sjuka än vad de verkligen är och vi har idag alldeles för många individer som inte vill arbeta om det inte är helt och hållet på deras premisser.
Det är alldeles för många som istället för att vara glad över försörjningsmöjligheten fokuserar på det negativa på arbetsplatsen och sedan premierar känslan av att man mår dåligt eller tom far illa över att vara på arbetet. Skulle man sedan få ont i fötterna, ryggen eller annat så är lösningen sjukskrivning. Att det finns mängder av andra alternativ OM man nu vill stanna kvar och klara av arbetet är inte det som premieras.

Jag träffar många som hanterar arbeten de egentligen inte gillar på ett helt fenomenalt sätt - just för att de prioriterar egenförsörjning av anledningar som att de gillar att arbeta och eller avskyr allt som har med myndigheter att göra.
Så när jag träffar individer med annat förhållningsätt lyser kontrasterna radioaktivt, de är inte direkt svåra att punktmarkera.

Och argumentet om att man vill utvecklas: har man för stunden inte ett arbete som erbjuder utveckling så går det alldeles utmärkt att ordna sig utveckling under privat tid.

 

[Con]

Jag satt och kollade runt efter lite nya jobb och ramlade över ett på ett företag som ägnar sig åt lån åt privatpersoner. Testade att söka på "Lån trots betalningsanmärkning" och det är första sponsrade träffen, så ja ett "sånt" låneföretag.

Jag har redan ett jobb så jag väljer att inte söka jobbet. Men vad gäller för andra? Har arbetssökande rätt att välja att inte söka jobb de inte vill ha? Och egentligen ännu mer intressant - hur stor hänsyn ska man ta till etik och moral? Nu är väl visserligen a-kassan en försäkring som är frivillig att ha och därmed ska bestämmas av medlemmarna i respektive a-kassa när den ska betalas och inte, men rent generellt, vad anser ni?

Vilka jobb/brancher skulle ni inte kunna arbeta i?

Min nuvarande arbetssituation tycker jag fungerar som ett exempel.
Jag jobbar på en förskola som drivs av en religiös församling, trots att jag är och länge har varit övertygad om att religiösa friskolor inte borde få existera. Nu var valet att söka och tacka ja till jobbet mitt eget ("först kommer maten, sen moralen") men jag har ändå vid många tillfällen varit obekväm med min arbetssituation då jag känt att jag gör och bidrar till sånt jag inte alls kan stå för. Skulle jag jobba kvar på arbetsplatsen tillräckligt länge skulle nog min psykiska hälsa bli lidande till slut och hade jag haft jobbet för att jag blivit tvingad att ta det hade det sannolikt varit ännu värre.

Kanske finns det de som klarar av gå in i robot-mode på jobbet men för de flesta är det nog svårt att koppla bort allt man tror på och står för bara sådär. Så nej, att tvinga folk ta jobb som strider mot deras värderingar tycker jag varken är humant eller okej. Det blir nog inte speciellt bra för någon part, som också nämns i tråden.

Dock har jag fått för mig att det ur a-kassesynpunkt sällan blir ett problem. Har man inte lust att ta jobbet på Scan räcker det nog med att nämna sitt brinnande djurrättsengagemang under jobbintervjun liksom...