Börjar fundera på om jag ska ha en hund till kanske...
Min "lillkille" är två nu och om något halvår sådär kan det nog kännas som att det skulle bli lagom att utöka.
Men då är ju frågan, jrt eller dsg? eller kanske något helt annat
Tanken var ju att lillkillen skulle varit dsg, men när jag väl förälskat mej i honom (det gick ju fort jag såg honom på kort och sedan var det helkört) och hämtat hem honom så visade det ju sig att hans mamma är 50% dsg och 50% jrt och pappa renrasig jrt.
Han är omplacering som jag köpte när han var sex månader och även denna gång kommer en omplacering att bli aktuell då jag vet mina begränsningar, jag skulle inte orka med en liten valp hur roligt det än hade varit.
Men frågan är var han har fått mest ifrån, han är verkligen en mjuk hund och det var det jag var ute efter hos dsg, är jrt mycket skarpare eller är det bara något jag har fått för mej?
Ingen behöver berätta för mej att det är helt olika raser för det vet jag men frågan är vad som passar bäst? Jag gillar verkligen den något längre pälsen som vissa jrt har och som min lille har.
Jag är konsekvent men vill inte ha en hund som kräver massor av uppfostran utan det ska räcka med normal uppfostran, en mjuk hund helt enkelt.
Det jag vill ha av hunden är lagom vakt, (dvs säga till när någon kommer, detta eftersom jag har väldigt lite hörsel kvar så jag hör dörrklockan enbart om jag står i hallen) och en kompis.
Hunden ifråga har mycket frihet med stor inhägnad trädgård, agility och bus, miljöträning och lite trick och givetvis promenader, de får även vara med till största delen i stallet utom just när hästarna ska ut och in.
Jag står för trick och miljöträning och dottern för mer rörelse krävande saker som agility, längre bus stunder och längre promenader.
Hundarna är mitt sällskap hela dagarna, det är väl bara i duschen jag är ensam de är alltså med hela tiden så mycket de själva vill.
Min gammelman gick bort i november förra året och det känns tomt, ingen kan ju någonsin ersätta honom och jag hade inte trott att jag ville ha två hundar igen men jag märker att lillkillen mår verkligen inte bra av att vara ensam och för mej känns två hundar lika enkelt som en.
Min "lillkille" är två nu och om något halvår sådär kan det nog kännas som att det skulle bli lagom att utöka.
Men då är ju frågan, jrt eller dsg? eller kanske något helt annat
Tanken var ju att lillkillen skulle varit dsg, men när jag väl förälskat mej i honom (det gick ju fort jag såg honom på kort och sedan var det helkört
) och hämtat hem honom så visade det ju sig att hans mamma är 50% dsg och 50% jrt och pappa renrasig jrt.Han är omplacering som jag köpte när han var sex månader och även denna gång kommer en omplacering att bli aktuell då jag vet mina begränsningar, jag skulle inte orka med en liten valp hur roligt det än hade varit.
Men frågan är var han har fått mest ifrån, han är verkligen en mjuk hund och det var det jag var ute efter hos dsg, är jrt mycket skarpare eller är det bara något jag har fått för mej?
Ingen behöver berätta för mej att det är helt olika raser för det vet jag men frågan är vad som passar bäst? Jag gillar verkligen den något längre pälsen som vissa jrt har
och som min lille har.Jag är konsekvent men vill inte ha en hund som kräver massor av uppfostran utan det ska räcka med normal uppfostran, en mjuk hund helt enkelt.
Det jag vill ha av hunden är lagom vakt, (dvs säga till när någon kommer, detta eftersom jag har väldigt lite hörsel kvar så jag hör dörrklockan enbart om jag står i hallen) och en kompis.
Hunden ifråga har mycket frihet med stor inhägnad trädgård, agility och bus, miljöträning och lite trick och givetvis promenader, de får även vara med till största delen i stallet utom just när hästarna ska ut och in.
Jag står för trick och miljöträning och dottern för mer rörelse krävande saker som agility, längre bus stunder och längre promenader.
Hundarna är mitt sällskap hela dagarna, det är väl bara i duschen jag är ensam
de är alltså med hela tiden så mycket de själva vill.Min gammelman gick bort i november förra året och det känns tomt, ingen kan ju någonsin ersätta honom och jag hade inte trott att jag ville ha två hundar igen men jag märker att lillkillen mår verkligen inte bra av att vara ensam och för mej känns två hundar lika enkelt som en.
