Just nu känner jag för att fly till en öde jävla ö någonstans, bort från varenda jävla människa. Det jag säger har ändå ingen som helst jävla betydelse för någon
Det enda mitt förbannade kassa liv består av är att ställa upp för andra, försöka få ordning på ungarna som jag sedan ändå bara får sura miner och skrik ifrån. De har kommit in i någon period nu där mini blir jättesur för allt man säger, skriker och slåss för minsta lilla. Storebror är kaxig och otrevlig mot mig konstant vad jag än gör känns det som.
Man får säga till honom om precis allting hela tiden medan han bara flamsar runt och inte ens försöker tänka efter själv.
Kommer vi hem till föräldrarna får jag antingen höra att jag är mesig och måste säga ifrån ordentligt om jag försöker prata lugnt med dem om saker, säger jag ifrån ordentligt får jag istället skit för att jag skäller på dem och att jag måste ju prata lugnt (och nej det är självklart inte så att jag står och skriker på dem, inte så jag menar) och så fort jag försöker prata med ungarna så blir jag avbruten av föräldrarna och de säger åt dem istället. Min åsikt trycks alltid undan och överröstas.
Min ekonomi går helt åt helvete och jag verkar misslyckas med allt jag gör.
Just nu sitter jag på deras toalett och gråter medan de säger åt ungarna exakt som jag gjorde, eller försökte innan jag blev utskälld för det. Men det är tydligen bara fel när jag gör det. Men försöker jag säga nåt om det så får jag bara skit för det också. Nu idag var jag less för att sonen (återigen! Det är hela jäkla tiden!) tappat bort sin väska så man får springa runt halva orten och leta. Det är konstant som man får fara runt och leta hans grejer. Var jag än vänder mig får man bekräftat att min åsikt inte räknas, att jag ibte är värd att lyssna på. Och så har det alltid varit, jag var alltid den tysta lilla musen i skolan som blev allas hackkyckling. Åtminstone från lekis till 6an.
Ibland undrar jag varför jag ens fortsätter leva, ingenting jag gör blir ju rätt ändå. Alla verkar ändå tycka att jag är en idiot.
Jag bor i ett hus jag inte ens vill ha, i en kommun jag vantrivs i, utan jobb och där hela jäkla kommunen verkar vara emot mig.
Men jag har stannat för att barnens pappa bor här (eller pappor för de har inte samma) och för att min familj bor här. Alltid anpassar man sig efter andra. Men jag kan ju inte bara flytta och dra upp barnen från sitt liv här.