E
emelieMadicken
Jag har sedan 2,5 år tillbaka min första, alldeles egna ponny. För en månad sedan flyttade hon med mig till min gymnasieskola, och det känns helt underbart. Två minuters gång mellan stall, skola och mitt eget boende och jag kan äntligen vara i stallet mellan 3 och 5 gånger per dag. Vi har haft en hel del problem tillsammans, aggressivitet och jag har inte klarat av henne, gjort många misstag. Men med massa träning och hjälp, min ponnys tålamod och vilja, så känns det nu som att allt liksom börjar reda ut sig, och jag är så himla lycklig.
Från att ha varit utan hästen i ett halvår då hon har varit skadad och bott hos min syster, till att vara i stallet hos ponnyn nästan hela dagarna på en kort tid. Ja, det går så lätt att vänja sig vid det. Nu är det första gången jag är hemma från skolan på en månad, och nio timmar sedan jag var i stallet. Och jag saknar redan min häst!
Har någon mer än jag tänkt på hur otroligt nära man kommer sin häst? Efter alla problem vi löst tillsammans, alla gånger hon gjort mig på bättre humör och hjälper en att slappna av, glömma alla problem för en stund, så älskar jag henne så otroligt mycket. Min häst är min absolut bästa vän, och jag kan inte tänka mig ett liv utan henne.
Vet att det kan låta konstigt men har tänkt på hur otroligt mycket hästarna ger tillbaka till oss människor som spenderar vår tid tillsammans med dem, all glädje de ger, allt de lär oss om både hästar, människor och inte minst oss själva. Allt de gör för oss och hur vackra och stolta djur dem fakiskt är.
Min häst har gett mig livsglädje och en vilja att utvecklas, lärt mig att slappna av och försöka ta saker som de kommer, acceptera mina egna brister och lyssna på andra individer. Öppnat upp en helt ny sida hos mig själv. Och även om jag gör så många misstag med min häst ibland, så känns det som att jag bara lär av det och att hon hela tiden hjälper mig att förstå hur jag ska kunna göra rätt i fortsättningen.
Jag var mest bara tvungen att skriva av mig lite.. Undrar om det finns någon av er bukare som har ett alldeles speciellt band med er häst, har de hjälpt er genom något svårt, eller har ni kanske kunnat hjälpa dem på något vis?
Från att ha varit utan hästen i ett halvår då hon har varit skadad och bott hos min syster, till att vara i stallet hos ponnyn nästan hela dagarna på en kort tid. Ja, det går så lätt att vänja sig vid det. Nu är det första gången jag är hemma från skolan på en månad, och nio timmar sedan jag var i stallet. Och jag saknar redan min häst!
Har någon mer än jag tänkt på hur otroligt nära man kommer sin häst? Efter alla problem vi löst tillsammans, alla gånger hon gjort mig på bättre humör och hjälper en att slappna av, glömma alla problem för en stund, så älskar jag henne så otroligt mycket. Min häst är min absolut bästa vän, och jag kan inte tänka mig ett liv utan henne.
Vet att det kan låta konstigt men har tänkt på hur otroligt mycket hästarna ger tillbaka till oss människor som spenderar vår tid tillsammans med dem, all glädje de ger, allt de lär oss om både hästar, människor och inte minst oss själva. Allt de gör för oss och hur vackra och stolta djur dem fakiskt är.
Min häst har gett mig livsglädje och en vilja att utvecklas, lärt mig att slappna av och försöka ta saker som de kommer, acceptera mina egna brister och lyssna på andra individer. Öppnat upp en helt ny sida hos mig själv. Och även om jag gör så många misstag med min häst ibland, så känns det som att jag bara lär av det och att hon hela tiden hjälper mig att förstå hur jag ska kunna göra rätt i fortsättningen.
Jag var mest bara tvungen att skriva av mig lite.. Undrar om det finns någon av er bukare som har ett alldeles speciellt band med er häst, har de hjälpt er genom något svårt, eller har ni kanske kunnat hjälpa dem på något vis?
