Singoalla
Trådstartare
Skulle verkligen behöva lite stöd och råd just nu 
Har en katastofal arbetssituation och många tankar om det som jag skulle behöva hjälp med att reda ut.
Jag tog examen som projektledare 2010 och har sedan dess haft tre jobb. Det första jobbet var toppen, det var ett väldigt roligt utvecklingsprojekt på två år och väldens bästa kollegor. Dessvärre var det jobbet 30 mil från min hemstad och efter en tid ville jag flytta hem igen och bytte därför jobb. Jag trivdes väldigt bra under min tid där, även om det dök upp väldigt mycket frustration kring vår VD sista halvåret som jag inte tyckte skötte sig. Lyckligtvis drabbade det mig inte så mycket då jag hade en annan chef som jag jobbade närmre. I samma veva som jag slutade så fick vår VD sparken av styrelsen.
När jag flyttade hem igen började jag arbeta på ett mediabolag. Eftersom det är en väldigt eftertraktad bransch fick jag hoppa ner några snäpp i hierarkin och nöja mig med mindre lön. Jag hade inga problem med det alls, jag ville bara hem till min hemstad så det var viktigast, men tyvärr är inte det en bransch som är känd för att behandla sina "kaffe-tjejer" särkilt bra. Det var ett rörigt bolag, jag hade väldigt dåliga förutsättningar att göra mitt jobb bra och mina chefer bråkade med mig varje dag över småsaker. Jag kände mig orättvist behandlad, stressad och orolig och bröt ihop minst en gång i veckan när jag kom hem från jobbet. Jag försökte prata med mina chefer men fick inget gehör. "Vi tycker att du har bra arbetsmiljö och lagom arbetsbelastning" fick jag höra Tillslut eskalerade situationen och jag satte ner foten och sa upp mig efter bara 4 månader. Då bröt helvetet löst och mina chefer visade sina verkliga sidor (som om dom inte redan gjort det liksom, heh..). Jag ville hem, men jag vill inte koka kaffe till elaka människor för det. Där gick min gräns
Jag visste om att min gamla chef (han som fick sparken av styrelsen) hade köpt upp ett bolag och skulle anställa en projektledare. Jag hörde av mig till honom och blev anställd direkt. Jag visste om att han hade en historia av att inte sköta sig, men jag var desperat och ville komma ifrån mediabolaget så fort som möjligt. Jag tänkte att det funkade tidigare så det kommer nog funka nu också. Skillnaden nu är väl att han är min närmsta chef vilket han inte var tidigare. Nu har det gått 8 månader och jag kan bara konstatera att nej.. det funkar inte Vi är underbemannade, personalen går på knäna, vi försöker prata med honom men vi får inget gehör, vi försöker prata med andra chefer men ingen kan göra något. Han strular till det och sätter oss i skiten, så vi får städa upp efter honom jämt. Han håller inte vad han lovar. Han ljuger för oss om saker. Vi jobbar övertid och får en klapp på axeln för det. Det är en väldigt hektiskt och orolig arbetsmiljö där både jag och mina närmaste två kollegor går med magont varje dag. Jag VILL SÅ GÄRNA att det här ska funka. JAG VILL INTE behöva byta jobb igen, men jag vet inte vad jag ska göra. Jag har pratat med honom minst fem gånger om min arbetssituation men det går in i ena örat och ut ur andra. Jag känner att han inte har någon respekt för mig alls och det tär på mig. Jag gillar företaget och kollegorna, men det räcker inte när chefen är en riktig douche
Jag står i valet och kvalet just nu, om jag ska säga upp mig eller inte. Men det som gör mig osäker är att jag vantrivts på två av mina tre arbetsplatser. Tänkt om det helt enkelt är mig det är fel på? Har jag för höga krav? Flyr jag när saker och ting blir jobbigt? I så fall kommer inte ett byte av jobb hjälpa mig. Men samtidigt när jag väl tänker efter så känner jag bara att näe.. jag har faktiskt blivit dåligt behandlad på båda platserna och jag känner att jag förtjänar bättre än såhär
Hur ska man resonera? Vad hade ni tänkt? Ska man bara gå på magkänslan här eller vad gör jag? Känner mig ledsen och frustrerad just nu. Ledsen för lång och luddig tråd men behöver ventilera och gärna bolla lite tankar. Tanken på att vara kvar här gör mig stressad och frustrerad. Men tanken på att börja leta på nytt igen gör detsamma.
Har en katastofal arbetssituation och många tankar om det som jag skulle behöva hjälp med att reda ut.Jag tog examen som projektledare 2010 och har sedan dess haft tre jobb. Det första jobbet var toppen, det var ett väldigt roligt utvecklingsprojekt på två år och väldens bästa kollegor. Dessvärre var det jobbet 30 mil från min hemstad och efter en tid ville jag flytta hem igen och bytte därför jobb. Jag trivdes väldigt bra under min tid där, även om det dök upp väldigt mycket frustration kring vår VD sista halvåret som jag inte tyckte skötte sig. Lyckligtvis drabbade det mig inte så mycket då jag hade en annan chef som jag jobbade närmre. I samma veva som jag slutade så fick vår VD sparken av styrelsen.
När jag flyttade hem igen började jag arbeta på ett mediabolag. Eftersom det är en väldigt eftertraktad bransch fick jag hoppa ner några snäpp i hierarkin och nöja mig med mindre lön. Jag hade inga problem med det alls, jag ville bara hem till min hemstad så det var viktigast, men tyvärr är inte det en bransch som är känd för att behandla sina "kaffe-tjejer" särkilt bra. Det var ett rörigt bolag, jag hade väldigt dåliga förutsättningar att göra mitt jobb bra och mina chefer bråkade med mig varje dag över småsaker. Jag kände mig orättvist behandlad, stressad och orolig och bröt ihop minst en gång i veckan när jag kom hem från jobbet. Jag försökte prata med mina chefer men fick inget gehör. "Vi tycker att du har bra arbetsmiljö och lagom arbetsbelastning" fick jag höra
Tillslut eskalerade situationen och jag satte ner foten och sa upp mig efter bara 4 månader. Då bröt helvetet löst och mina chefer visade sina verkliga sidor (som om dom inte redan gjort det liksom, heh..). Jag ville hem, men jag vill inte koka kaffe till elaka människor för det. Där gick min gräns Jag visste om att min gamla chef (han som fick sparken av styrelsen) hade köpt upp ett bolag och skulle anställa en projektledare. Jag hörde av mig till honom och blev anställd direkt. Jag visste om att han hade en historia av att inte sköta sig, men jag var desperat och ville komma ifrån mediabolaget så fort som möjligt. Jag tänkte att det funkade tidigare så det kommer nog funka nu också. Skillnaden nu är väl att han är min närmsta chef vilket han inte var tidigare. Nu har det gått 8 månader och jag kan bara konstatera att nej.. det funkar inte
Vi är underbemannade, personalen går på knäna, vi försöker prata med honom men vi får inget gehör, vi försöker prata med andra chefer men ingen kan göra något. Han strular till det och sätter oss i skiten, så vi får städa upp efter honom jämt. Han håller inte vad han lovar. Han ljuger för oss om saker. Vi jobbar övertid och får en klapp på axeln för det. Det är en väldigt hektiskt och orolig arbetsmiljö där både jag och mina närmaste två kollegor går med magont varje dag. Jag VILL SÅ GÄRNA att det här ska funka. JAG VILL INTE behöva byta jobb igen, men jag vet inte vad jag ska göra. Jag har pratat med honom minst fem gånger om min arbetssituation men det går in i ena örat och ut ur andra. Jag känner att han inte har någon respekt för mig alls och det tär på mig. Jag gillar företaget och kollegorna, men det räcker inte när chefen är en riktig douche Jag står i valet och kvalet just nu, om jag ska säga upp mig eller inte. Men det som gör mig osäker är att jag vantrivts på två av mina tre arbetsplatser. Tänkt om det helt enkelt är mig det är fel på? Har jag för höga krav? Flyr jag när saker och ting blir jobbigt? I så fall kommer inte ett byte av jobb hjälpa mig. Men samtidigt när jag väl tänker efter så känner jag bara att näe.. jag har faktiskt blivit dåligt behandlad på båda platserna och jag känner att jag förtjänar bättre än såhär
Hur ska man resonera? Vad hade ni tänkt? Ska man bara gå på magkänslan här eller vad gör jag? Känner mig ledsen och frustrerad just nu. Ledsen för lång och luddig tråd men behöver ventilera och gärna bolla lite tankar. Tanken på att vara kvar här gör mig stressad och frustrerad. Men tanken på att börja leta på nytt igen gör detsamma.
