Tia2
Trådstartare
Hej på er,
För en vecka sedan, när jag var bortrest, började min katt bete sig konstigt. Kattvakten skickade först videos på hur hon gick runt och jamade högt, vilket inte var så konstigt då det var typ dag två som jag var borta. Sedan förra helgen började hon dregla och springa runt som en galning några gånger om dagen, detta började ske oftare för varje dag som gick verkar det som. I måndags denna veckan ringde kattvakten FirstVet som tyckte att det såg ut som krampanfall utifrån en video hon såg och rekommendera att hon skulle åka till veterinären så fort jag kom hem, jag kom hem sen tisdag kväll. Dock under måndagskvällen blev dessa anfall oftare och starkare så kattvakten tog henne till sjukhuset på tisdag morgon där hon var hela dagen (hon fick ett anfall i rummet med veterinär och bröt sin klo och var tvungen att operera detta, under uppvaket fick hon ett anfall ock fick väldigt massa medicin så därefter var hon stabil resten av tisdagen). På tisdag kväll när hon var hemma mådde hon bra, väldigt hög men annars väldigt god aptit, lekte, gosade.
Hon fick utskrivet Epirepress som hon tar en kvart tablett av två gånger om dagen sen i onsdags. Däremot har anfallen fortsatt att ske typ 4 gånger per dag, dock rusar hon inte runt längre efter dem utan anfallen ser ut som att hon rycker i ansiktet, saliverar mycket. Detta håller i några sekunder under en minut. Igår fredag var vi hos vet igen då de tyckte jag skulle komma in med henne eftersom anfallen har fortsatt trots medicin, och det enda de sa var att höja dosen, så idag på morgonen fick hon halva tabletten ist för en kvart.
Igår kväll/natt blev dock hennes anfall lite längre, hon fick 4 stycken mellan 23-2 på natten och verkar lite mer disträ nu. I övrigt mår hon bra. Äter, går på lådan, sover.
Veterinären från gårdagens besök sa att oftast när en så pass gammal katt börjar få kramper utan tidigare historik är det mest troligt något i hjärnan, och därför kan medicinen inte ha sin fulla effekt alltid. Han sa att det finns två mediciner till som man skulle kunna kombinera med Epirepressen, men att vi börjar med att höja dosen.
Inatt bröt jag fullständigt ihop då jag insåg att det hon inte blir bättre av medicinen och jag ser inte heller någon poäng med att ge henne massa för att trycka ner anfallen, när grundorsaken inte försvinner. Det blir bara som att dra ut på tiden. Jag är osäker om hon faktiskt mår bra, då hon verkar dra sig undan lite mer nu, men är fortfarande med mig i alla rum jag går till.
Vet inte riktigt vad poängen med min text är men det är väl kanske att få lite råd kring hur jag ska tänka. Jag har börjat ställa in mig på att låta henne somna in, och inser att det inte är år vi har kvar med varandra, utan snarare månader. Efter inatt börjar jag tänka veckor. Det sista jag vill är att hon ska lida, jag vill att hon ska må bra och vara glad, känna min kärlek in i det sista. Men tankarna om "tänk om det är något behandlingsbart", "tänk om det är nytt foder som utlöser detta", "tänk om jag tar bort henne för tidigt"... osv. Men jag vill inte ge henne massa medicin så att hon förblir ett skal av sig själv för att få någon extra månad med henne.
Hon är 9 år, fyller 10 i slutet på september. Väger endast 2,6 kilo (har gått ner ca 300 gram sen i början av året vilket också är lite suspect). Jag tänkte först göra röntgen av hennes huvud för att se om det är en hjärntumör, men nu efter att ha fått prisdetaljer ser jag egentligen ingen poäng med att göra vidare utredning. Jag kommer inte vilja operera henne, det är för dyrt och känns inte som att det blir garanterat att hennes livskvalitet kommer vara bra efter en hjärnoperation. Anfallen är också att tillägga milda enligt vet, hon ramlar inte omkull så som man tänker ett anfall ska vara, utan det är just ryckningar i ansiktet och tuggningar, som är ganska korta. Hon är förövrigt frisk, så det är just en tumör som är den största misstanken. Allting har gått så fort, på en vecka har hon utvecklat massa anfall som inte blir så mycket bättre med medicin. Därför det också känns som att det är något aggressivt. Jag vill bara att min lilla katt ska må bra och vara lycklig. Jag ska iväg en vecka i mitten på september, om min mardröm är om hon skulle bli värre och jag inte kommer kunna vara där med henne hennes sista stund. Men vill samtidigt inte ta bort en katt för den anledningen.
Väldigt rörig text, ber om ursäkt för det. Finns det någon med liknande situation, eller har tips och råd på hur man kan bemöta denna situation för att det ska bli så bra som möjligt för katten?
För en vecka sedan, när jag var bortrest, började min katt bete sig konstigt. Kattvakten skickade först videos på hur hon gick runt och jamade högt, vilket inte var så konstigt då det var typ dag två som jag var borta. Sedan förra helgen började hon dregla och springa runt som en galning några gånger om dagen, detta började ske oftare för varje dag som gick verkar det som. I måndags denna veckan ringde kattvakten FirstVet som tyckte att det såg ut som krampanfall utifrån en video hon såg och rekommendera att hon skulle åka till veterinären så fort jag kom hem, jag kom hem sen tisdag kväll. Dock under måndagskvällen blev dessa anfall oftare och starkare så kattvakten tog henne till sjukhuset på tisdag morgon där hon var hela dagen (hon fick ett anfall i rummet med veterinär och bröt sin klo och var tvungen att operera detta, under uppvaket fick hon ett anfall ock fick väldigt massa medicin så därefter var hon stabil resten av tisdagen). På tisdag kväll när hon var hemma mådde hon bra, väldigt hög men annars väldigt god aptit, lekte, gosade.
Hon fick utskrivet Epirepress som hon tar en kvart tablett av två gånger om dagen sen i onsdags. Däremot har anfallen fortsatt att ske typ 4 gånger per dag, dock rusar hon inte runt längre efter dem utan anfallen ser ut som att hon rycker i ansiktet, saliverar mycket. Detta håller i några sekunder under en minut. Igår fredag var vi hos vet igen då de tyckte jag skulle komma in med henne eftersom anfallen har fortsatt trots medicin, och det enda de sa var att höja dosen, så idag på morgonen fick hon halva tabletten ist för en kvart.
Igår kväll/natt blev dock hennes anfall lite längre, hon fick 4 stycken mellan 23-2 på natten och verkar lite mer disträ nu. I övrigt mår hon bra. Äter, går på lådan, sover.
Veterinären från gårdagens besök sa att oftast när en så pass gammal katt börjar få kramper utan tidigare historik är det mest troligt något i hjärnan, och därför kan medicinen inte ha sin fulla effekt alltid. Han sa att det finns två mediciner till som man skulle kunna kombinera med Epirepressen, men att vi börjar med att höja dosen.
Inatt bröt jag fullständigt ihop då jag insåg att det hon inte blir bättre av medicinen och jag ser inte heller någon poäng med att ge henne massa för att trycka ner anfallen, när grundorsaken inte försvinner. Det blir bara som att dra ut på tiden. Jag är osäker om hon faktiskt mår bra, då hon verkar dra sig undan lite mer nu, men är fortfarande med mig i alla rum jag går till.
Vet inte riktigt vad poängen med min text är men det är väl kanske att få lite råd kring hur jag ska tänka. Jag har börjat ställa in mig på att låta henne somna in, och inser att det inte är år vi har kvar med varandra, utan snarare månader. Efter inatt börjar jag tänka veckor. Det sista jag vill är att hon ska lida, jag vill att hon ska må bra och vara glad, känna min kärlek in i det sista. Men tankarna om "tänk om det är något behandlingsbart", "tänk om det är nytt foder som utlöser detta", "tänk om jag tar bort henne för tidigt"... osv. Men jag vill inte ge henne massa medicin så att hon förblir ett skal av sig själv för att få någon extra månad med henne.
Hon är 9 år, fyller 10 i slutet på september. Väger endast 2,6 kilo (har gått ner ca 300 gram sen i början av året vilket också är lite suspect). Jag tänkte först göra röntgen av hennes huvud för att se om det är en hjärntumör, men nu efter att ha fått prisdetaljer ser jag egentligen ingen poäng med att göra vidare utredning. Jag kommer inte vilja operera henne, det är för dyrt och känns inte som att det blir garanterat att hennes livskvalitet kommer vara bra efter en hjärnoperation. Anfallen är också att tillägga milda enligt vet, hon ramlar inte omkull så som man tänker ett anfall ska vara, utan det är just ryckningar i ansiktet och tuggningar, som är ganska korta. Hon är förövrigt frisk, så det är just en tumör som är den största misstanken. Allting har gått så fort, på en vecka har hon utvecklat massa anfall som inte blir så mycket bättre med medicin. Därför det också känns som att det är något aggressivt. Jag vill bara att min lilla katt ska må bra och vara lycklig. Jag ska iväg en vecka i mitten på september, om min mardröm är om hon skulle bli värre och jag inte kommer kunna vara där med henne hennes sista stund. Men vill samtidigt inte ta bort en katt för den anledningen.
Väldigt rörig text, ber om ursäkt för det. Finns det någon med liknande situation, eller har tips och råd på hur man kan bemöta denna situation för att det ska bli så bra som möjligt för katten?
Ingen vill att katten ska dö i ett anfall eller skada sig själv så allvarligt att den har svåra smärtor tills ni kommer till veterinären.
