- Svar: 7
- Visningar: 1 034
Spinoff från dejtingtråden.
Min enda dejt då @Miran och jag var i dejtingåldern ägde rum i Grekland. Vi var ett gäng utländska tjejer (dock inte Miran) som hängde med ett gäng grekiska lärare under en längre vistelse på vår lilla ö. Båda gängen ville koppla ihop mig och Kostas så visst, vi gick ut och käkade på tumanhand en kväll. Hade jättetrevligt som kompisar men noll gnista från något håll trots att Kostas var skitsnygg, sånär som på håret på ryggen.
Strax därpå blev han ihop med min bästa kompis i stället. Perfekt, alla tre glada och nöjda. Tills han lurade röven av henne.
Hon satt hemma i Danmark senare under sommaren, de pratade i telefon så ofta de hade råd och planerade hans flytt till Danmark. Men när planerna framskridit rätt långt berättade han plötsligt en dag: "Du, det blir inget. Jag har fått jobb i - Vancouver. Min bror hade hittat ett jobb på en grekisk skola där, han sökte åt mig och jag har fått det. Jag ska åka över och reka om bara några dagar."
Gråt och tandagnisslan. Men Kostas var inte oäven, han föreslog att min kompis skulle komma efter till Vancouver när han väl installerat sig. Och eftersom hon ändå var arbetslös hemma i Danmark så varför inte?
Men: efter det samtalet gick Kostas upp i rök. Inte ett ljud. Och hon hade ju inte fått något telefonnummer till honom i Canada så hon kunde inte ringa. Vi kämpade som djur. Internet var rätt nyfött på den tiden så hur vi än sökte på Greek schools Vancouver så kunde vi hitta något. När hon ringde Kostas grekiska nummer svarade bara någon på grekiska som min kompis inte behärskade.
Hon och jag la timmar på telefon och försökte reda ut hans agerande, och försöka komma på hur vi skulle gå vidare. Men till slut fick vi inse slaget förlorat. Hon var stukad och besviken men också förbannad. Och ibland måste man ju bara gå vidare.
Nästa gång vi kom tillbaka till ön, det bör ha varit året därpå, kom vi på den enklaste idén någonsin vid en middag hemma hos kompisar: vi bad mannen i värdparet att ringa det nummer till Kostas mamma i Thessaloniki som min kompis fortfarande bar på en lapp i plånboken. Jadå, sa han, inga problem. Så han ringde.
"Ja hej, jag heter Giorgios och bor på X-ön där Kostas jobbade förra året. Vi blev goda vänner men nu har jag tyvärr tappat bort alla andra kontaktuppgifter till honom än det här numret. Kan ni berätta var han jobbar numera?"
"Javisst", blev svaret, "han jobbar där han jobbat sedan han lämnade X-ön: på Egina!"
Min väninna söp sig kraftigt full vid den middagen, och vi smidde planer på att kvista upp till Egina och konfrontera fanskapet. Men vi lät bli, han var inte värd besväret. Och ibland måste man bara gå vidare.
Min enda dejt då @Miran och jag var i dejtingåldern ägde rum i Grekland. Vi var ett gäng utländska tjejer (dock inte Miran) som hängde med ett gäng grekiska lärare under en längre vistelse på vår lilla ö. Båda gängen ville koppla ihop mig och Kostas så visst, vi gick ut och käkade på tumanhand en kväll. Hade jättetrevligt som kompisar men noll gnista från något håll trots att Kostas var skitsnygg, sånär som på håret på ryggen.
Strax därpå blev han ihop med min bästa kompis i stället. Perfekt, alla tre glada och nöjda. Tills han lurade röven av henne.
Hon satt hemma i Danmark senare under sommaren, de pratade i telefon så ofta de hade råd och planerade hans flytt till Danmark. Men när planerna framskridit rätt långt berättade han plötsligt en dag: "Du, det blir inget. Jag har fått jobb i - Vancouver. Min bror hade hittat ett jobb på en grekisk skola där, han sökte åt mig och jag har fått det. Jag ska åka över och reka om bara några dagar."
Gråt och tandagnisslan. Men Kostas var inte oäven, han föreslog att min kompis skulle komma efter till Vancouver när han väl installerat sig. Och eftersom hon ändå var arbetslös hemma i Danmark så varför inte?
Men: efter det samtalet gick Kostas upp i rök. Inte ett ljud. Och hon hade ju inte fått något telefonnummer till honom i Canada så hon kunde inte ringa. Vi kämpade som djur. Internet var rätt nyfött på den tiden så hur vi än sökte på Greek schools Vancouver så kunde vi hitta något. När hon ringde Kostas grekiska nummer svarade bara någon på grekiska som min kompis inte behärskade.
Hon och jag la timmar på telefon och försökte reda ut hans agerande, och försöka komma på hur vi skulle gå vidare. Men till slut fick vi inse slaget förlorat. Hon var stukad och besviken men också förbannad. Och ibland måste man ju bara gå vidare.
Nästa gång vi kom tillbaka till ön, det bör ha varit året därpå, kom vi på den enklaste idén någonsin vid en middag hemma hos kompisar: vi bad mannen i värdparet att ringa det nummer till Kostas mamma i Thessaloniki som min kompis fortfarande bar på en lapp i plånboken. Jadå, sa han, inga problem. Så han ringde.
"Ja hej, jag heter Giorgios och bor på X-ön där Kostas jobbade förra året. Vi blev goda vänner men nu har jag tyvärr tappat bort alla andra kontaktuppgifter till honom än det här numret. Kan ni berätta var han jobbar numera?"
"Javisst", blev svaret, "han jobbar där han jobbat sedan han lämnade X-ön: på Egina!"
Min väninna söp sig kraftigt full vid den middagen, och vi smidde planer på att kvista upp till Egina och konfrontera fanskapet. Men vi lät bli, han var inte värd besväret. Och ibland måste man bara gå vidare.
Senast ändrad:
