Kris

[Tabia]

Jag är gravid med tredje barnet. Planerat. Vi har inte gjort oss av med en bebispryl för vi har känt att vi inte varit klar med detta.

Men mitt i allt drabbas vi av kris. Vi vet inte om vi vill ha det här barnet.

Hur gick det till?

Allt kommer över oss.

Det yngsta barnet närmar sig tre och det börjar rulla på bra med allting. Det känns helt övermäktigt att börja om med allt igen. Vi ser bara vad våra äldre barn inte får (inte vad de får).

Vi ser bara att det här med att spara pengar och kunna flytta till något större bara skjuts på framtiden.

Vi har inte mycket hjälp från släkt och med tre barn kommer det bli ännu tuffare. Kommer vi ens kunna göra något på egen hand med tre barn? Med våra två lite större går det med nöd och näppe, men våra barnvakter blir inte direkt yngre.

Orkar vi? Vi blir heller inte yngre.

Samtidigt känns en abort så enormt övermäktig. Så otroligt smärtsamt för själen. Det är svårt att ställa det i propotion mot att ta hand om ett litet barn i 2-3 år innan det börjar lätta på igen.

Jag ska försöka boka tid hos en kurator så snart det går. Vi har grubblat på detta sedan fyra dagar tillbaka och jag känner fortfarande mest att jag inte orkar. Men hur kommer jag må sen?

 

[Petronilla]

Sv: Kris

Kram och jag kan förstå din tvekan. Vi har tre barn, nästan ingen avlastning, och vi har fixat det. Men jag vet inte
om jag skulle ha gjort om det med facit i hand. De är idag 8,6,4 år gamla.

Om jag tittar till mig själv så skulle jag ha väldigt svårt att genomföra en abort då jag fortfarande kan sörja vårt första missfall.
Om jag skulle bli gravid så skulle jag behålla barnet, Men vi ser ju till att skydda oss.

Klokt att boka tid med kurator ASAP. Lycka till hur ni än gör

Kram Petronilla

 

[mino]

Sv: Kris

Svårt! Vi hade tänkt 3 barn innan vi fick några, nu har vi bestämt att 2 får räcka just för att det var mer jobb än vi trodde och att det är så skönt att vara ute på andra sidan om den mest intensiva perioden. Men samtidigt så tar livet ibland lite oväntade vägar och allt blir inte alltid som man tänkt sig. Hur pass panik är det med aborten, går det att tänka över saken under några veckor så att ni får lite tid att känna efter vad som blir bäst?

 

[kisse]

Sv: Kris

Jag skulle ju gissa att det egentligen inte är någon panik för dig än eftersom du har tom v 17+6 på dig utan att ansöka hos socialstyrelsen, men självklart blir det jobbigare både fysiskt och mentalt att genomgå en senabort.

Att prata igenom det hela med någon (kurator) kanske kan bringa klarhet i det hela och få dig att se det ur andra synvinklar? Oavsett vilket beslutet blir kommer du att klara det, du kommer att stå ut de jobbiga 3 första åren och komma ut på andra sidan om du väljer att fullfölja. Om du väljer att avbryta så kommer det vara rätt beslut! Bara prata igenom det grundligt, eftersom du verkar tveksam kan det säkert behövas flera samtal, så du kan känna att vilket val du än gör så är det välgrundat och du känner att du kan stå för det (inför dig själv, alla andras ev åsikter ska du ju skita i) i framtiden.

Lycka till.

 

[Petruska]

Sv: Kris

Generellt skulle jag säga att en abort är en väldigt mycket mindre grej än att få barn. Jag tycker inte ens att det är särskilt jämförbart just därför att en abort är så liten och ett barn ett så enormt åtagande.

 

[Tabia]

Sv: Kris

Det här är inget misstag, utan en helt planerad graviditet. Men ändå kanske lite fort. Redan ett försök. Vi har varit glada. Det har gått några veckor.

Därför kom det verkligen som en chock att springa in i väggen med huvudet först och vi bara känner att vi varken vill eller orkar.

Hela dagen igår trodde jag att jag skulle dö. Självdö. Jag ringde efter hjälp med ena barnet. Sen ringde jag hem min man för jag orkade inte laga något mat till barnen på eftermiddagen.

Jag satt i telefon några timmar och försökte komma fram till Abortmottagningen (som även tillhandahåller kurator) Men jag kom aldrig fram. Det kändes som att ringa till veterinären och beställa tid för avlivning.

Men i morse när jag vaknade slogs jag bara av tanken att detta handlar inte om vad jag kan ge eller inte ge våra andra barn. Det handlar om jag vill ha två eller tre barn. Tre barn. Bra. Då kände jag mig lugn. Jag har varit glad hela dagen och vi har varit ute. Ute och ätit lunch. Kollar på spädbarn och jag inser att det inte är något jag längtar efter. Det är bara att hoppas att tiden går fort. Jättefort.

Jag vet inte hur det ska gå. Jag vet inte hur jag ska orka. Jag vet inte om vårt förhålande orkar med detta. Jag vet ingenting. Våra barn har varit livliga och krävande och jag kan ju inte förutsätta att nästa lilla parvel kommer vara något annat.

Men det får gå. Det får gå.

Idag är det min sambo som bara ligger. Han tror förmodligen också att han ska dö. Han har pratat med några på jobbet och de tror också att han ska dö, för det gjorde de nästan själva när de hade tre små.

Jag önskar att det var ogjort. Men nu är det inte det och vi får göra det bästa vi kan. Den yngsta kommer att vara tre år. Det får gå. Det måste gå.

Livrädd.

 

[Tabia]

Sv: Kris

Ja det är det jag vet. Därför finns tanken.

 

[ako]

Sv: Kris

Och det kommer gå o när ungen väl är där kommer ni gilla den lika mycket som de andra två. Lycka till!!

 

[Mabuse]

Sv: Kris

Generellt skulle jag säga att en abort är en väldigt mycket mindre grej än att få barn. Jag tycker inte ens att det är särskilt jämförbart just därför att en abort är så liten och ett barn ett så enormt åtagande.

Fast att abortera ett planerat barn, och således aldrig få ett tredje barn, tror jag inte är så litet. Inte aborten i sig, men tanken efteråt på barnet som skulle ha blivit men inte blev. Ångrar man sig sen blir det ju mer som ofrivillig barnlöshet med det tredje barnet.

Jag tror det mentalt kan kännas väldigt annorlunda med en oplanerad graviditet som skulle leda till ett barn man aldrig hade önskat sig, än att abortera en planerad och önskad graviditet. Inget enkelt beslut, tror jag. Inte för själva aborten, utan för barnet som inte blev av, i så fall.

 

[KrullTroll]

Sv: Kris

Fast att abortera ett planerat barn, och således aldrig få ett tredje barn, tror jag inte är så litet.

Fast, bara för att man gör en abort så betyder ju inte det att man inte kan få ett tredje barn senare. Om lusten och orken faller på igen.
En abort gör dig sällan steril.

 

[Mabuse]

Sv: Kris

Fast just i TS fall lät det ju inte som att det skulle bli ett tredje barn senare, utan som att det inte kommer bli några fler barn alls i så fall. Inte för att man blir steril av en abort, utan för att man väljer bort det tredje barnet. Det är ju heller inte sagt att man kan bli gravid gång efter annan på beställning, även om man skulle vilja, sånt är ju svårt att veta.

 

[Freyja_bus]

Sv: Kris

Jag vill inte på något sätt förringa fina känslor, jag förstår att de är starka och att situationen är allvarlig. Jag vill dock dela med mig av mina tankar.

När jag väntade nr två som var högst planerad och efterlängtad fick jag smått panik när det var dags för henne att komma ut. Jag satt och grät hela natten med värkar var tionde minut och var så ledsen för jag visste inte om jag verkligen ville ha det här barnen. Jag var så extremt orolig för att jag inte skulle kunna ge lika mycket tid och kärlek till min första dotter (som då var 1,5). Jag var orolig att jag inte skulle kunna älska båda två lika mycket och jag var orolig att det inte skulle bli roligt. Att jag skulle ångra mig.
Men det gjorde jag inte. Så fort Maja var född var all oro kring ovannämnda som bortblåst och allt har gått jättebra.

Nu är jag gravid med nr tre. Väldigt tidigt än så länge så vi får se vad som händer, och även om det känns lugnare den här gången, så är jag ändå skraj. Jag har velat det här jättelänge, min man bestämde sig alldeles nyss (4 dec) att han ville och sen gick det jättefort (plussade på juldagen). Det gick lite för fort för att jag skulle hänga med, och jag var inte alls beredd på att jag skulle tycka att det kändes läskigt eftersom jag verkligen velat detta såååå mycket. Det är ju nästan enkelt nu när yngsta är snart 2,5 och äldsta fyra. Men det känns bättre varje gång jag och min man pratar om det.

Mina känslor är ju inte i närheten av dina, för jag tvekar inte på det sättet och jag är inte livrädd, bara skraj. Men vad jag menar är att jag tror att det är normalt att hysa sådana här känslor, sen kan de vara olika starka och därför kräva olika åtgärder/lösningar.

Hoppas att du och din man får hjälp att prata om det här (kanske både enskilt och tillsammans) och att ni kan fatta ett beslut som känns ok/bra. Jag önskar er all lycka!

 

[Petruska]

Sv: Kris

Fast att abortera ett planerat barn, och således aldrig få ett tredje barn, tror jag inte är så litet.

Antagligen är väl aborter ovanligare vid planerade graviditeter, särskilt om man räknar bort de aborter som sker pga svåra skador på fostret.

Beslutet är ju uppenbarligen inte enkelt för TS. För mig är det lite viktigt i den här sortens diskussioner att inte framställa aborter som så ödesdigra som de ofta anses vara. Jag tycker att det är mer ödesdigert att få barn.

Generellt sett tänker jag väl att en bra grund för att fullfölja en graviditet är att man vill ha barnet (och det föräldraskap och det liv som barnet kommer att föra med sig), oavsett tidigare plan. Att fullfölja främst för att aborter är så förskräckliga, har jag lite svårt att förstå.

Jag vet inte hur gammal TS är, och således inte riktigt varför en ev abort skulle innebära att ett tredje barn avskrivs för alltid.

 

[Mabuse]

Sv: Kris

Jag fick intrycket av trådstarten att tvekan inte gällde ett tredje barn nu, utan ett tredje barn alls. Nu eller senare. Men jag kan naturligtvis ha missförstått.

Jag tycker inte heller att man ska fullfölja graviditeter enbart för att det är hemskt att göra abort, men att säga att en abort är så litet så det spelar inte så stor roll tror jag också blir fel. Då skulle ju heller ingen bli ledsen över missfall, för det är ju också en liten sak jämfört med att få barn, i så fall. Jag tycker det är ganska stor psykologisk skillnad mellan att göra abort vid en planerad och önskad graviditet, än att abortera ett foster som blivit till av misstag. Då hade man ju aldrig tänkt och önskat sig ett barn i första läget, och aborten är ju mer som en korrigering tillbaks det barnlösa läge som man ville ha, preventivmedel i efterskott, så att säga, när det man använde inte fungerade.

 

[mino]

Sv: Kris

Frågan handlar väl egentligen om vilken av känslorna hon ska gå på. Eftersom barnet var planerat så var ju känslorna positiva och förutsättningarna de rätta, men nu har känslorna förändrats. Och ingen förutom möjligtvis TS kan ens gissa om de kalla fötterna är nåt övergående eller det är den känslan som är den mest sanna och den man bör gå på. Vad får en abort för konsekvenser när känslorna växlat så, risken är att TS inte vågar lita på sitt omdöme och prova igen, tänker jag.

 

[Tabia]

Sv: Kris

Tack. Jag hoppas att det är så. En liten sådan kris hade jag mellan barn ett och två. Men inte så här...

Ja det stämmer som någon tolkat det. Det är nu eller inte. Det kommer inte bli några fler om jag väntar några år och det har med åldern att göra.

Sen är det en jättestor skillnad för mig att bli oplanerat gravid, upptäcka det i vecka 5 och göra en abort. Inte samma sak som att med flit producera ett barn och sen föda fram det dött efter 3-4 månader.

 

[Tabia]

Sv: Kris

Allt blev så överväldigande. Bostad, vi går inte in i bilen etc. Sen har ekonomi börjat rulla på och det påverkar så klart våra barn positiv. Med ett nytt litet syskon blir det inte alla de där utflykterna som vi drömt och längtat efter. Nu börjar allt om från början igen och klart att det är äldsta barnet som kommer förlora mest på det. Ingen av våra tidigare barn har varit barn som man bara tar med sig överallt. Det kan bli annorlunda. Kanske inte.

Men händer det nu inget oförutsett så blir det syskon.

Skönt att läsa att vi inte blir ensamma om trebarnskaoset.

 

[lady_mike]

Sv: Kris

Jag vet inte vad du har för drömmar om resor mm. Men min bonussyster har tre vackra döttrar. Hon har rest näst intill på samma sätt som innan hon fick barn. När barnen har skolan begränsas hon naturligtvis. Idag är äldsta dottern 18 och reser på egen hand..

Min syster har aldrig sett barnen som ett hinder för henne att inte kunna göra det hon vill. Vet inte om mina ord här hjälper eller inte men ändå
Jag har inte rest så mkt med mina barn men har planer på att göra det så fort jag är klar med skolan själv.
Dock måste ju det finnas ekonomi till att leva så. Det är en annan femma.

 

[cirkus]

Sv: Kris

Vi trodde också att vi var tvugna att byta bil när tredje barnet kom - av någon outgrundlig anledning trodde jag att man var tvungen att ha minst en 7 sitsig bil. Vi hade kvar vår vanliga kombi och det gick alldeles utmärkt. Så om ni inte har en väldigt liten bil borde inte det var ett stort bekymmer. Sen till bostad - våra två äldre delade rum tills de var 12 år då flyttade vi till större.Vi hade kunnat bo kvar och bygga om lite, men andra skäl gjorde att vi flyttade.

 

[kisse]

Sv: Kris

Ni fixar det!!

O ha inte panik över boende o sånt nu, (visst bilen är ju bra om man får in familjen i så en slipper cykla), men små barn behöver ju faktiskt inte ha egna rum direkt! Mina killar delade tills de var 6 & 8, tjejerna delar nu o är 3 & 4. Bebis som kommer snart kommer bo i vårat rum. På sikt kommer vi att bygga ut, men vi kommer undvika det så länge en av oss är föräldraledig.

Tidigare blev jag verkligen avundsjuk på folk o deras semesterbilder från Thailand etc, men sen fick jag veta att vissa av dem lånar och bakar in i huslånet för att resa... Utan att amortera såklart, vilket innebär att den där fantastiska resan kommer de betala ränta på i resten av sina liv. Då slutade jag vara avis... (inte för att jag menar att ni hör till den skaran, men det kanske inte är hela världen att det får stå tillbaka medan man går på lägre inkomster). Mina barn älskar att tälta t ex, det är ju nästan gratis! O lite spännande! Sen är de utomlands med farmor o farfar med jämna mellanrum, så det går ingen nöd på dem alls. Mest jag som ville kunna ha lika bra fasad som alla andra, löjligt nog...

Jag tror inte att ditt äldsta barn kommer att uppleva att det lider pga ytterligare ett syskon, jag tror de kommer älska varandra o vara glada att de har varandra!