Sv: Kris
Eller kanske att tonårsförälderns problem är mindre generella? Alltså att tonåringar är mer olika än småbarn, så det är mindre igenkännande nickar och mer höjda ögonbryn, ifall man exempelvis berättar att man tycker det är jobbigt att femtonåringen vägrar gå till skolan på morgonen? För väldigt många tonårsföräldrar känner kanske inte alls igen sig i det, barnet har aldrig vägrat gå till skolan i tid. Medan nästan alla småbarnsföräldrar torde känna igen sig i scenariot overallpåklädningsbrottning på morgonen, och ha upplevt det någon gång.
Verkligen märkligt med tanke på hur laddat föräldraskapet är i sig. Och här diskuteras ju vuxna partners, släktingar, grannar och bekanta väldigt öppet annars. Varför skulle just tonåringar vara svårare att prata om? Det enda jag har sett här vad jag kan komma ihåg är kritik och klagomål på partnerns tonåringar.
Kan det handla om att det inte finns någon norm, något "normalt", att förhålla relationen till? Alltså att ingen riktigt vet "hur det borde vara" och därför inte vet riktigt vad gränsen ska dras? Med småbarn finns det ett antal förväntade praktiska referenspunkter och likaså i förhållanden (även om det inte är i lika stor utsträckning).
Eller kanske att tonårsförälderns problem är mindre generella? Alltså att tonåringar är mer olika än småbarn, så det är mindre igenkännande nickar och mer höjda ögonbryn, ifall man exempelvis berättar att man tycker det är jobbigt att femtonåringen vägrar gå till skolan på morgonen? För väldigt många tonårsföräldrar känner kanske inte alls igen sig i det, barnet har aldrig vägrat gå till skolan i tid. Medan nästan alla småbarnsföräldrar torde känna igen sig i scenariot overallpåklädningsbrottning på morgonen, och ha upplevt det någon gång.