Kris

[Mabuse]

Sv: Kris

Verkligen märkligt med tanke på hur laddat föräldraskapet är i sig. Och här diskuteras ju vuxna partners, släktingar, grannar och bekanta väldigt öppet annars. Varför skulle just tonåringar vara svårare att prata om? Det enda jag har sett här vad jag kan komma ihåg är kritik och klagomål på partnerns tonåringar.

Kan det handla om att det inte finns någon norm, något "normalt", att förhålla relationen till? Alltså att ingen riktigt vet "hur det borde vara" och därför inte vet riktigt vad gränsen ska dras? Med småbarn finns det ett antal förväntade praktiska referenspunkter och likaså i förhållanden (även om det inte är i lika stor utsträckning).

Eller kanske att tonårsförälderns problem är mindre generella? Alltså att tonåringar är mer olika än småbarn, så det är mindre igenkännande nickar och mer höjda ögonbryn, ifall man exempelvis berättar att man tycker det är jobbigt att femtonåringen vägrar gå till skolan på morgonen? För väldigt många tonårsföräldrar känner kanske inte alls igen sig i det, barnet har aldrig vägrat gå till skolan i tid. Medan nästan alla småbarnsföräldrar torde känna igen sig i scenariot overallpåklädningsbrottning på morgonen, och ha upplevt det någon gång.

 

[mino]

Sv: Kris

Ja. Samtidigt har jag svårt att se hur det rimmar med att tonåren är den jobbigaste tiden av föräldraskapet, tonåringar kan ju inte alla vara jobbiga på individuella sätt, det borde finnas en hel del likheter i de problem som finns.

Men ett sätt att förstå det är kanske att problemen är mer mångbottnade så att föräldrarnas kompetens och förutsättningar att förstå och hantera dem blir så individuella? Med småbarn är det ju mer "Kajsa kastar mat på golvet, vad ska jag göra?", lite mer mekanisk uppfostran. Det går ju inte direkt att ta till en femminutersmetod på Olle, 15 år, som vägrar gå upp ur sängen. Men jag tycker samtidigt att det vore väldigt intressant att läsa en diskussion av typen "hur ska vi kunna bråka mindre" bland tonårsföräldrar. (Och här utgår jag ifrån mig själv. Känns som om hela min tonårstid var indränkt i ganska onödiga bråk hemma.)

 

[Petruska]

Sv: Kris

Det enda jag har sett här vad jag kan komma ihåg är kritik och klagomål på partnerns tonåringar.

Kan det handla om att det inte finns någon norm, något "normalt", att förhålla relationen till? Alltså att ingen riktigt vet "hur det borde vara" och därför inte vet riktigt vad gränsen ska dras?

Ja, just styvbarn tycks vara en särskilt gräslig kategori av barn, det har jag lagt märke till här vid många tillfällen, ja.

Men jag vet alltså verkligen inte varför man inte pratar om tonåringar i samma omfattning eller på liknande sätt som man pratar om småbarn och partners. Om det enbart är deras integritet som är anledningen, borde ju inte heller partners dissekeras i diskussioner. Det där med det normala kan ju vara en del av det; man vet när det är normalt att kunna säga tvåordsmeningar, tonårsgrejer följer ju inget lika tydligt schema.

Vi vet ju båda två att det huvudsakligen inte är tonåringar som diskuteras tex här eller på Familjeliv. Jag har ingen teori om varför, förutom då att jag själv tycker att det är jobbigare och mer smärtsamt - delvis säkert därför att tanken på en älskad tonårings tonårsangst tenderar att skrapa i den egna för länge sedan upplevda tonårsangsten.

Stora barns känslor kommer nära en på ett annat vis, ofta, troligen för att de mer liknar det man minns av sig själv (olycklig kärlek, tex). Småbarnsstrul är i mitt huvud just bara småbarnsstrul, tonårsjobbighet spelar i en helt annan division. Och ett litet barns skrikutbrott över en tappad glass, väcker oftast inte förälderns egen ångest, även om man kan bli trött över sjunde skrikutbrottet samma eftermiddag.

En delförklaring skulle ju kunna vara att så fort man yppar att en tonåring är det minsta lilla jobbig, får man väldigt mycket kommentarer som innefattar att den svarande som tonåring själv var helt perfekt i alla avseenden, en sann och ogrumlad glädje för sina stolta föräldrar och minsann vistades i de mest bildande av sammanhang hela tiden, där fritiden bestod i att man spelade klassiska teaterstycken på grekiska och latin. Jag trodde nog ungefär detsamma om mig själv som tonåring, tills jag som vuxen upplevt tonåringar på nära håll och kommit fram till att det är osannolikt att jag avvek till den grad.

Tonårsjobbighet har en stark tendens att i diskussioner genast kopplas till försumliga föräldrar, sociala problem, psykisk ohälsa, missbruk, kriminalitet etc. Det fungerar ju skuldbeläggande, och skjuter högst troligt rejält vid sidan av målet i ca 95% av fallen.

Visserligen möter man mästrande kommentarer kring tex bebisars sovvanor också, men då är det mer att man inte har de rutiner och det lugnt konsekventa sinnelag en perfekt förälder skulle ha haft - inte att man på grund av missbruk är inkapabel att få en bebis i säng.

 

[Inte_Ung]

Sv: Kris

Om det enbart är deras integritet som är anledningen, borde ju inte heller partners dissekeras i diskussioner.

Skillnaden där tror jag ligger i att en partner är utbytbar vilket inte tonårsbarn är.
F.ö. så lämnar jag inte heller ut min partner på det vis som många tenderar att göra.
Kanske för att jag inte har för avsikt att byta ut honom.

 

[Inte_Ung]

Sv: Kris

Eller kanske att tonårsförälderns problem är mindre generella?

Problemen är svårare rent kompetensmässigt.
Så det kräver en större arbetsinsats och ansträngning för att lösa dem.

Jämför att du måste komma överens med en besvärlig kollega på jobbet, du har inget annat val än att få det att fungera.
Och så skickas ni på tjänsteresa tillsammans och måste dela rum.

Farmen tycker jag visar mycket av problematiken och kanske även Big Brother.

 

[Inte_Ung]

Sv: Kris

Men jag tycker samtidigt att det vore väldigt intressant att läsa en diskussion av typen "hur ska vi kunna bråka mindre" bland tonårsföräldrar.

Det fungerar på samma sätt som med alla andra människor som man måste interagera med.
Därför så finns det egentligen inte någon särskild variant för tonåringar.
Skillnaden är att det är så intensivt och att man som förälder alltid måste vara den vuxna i relationen.
Hela ansvaret för att lösa upp bråken ligger på bara föräldern.
Om föräldern lägger skulden och ansvaret på tonåringen så brakar helvetet lös.
Därför att tonåringens största problem är just oförmågan att lösa konflikter.

 

[Inte_Ung]

Sv: Kris

Förresten så har jag diskuterat tonåringar här på Bukefalos.
Ni minns kanske att jag brukar kalla det för att vara så "Nitton".

 

[Petruska]

Sv: Kris

det är så intensivt och att man som förälder alltid måste vara den vuxna i relationen.
Hela ansvaret för att lösa upp bråken ligger på bara föräldern.

Det sista gäller ju tyvärr, enligt tonåringen, oavsett vad konflikten handlar om, fast tonåringen skulle ju aldrig formulera det så - det är mer en känsla eller nåt.

Ja, en av de många saker som gör det så himla jobbigt är att man måste lösa upp de känslomässiga beroendena (sina egna, inte minst) så att tonåringen kan bli vuxen. Och tonåringen vet ju av förklarliga skäl inte vad det är att bli vuxen, och tonåringen vet inte hur beroende av sina föräldrar hen är och vet inte heller hur det är att själv börja ta ansvar för sin känslor och handlingar i en djupare mening (som inte har särskilt mycket att göra med den tendens att - försöka - dölja sina bekymmer för föräldrarna som de också har). Och precis som en treåring som kan slå sin mamma när hen tappar glassen, gör tonåringen, fast med andra medel och i andra lägen.

Och föräldern vet ju inte heller hur det går till att bli vuxen (bara hur det är att vara det), för förra gången föräldern var inblandad i något sådant var när föräldern själv var tonåring - med omdöme därefter. Tonårsomdömet under tonårstiden påverkar väldigt mycket hur ens egna minnen av att vara tonåring ser ut - tycker jag att jag lärde mig av att ha tonåringar.

 

[Mabuse]

Sv: Kris

Nu vet jag inte om det är mig du syftar på med människors berättelser om idylliska tonåringar, men kan det inte vara möjligt att tonårstiden faktiskt inte är lika laddad för alla som den är för dig? Ungefär som att småbarnsperioden för dig är idyllisk och mysig, medan andra kan uppleva den som rätt krävande.

Det är möjligt att jag är ett unikum, och att mina föräldrar ljuger för mig när de säger att de inte upplevde min tonårsperiod som särskilt jobbig, men jag skulle nog ändå vidhålla att tonåren inte alls behöver vara den jobbigaste perioden i föräldraskapet. Inte för att man ljuger och skönmålar, utan för att en del vuxna och barn helt enkelt tycker det är jobbigare att vara tre än att vara sjutton.

När det gäller vilka saker som spelar i egen division så tror jag det helt och hållet beror på vad man är känslig för. För egen del har jag t ex alltid haft extremt svårt för när småbarn skrattar åt en när man säger åt dem att sluta (slåss, t ex), det spelar för mig i en helt annan division än det mesta andra och gör mig vansinnig. Samtidigt vet jag att många andra mest rycker på axlarna, tänker att ja, ja, såna är småbarn, och knte upprörs särskilt mycket. Med andra ord, jag tror att man kanske ska vara försiktig med att generalisera utifrån vad man själv har svårt för, och utgå från att det gäller alla.

Jag är helt med på att du tycker tonåringar är jobbigare än småbarn, och att det varit så för dig med ditt barn, men jag är inte med på att tonåringar generellt är mycket jobbigare att vara förälder till än småbarn.

 

[Mabuse]

Sv: Kris

Menar du att man inte kan veta hur något i ens liv gått till innan tjugoårsdagen, för att man innan dess inte var vuxen och inte hade något omdöme?

Det verkar märkligt. Även om nu ens omdöme var så grumlat av ungdomligt oförstånd att man ingenting begrep, så är det ju möjligt att i efterhand reflektera och begripliggöra, och den vägen förstå lite mer om hur det gick till, om det nu var så att man ingenting förstod medans det pågick. Inte minst när det gäller detta med att frigöra sig från föräldrarna.

Jag delar dock inte riktigt din bild av tonåringens totala förvirring och brist på omdöme. Det stämmer heller inte in på de tonåringar jag känner idag, som vuxen. Visst, lite okunnig och oerfaren, vilket gör att världsbilden och framtidsplanerna inte är så verklighetsanknutna som tonåringen upplever det. Men inte att de helt skulle sakna vett och sans, snarare att de väljer utifrån det de vet om världen. Vilket av förklarliga skäl kanske inte är jättemycket när man är sexton.

 

[mino]

Sv: Kris

Upproret mot föräldrarna och det dom representerar måste ju i viss mån ha att göra med hur olika livsstil man har. På ett generellt plan så känns det som att åldersskillnaderna är betydligt mindre nu än det var för 25 år sen och ännu mer så om man går 50 år tillbaka i tiden. Jag tänker tex på att en stor del av våra bråk hemma handlade om olika syn på "vad som passar sig" och att mina föräldrar hade en omodern syn på hur man umgås och hur man bemöter livet och samhället i stort. Att behöva göra uppror mot en omodern samhällssyn och tidigare generationers traditioner tror jag är mindre vanligt idag. Det jag säger är alltså att dina föräldrar och du kanske i stort levde på samma planhalva vilket kanske minskade konfliktbehovet?

 

[Inte_Ung]

Sv: Kris

..... men jag skulle nog ändå vidhålla att tonåren inte alls behöver vara den jobbigaste perioden i föräldraskapet.

Men för många av oss så är den det.
Inte med det sagt att den var särskilt besvärlig utan kanske snarare att den övriga tiden var oerhört lättsam.
Mina barn var söta och rara bebisar som lät sina föräldrar sitta en rosa bubbla mest hela tiden.

För egen del har jag t ex alltid haft extremt svårt för när småbarn skrattar åt en när man säger åt dem att sluta (slåss, t ex),

Jag tycker det är värre med samma beteende hos en 14-åring eller äldre.
De är ju så stora och starka att de kan orsaka skada på allvar samt att de verkligen borde veta bättre.

Det skall bli spännande att se hur du upplever att vara tonårsförälder.

 

[Mabuse]

Sv: Kris

Så kan det kanske vara, när jag tänker på det så ville jag göra ungefär samma saker när jag var tonåring/ung vuxen som åtminstone min mamma ville i den åldern, resa och studera, så mina framtidsplaner och det jag ville göra var rätt begripligt för mina föräldrar. Vi hade ungefär samma syn på vad man borde göra som tonåring, och hur självständig man borde bli hur fort.

 

[Inte_Ung]

Sv: Kris

Menar du att man inte kan veta hur något i ens liv gått till innan tjugoårsdagen, för att man innan dess inte var vuxen och inte hade något omdöme?

Dels så är det ju så rent medicinskt att pannloben med dess logik ännu inte är färdig på en tonåring.
Vilket gör det mycket ansträngande och energikrävande att argumentera med dem.

Sedan så upplever de allt för första gången vilket gör att de inte har de referenser som de som har tränat på händelserna några gånger tidigare har.

 

[Hiddeous]

Sv: Kris

Det stämmer heller inte in på de tonåringar jag känner idag, som vuxen. Visst, lite okunnig och oerfaren, vilket gör att världsbilden och framtidsplanerna inte är så verklighetsanknutna som tonåringen upplever det. Men inte att de helt skulle sakna vett och sans, snarare att de väljer utifrån det de vet om världen. Vilket av förklarliga skäl kanske inte är jättemycket när man är sexton.

Det är nog väldigt stor skillnad på att känna tonåringar på distans och att vara förälder till dem. De flesta av oss visar inte upp alla sidor av oss själva i andra sammanhang än just inom familjen.

 

[Mabuse]

Sv: Kris

Nu är det iofs tonåringar inom familjen jag pratar om.

 

[Inte_Ung]

Sv: Kris

Konflikterna ser olika ut för olika tonåringar.
Det kan handla om att tonåringen förväntar sig service av föräldrarna som föräldrarna inte vill tillhandahålla.

 

[Inte_Ung]

Sv: Kris

Jag kan faktiskt berätta om det värsta jag har haft att ta mig igenom som förälder.
Det var när dottern hamnade i en högstadieklass full med alldeles för mycket problem.
Klassen var en skräck både för lärare och de elever som ville sköta sin skola, både i och utom klassen.
Där fanns bl.a. äkta kriminalitet som dömdes i domstol och en av eleverna i klassen hotade mig med kniv.

Jag har aldrig haft så många sömnlösa nätter som då.
Och detta var ju inget som vi hade kunnat förutse.
Vi gick så långt att vi började driva igenom hemundervisning för dottern då hon råkade mycket illa ut med kroppsskada som följd.
Skolan kämpade allt de kunde och vi fick ta till några speciallösningar för att dottern inte skulle bli allt för skadad för livet.

 

[cirkus]

Sv: Kris

Det som jag tycker är jobbigast med tonåren och även åren efter är inte på det praktiska planet som det kanske är med småbarn. Men ett småbarn gör liksom inga stora utsvävningar eller måste ta konsekvenser av sina handlanden. Det är jobbigt som stor-barns förälder att både ta ansvar men samtidigt att ge ansvar åt barnen.

Som Petruska skrev, man kan liksom inte släpa upp en 190 cm lång 17 åring ur sängen och klä på den, det kan man med en 3 åring. Jag tycker det är en väldigt bra metafor över hur föräldraskapet faktiskt ändras från småbarns problem till storabarns problem.

Överhuvudtaget att se sina tonåringar/stora barn vara olyckliga över saker som man som förälder inte kan råda över är jobbigt. Jäkligt jobbigt och man blir så fruktansvärt orolig på ett helt annat sätt än för de små barnen. Detta gäller nog oavsett om barnen är präktiga eller om de är busiga, de har sina ups and downs oavsett.

 

[mino]

Sv: Kris

Ja, en av de många saker som gör det så himla jobbigt är att man måste lösa upp de känslomässiga beroendena (sina egna, inte minst) så att tonåringen kan bli vuxen. Och tonåringen vet ju av förklarliga skäl inte vad det är att bli vuxen, och tonåringen vet inte hur beroende av sina föräldrar hen är och vet inte heller hur det är att själv börja ta ansvar för sin känslor och handlingar i en djupare mening (som inte har särskilt mycket att göra med den tendens att - försöka - dölja sina bekymmer för föräldrarna som de också har). Och precis som en treåring som kan slå sin mamma när hen tappar glassen, gör tonåringen, fast med andra medel och i andra lägen.

Intressant! När du formulerar det så inser jag plötsligt att det inte är någon självklarhet. Tycker mig se ett antal vuxna personer som aldrig har fått den knuffen utan fortfarande är fast i barnets position på ett eller annat sätt.