Lärare...

[tanten]

Jag arbetar som utbildare. Just nu på SFI. Har ingen lärarutbildning men lång erfarenhet av att utbilda och informera samt uttrycka mig verbalt.

Nu delar jag rum med en pensionerad högstadielärare några förmiddagar i veckan.

I morse kom vi att samtala om mitt högstadium där hon också arbetat. På hennes fråga så sa jag att jag inte mindes mina lärare så bra. Hon blev helt ställd!
Lärare var ju de viktigaste personerna i ett barns liv! Enligt henne var det läraren som formade barnet. Framförallt i lågstadiet eftersom läraren träffade barnet mer än föräldrarna gjorde.

Nu var det min tur att höja ögonbrynen. Jag har inte tänkt på mina lärare som så viktiga. Högstadiet t.ex. - det var bara tre korta år av mitt liv och det var typ 40 år sedan. Jag har haft många viktiga och underbara personer i livet men jag kan inte säga att jag minns några lärare som speciellt viktiga? Jag var en väldigt duktig elev med höga betyg - men lärarna, de bara fanns ju där. Som nån sorts statister i min barndom och ungdom

Jämför med jobb. Inte är jobbet min viktigaste plats i livet?

Är jag komplett udda som inte minns mina lärare som viktiga och formande förebilder??

 

[mandalaki]

Jösses. Jag minns bara de lärare som bar sig illa åt mot mig. Samt en moderlig fröken på mellanstadiet. Det är allt.

Hon måste ha en grandios självbild.

 

[Blueberry]

Jag håller med din roomie - lärare är jätteviktiga! Viktigare än någon annan yrkesgrupp, faktiskt.

/född på mitten av 80-talet (och jobbar definitivt inte som lärare)

 

[stjarnhimmel]

Håller helt med dig.
Inga av mina lärare kände nog mig speciellt bra? Jag kan inte minnas att de speciellt ofta frågade saker om mig som person eller att de frågade hur jag tex bäst lär mig saker etc.
Dvs jag kan inte se att läraren såg eller kände mig som person.
Man gick till lektionen, de föreläste, man fick uppgifter att göra etc.

Kanske var det en önsketanke från läraren du träffade?
På samma sätt som jag har mött vårdpersonal eller dagispersonal som sagt att de har världens viktigaste jobb?

 

[Lager]

Jag arbetar som utbildare. Just nu på SFI. Har ingen lärarutbildning men lång erfarenhet av att utbilda och informera samt uttrycka mig verbalt.

Nu delar jag rum med en pensionerad högstadielärare några förmiddagar i veckan.

I morse kom vi att samtala om mitt högstadium där hon också arbetat. På hennes fråga så sa jag att jag inte mindes mina lärare så bra. Hon blev helt ställd!
Lärare var ju de viktigaste personerna i ett barns liv! Enligt henne var det läraren som formade barnet. Framförallt i lågstadiet eftersom läraren träffade barnet mer än föräldrarna gjorde.

Nu var det min tur att höja ögonbrynen. Jag har inte tänkt på mina lärare som så viktiga. Högstadiet t.ex. - det var bara tre korta år av mitt liv och det var typ 40 år sedan. Jag har haft många viktiga och underbara personer i livet men jag kan inte säga att jag minns några lärare som speciellt viktiga? Jag var en väldigt duktig elev med höga betyg - men lärarna, de bara fanns ju där. Som nån sorts statister i min barndom och ungdom

Jämför med jobb. Inte är jobbet min viktigaste plats i livet?

Är jag komplett udda som inte minns mina lärare som viktiga och formande förebilder??

Hehe - knappast.

Jag minns någon lärare från grundskolan, någon mer från gymnasiet. Ser inte det som så märkligt.

Jobbar som lärare och hoppas göra ett bra jobb - men jag inbillar mig inte vara något som vänder upp och med på mina elevers liv och efterlämna ett oefterhärmligt intryck...

 

[tanten]

Jösses. Jag minns bara de lärare som bar sig illa åt mot mig. Samt en moderlig fröken på mellanstadiet. Det är allt.

Hon måste ha en grandios självbild.

Det var min tanke också men så kände jag mig elak som tänkte så....

(Ska kanske skapa en självbildstråd )

 

[Görel]

Verkligen inte!

Vissa lärare gjorde tillvaron lite trevligare för en 30-40 år sen, men mest minns jag skolan som ett ställe där alla skulle tryckas ner i samma form. Det fanns inte plats för individualitet och jag såg den som ett nödvändigt ont.

Enda jag egentligen minns är en lärare på gymnasiet som kunde se min begåvning på vissa områden trots att det inte var hans eget.

Däremot var min mormor född 1899 lärare, hon tog till sig de elever som inte riktigt passade in i den tidens skolform. Flera hade kontakt med henne i många år efter de slutat, på hennes 90-årsdag var det flera som uppvaktade henne. Så en lärare kan göra skillnad även om jag aldrig fick uppleva det.

 

[labb]

Jag skulle säga att några få lärare i grundskolan, ett par under gymnasiet och ett antal lärare på universitet har betytt mycket för mig.

 

[Killaloe]

Jag håller med din roomie - lärare är jätteviktiga! Viktigare än någon annan yrkesgrupp, faktiskt.

/född på mitten av 80-talet (och jobbar definitivt inte som lärare)

Fast att lärare är ett otroligt viktigt yrke och att komma ihåg lärarna som individer är ju helt olika saker

@tanten
Att de träffar barnen mer än föräldrarna vissa år är säkert sant för vissa, men inte för andra. Vi spenderar ju trots allt mycket tid i skolan (framförallt med fritids etc) om det också var något du reagerade på Sen är det väl som med allt annat, det är högst personligt! Jag kommer ihåg typ alla mina lärare, men så har jag också lätt för att komma ihåg personer. Jag har däremot mycket svårare att komma ihåg vad jag lärt mig men jag har aldrig reflekterat över att alla nödvändigtvis minns sina lärare?!

 

[stjarnhimmel]

Jag skulle säga att några få lärare i grundskolan, ett par under gymnasiet och ett antal lärare på universitet har betytt mycket för mig.

Vad gjorde de då? Jag kan inte minnas att någon var speciellt intresserad sv mig som person..

 

[Snurrfian]

Från lågstadiet kommer jag inte ihåg så mycket mer än de gånger jag tyckte att läraren var dum... Från mellanstadiet har jag många minnen, mest för att vi hade ett gift par som lärare i klassen och de hade sina familjegräl inför hela klassen. Två väldigt speciella och originella människor som jag inte tror att någon som hade dem någonsin glömmer, inte för att det var några förebilder men för att man aldrig visste vad som kunde hända.

På högstadiet kommer jag ihåg våra två klasslärare, den ena för att jag tyckte att han var dum och den andra för att han var en superlärare. En sån som jag skulle vilja vara den dag jag kommer ut och får undervisa
Sen kommer jag även ihåg fritidspedagogen som arbetade i uppehållsrummet, där har vi en människa som verkligen betydde något för eleverna. Hon var verkligen en stöttepelare i tonårstiden och hjälpte oss att vara vänner med varandra, förstå oss på våra föräldrar och ge oss erfarenhet för livet.
Jag kommer nog ihåg alla lärarna mer eller mindre men de som verkligen stod ut förutom mina klasslärare var de som var väldigt knepiga.

Från gymnasiet har jag ännu fler lärare som jag verkligen gillar som personer och som jag höll kontakt med långt efter att skolan slutade och efter ett år på folkhögskola så har jag fortfarande en av lärarna som vän på FB och någon som jag verkligen gillar.

Men rent allmänt, ja lärarna gör ett fantastiskt jobb men att bli ihåg kommen vet jag inte om det alltid är något positivt. Oftast är det de dumma eller knepiga lärarna som man minns och frågan är om man verkligen vill vara den läraren?

Nu från högskolan så har jag visserligen läst knappt en termin men jag har svårt att tro att någon av mina lärare kommer att bli så minnesvärd, de är bra på vad de gör men någon förebild?

 

[labb]

Vad gjorde de då? Jag kan inte minnas att någon var speciellt intresserad sv mig som person..

Främst det de lärde ut, teorin och kunskapen de hade och sättet att tänka och lösa problem. På gymnasiet hade vi ett par briljanta lärare men det togs till ytterligare en nivå på universitetet med lärare kända i hela världen inom sina områden.

 

[lizan]

Oj så olika det kan vara... Jag har iofs lätt för att komma ihåg folk men minns nog alla mina lärare, även vikarier. Några minns jag såklart mer än andra..

 

[Squie]

Min lågstadielärare kommer jag ihåg...en otrevlig och dominant människa som gillade makt.
Mellastadiet...en vek människa som inte kunde stå för vem hon var eller sin kunskap.
Högstadiet...en drös människor där några stack ut; svenskläraren(en burdus o rak människa), So-lärare1 (om bara snackade jakthistorier) och So-lärare2 (gillade till en början inte alls men sen så blev det bättre).

Kan väl inte påstå att någon av lärarna på lång-mellan-hög och gymnasiet är lärare som jag kommer ihåg så sätt. Däremot...mina "gamla" fritidspedagoger...de flesta har gått bort men deras handling och välvilja har burit mig länge.

 

[kamomillo]

Jag är nog konstig men jag minns nog alla mina lärare, utom de få jag hade då jag besökte min klass på gymnasiet
Min första fröken va underbart snäll och vänlig.
I 2.an hade vi en som sjöng och pratade engelska mest hela tiden. Min son hade henne också, och jag jobbade med henne innan hon gick i pension.
3-6an hade vi världens bästa Majje Kunskapsmässigt kanske han inte var stjärna, men de han lärde oss om etik och moral, miljötänk långt före vår tid, och hur man dansade på ett disko
Han till och med lärde sig rida, för att kunna hjälpa oss i stallet på fritiden (då vi var utan stallansvarig/ridlärare)
Han införde fjällveckor på skolan, och lärde oss massor om naturen.
Han införde innebandy kvällar, och pingiskvällar.
Den Majjen blev en mycket god förebild för hur vuxna kunde uppträda. Och jag vet att föräldrarna var helt trygg med att han ville oss det bästa.

Sedan hade vi två klassföreståndare från 7-9an. De hörde ju till att man skulle "hata" dom, men eg så var dom världen bästa.
En seglade på en fjällsjö, till och från posten, de kunde ta en hel dag... Eller helg.
Den andra var vänsterhänt så man inte såg vad han skrev på tavlan.
Biologifröken gav oss russin till proven. Och teckningslärarna ( hette bild så? ) var oftast lite konstigt klädda.
Musik läraren trallade och sjöng i korridorerna, och jag hade förmånen att jobba även med honom innan han slutade.
En man vars röst man inte glömmer.

Så ja! Mina lärare var väldigt viktiga för mej, viktigare än mina ridlärare Hur det nu kunde bli så?

* Jenny *

 

[Niyama]

Jag har gått i sex olika grundskolor så jag kommer inte ihåg alla lärare, de jag minns är mest för att de var idioter. I gymnasiet hade jag ett tag en lärare som var en av få som faktiskt försökte hjälpa mig. Hon var en trygghet under den tiden och jag minns en gång som hon blev så arg på bup och soc (pga deras brist på agerande) så hon sa "nu åker vi till bup!" och drog med mig. Sen stormade hon in där och påpekade för någon i receptionen hur orimligt deras agerande var och att hon stannade där tills jag fick prata med någon, nu. Personalen försökte få henne att gå därifrån (antagligen för att kunna köra iväg mig med ett "vi hör av oss") men hon stannade. Jag satt helt häpen, aldrig någonsin hade någon försökt hjälpa mig, aldrig hade någon sagt ifrån mot att jag blev så illa behandlad både hemma och av psyk och soc. Nu hjälpte det inte så mycket men det är ett fint minne, att det i alla fall fanns någon som försökte.

 

[Lavine]

Jag hör också till de som minns alla lärare, några av de mest återkommande vikarierna och även ett par lärarkandidater. Men inte vet jag om det direkt är för att de betydde så mycket för mig, eller "formade" mig.

Jag kan förstå att man som lärare vill att man ska ha stor betydelse för eleverna, och det måste ju vara en fin inställning. Men man kan väl liksom inte räkna med det, eller åtminstone inte tro att det ska vara livslångt.

 

[labb]

Kan tillägga att jag också kommer ihåg alla mina lärare och de flesta vikarier.

 

[athena_arabians]

Min första lärare sa åt en förälder i min klass att jag inte borde ha fötts när vi gick i trean. Min mellanstadielärare kallade mig aggressiv när jag tittade honom i ögonen vid samtalen han höll med mig (jag var mobbad sedan åk 2 och föremål för EVK:er osv). Jag var lärd att talar man med någon håller man ögonkontakt. Det gjorde att jag fortfarande har svårt för att titta folk i ögonen.

Vårterminen i sjuan fick jag min första ångestattack och fick undervisning i ett litet grupprum några dagar i veckan, annars pluggade jag hemma. Efter ett tag kom rektorn upp (på den tiden var rektorerna lärare också) och sa att jag var tvungen att gå tillbaka till klassen, de hade inte råd att fortsätta så här (utan någon av mina föräldrar närvarande). När hon gått ut kastade jag mig hem, ringde mamma och fick ännu en ångestattack. Det är nog första och enda gången min mor var riktigt vansinnig och skällde ut rektorn (som också var hennes chef, min mamma var speciallärare).

Två klassföreståndare på högstadiet såg till att klassen fick kompanibestraffning när jag opponerade mig mot en orättvisa. Ni kan tänka er vad klassen gjorde mot den som redan var mobbad.

Den ende lärare som jag gillade på högstadiet (SO-lärare) förlorade all min respekt vid betygssamtalet i nian. Jag hade sökt till jordbruksgymnasiet och han frågade rent ut varför jag slösade min talang på något sådant.

SO-läraren var pappaledig en period så hans fru vikarierade för honom. Hon sänkte mitt betyg när det visade sig att jag kunde mer än henne om andra världskriget (morfar drillade mig sedan jag var typ 7 år om kriget). Jag var ju dum nog att ifrågasätta varför jag fick poängavdrag på några frågor som jag var helt säker på jag svarat rätt på (lätt att verifiera från seriös litteratur dock inte den skolan använde). Kärringjäveln fick iaf inte sätta slutbetygen eftersom hon inte hade oss så länge.

Slöjdkärringen lät de andra tjejerna mobba mig helt öppet på slöjden, hon brydde sig inte ett skit.

Jag kan något och är något trots mina lärare i skolan. Den ende lärare jag fortfarande har respekt för är min mattelärare på högstadiet som jag också träffat i vuxen ålder. Vi har diskuterat hur det var på högstadiet här och han visste det var illa men inte så här illa.

Alla lärare är givetvis inte så här dåliga men jag kan säga att det är en yrkesgrupp som jag är skeptisk inför och jag är generellt tveksam för hur deras organisation fungerar. Det har inte funnits en vettig rektor på skolan här så länge jag var i kontakt med skolan. Mammas sista kollegor och chef mobbade henne så jävligt att hennes läkare tror den stressen bidrog till att hon utvecklade Alzheimers.

Jag kan pga mina upplevelser inte vara objektiv men för mig är lärare ett pack med individuella guldkorn (som jag är säker på att du är @tanten ). Att en lärare skulle var någon form av halvgud som formar sina elever tror jag är en utopi. I bästa fall tillägnar man sig kunskap, i sämsta fall har man en upplevelse liknande min.

Tillägg: Jag kallsvettas (bokstavligen) var fjärde år när jag måste gå in i skolan igen för att rösta. Jag ljuger inte.

 

[labb]

Kan tillägga att jag också kommer ihåg alla mina lärare och de flesta vikarier.

Jag överskattade nog mitt minne något, när jag tänker efter har jag nog glömt en del.