För det första:Man väljer själv om man vill ha larm. Det är ju ingen som tvingar en och risken för psd är väldigt liten. Om du inte vill ha det så äe det ju helt upp till dig

! 1 barn av 4000 levande födda drabbas av PSD, så det är väldigt ovanligt- men det förekommer trots allt. Jag vill som sagt dock göra precis allt som står i min makt för att förhindra att det händer Ludvig, och dessutom hade jag inte kunnat sova lugnt utan larmet och alltså varit en mycket trött person vid det här laget

.
Du pratar om paniken vid ett larm... Jovisst, men sorgen vid ett barns bortgång vore värre tycker jag... Särskilt om man skulle fråga sig själv (vilket jag hade gjort om det hade hänt mitt barn o han varit olarmad) om man hade kunnat förhindra det. Om det verkligen är "äkta" PSD och barnet helt enkelt "glömmer" att andas, så har man faktiskt goda chanser att kunna väcka det innan det är för sent, OCH innan det har fått några läskiga skador.
Mitt larm har ju falskat ett par ggr (insåg att det var dags att byta blöjstorlek o sen var det inga problem

) och första gången for jag ju upp och blev rädd, men såg att L mådde fint. de andra gångerna reagerade jag lika snabbt och kollade honnom, men panikrädslan uteblev, just för att jag tänkte att det NOG inte var på riktigt. Reagerade och tog det på allvar gjorde jag förståss ändå- man hade ju aldrig kört "pojken o vargen" o struntat i det direkt.
Och visst kan larmet pajja, men risken att den gör det (mitt håller utmärkt) JUST den dagen då barnet får ett dödligt andningsstopp (vilket faktiskt bara en kvarts promille av alla svenska barn får) känns rätt liten. Det vore ju som att säga att man inte tyckte man behövde brandlarm (missförstå mig rätt- brandlarm är ju faktiskt något alla bör ha- andningslarm avgör man helt själv) för det KAN ju gå sönder och då brinner man ändå inne.