Läsa andras brev och dagböcker?

[tanten]

Jag hittae buntar av brev mina föräldrar skrivit till varann. Insvepta i svart plast med snörerunt.
Jag slängde dem olästa.

 

[nullo-modo]

Föräldrar känns för nära i tid.
Om jag hittade brev eller anteckningar från farmor så skulle jag läsa med en gång, hon var en bestämd kvinna som jobbade som kallskänka på en pojkskola (dagens SIS) och hon kunde säga till rektorn om hon tyckte han slagit pojkar för mycket (aga var tillåtet på en tiden.)
Skulle vara så intressant att läsa vad hon tänkte och kände.

 

[Habina]

Mina föräldrar, födda 1925 (mamma) och 1927 (pappa) skrev brev till varandra. De tvingades bo på olika håll sedan de träffats pga pappas arbete, innan de gift sig. Under den tiden skrev de dagligen (!!) brev till varandra. Jag har dem hos mig, sparade i lådor, nog ett par hundra. De skrev dagbok också. Inte allt handlade om deras förhållande, somligt är tidigare. Men allt finns sparat. Båda har gått bort sedan flera år.

Hade ni läst breven? Dagböckerna? Vore det att göra övergrepp på deras integritet? Jag har inte läst dem, bara bitar ur de senare åren, och de som handlade om naturobservationer etc, väder, fåglar….

Min mamma har bett mig slänga hennes dagböcker, eller snarare elda upp dem. Jag frågade om jag fick läsa dem och hon tvekade lite men sa ja, men efter hennes död.

Jag tror inte att jag kommer läsa dem, även om det hade varit spännande att läsa om alla hennes galna äventyr på 60-talet…

 

[Sel]

Jag är rätt osentimental och har egentligen inga tankar på vad man gör av vare sig mina ägodelar eller liket när jag väl är död. Helst inte en kyrklig/religiös ceremoni men det är ju upp till eventuella kvarlevande och bara en känsla jag har nu när jag lever. När jag är död finns inga tankar eller känslor mer. Jag skulle aldrig tänka att det på något vis kunde vara en orätt mot de döda att läsa kvarvarande böcker och brev, däremot förstår jag att de levande kan tveka för att de inte är säkra på att de faktiskt vill veta vad som står.
Om breven bevarats är det väl lika bra att antingen läsa dem eller slänga dem, eller för all del skänka bort dem till en annan släkting?

 

[Mabuse]

Vad kan hända? Att de kommer och spökar för dig? (Jo den risken finns ju, om man tror på det ! ) annars tycker jag med det mest låter som mysig läsning

Att man får veta saker om sina föräldrar som man inser var privat, och fanns anledning att de inte berättade för en.

Jag tänker att man måste inte veta allt om varandra i en familj.

Men, det beror också på hur TS fick dem. Var det föräldrarna som skänkte dem och ville att barnen skulle ha dem, så skulle jag läsa dem. Var det så att föräldrarna aldrig menade att nån utomstående skulle läsa dem, så skulle jag spara dem, men inte läsa dem själv.

 

[the_connemara]

Denna!
Min äldre släkting skrev dagböcker och var en väldigt stängd person. Min mamma och moster sneglade i nån när hen dött och konstaterade att det var inget som var menat för dem eller någon annan. Men vi konstaterade att bilden av hen stämde, ett liv i total missnöjdhet. Över ALLT. Det hade min mamma mått bättre av att inte veta, bara misstänka.

Liknande hände i min släkt. Där blev det nog tvärtemot lite mer av ett avslut.

Jag vet inte hur jag hade gjort faktiskt!

 

[athena_arabians]

Jag är rätt osentimental och har egentligen inga tankar på vad man gör av vare sig mina ägodelar eller liket när jag väl är död. Helst inte en kyrklig/religiös ceremoni men det är ju upp till eventuella kvarlevande och bara en känsla jag har nu när jag lever. När jag är död finns inga tankar eller känslor mer. Jag skulle aldrig tänka att det på något vis kunde vara en orätt mot de döda att läsa kvarvarande böcker och brev, däremot förstår jag att de levande kan tveka för att de inte är säkra på att de faktiskt vill veta vad som står.
Om breven bevarats är det väl lika bra att antingen läsa dem eller slänga dem, eller för all del skänka bort dem till en annan släkting?

Jag skulle säga att även om en själv inte vill läsa dem så hade jag donerat dem till ett arkiv, sådana här dokument är enormt viktiga för framtida forskning. En kan ju välja att spärra dem så de inte får öppnas förrän om ett visst antal år.

Personligen hade jag inte velat läsa mina föräldrars brev eller dagböcker (det är för nära) men absolut från släktingar längre bakåt.

 

[Otherside]

Jag skulle säga att även om en själv inte vill läsa dem så hade jag donerat dem till ett arkiv, sådana här dokument är enormt viktiga för framtida forskning. En kan ju välja att spärra dem så de inte får öppnas förrän om ett visst antal år.

Personligen hade jag inte velat läsa mina föräldrars brev eller dagböcker (det är för nära) men absolut från släktingar längre bakåt.

Min pappas dagböcker (som var ok att läsa i redan då, medan han levde) handlade bl.a. om hur han drack ett glas vin för första gången - för att fira att andra världskriget var slut!

 

[Lillefrun]

Jag fick veta på farmors begravning att hon i ca 60 år regelbundet skrivit insändare och debattinlägg till den lokala tidningen under pseudonym. Jag undrar jätte mycket vad hon tyckte och tänkte speciellt eftersom hon var lite speciell av sig. Och hade varit mer om väldigt mycket.

Då handlade det ju inte om henne privat men inte ens pappa visste att hon skrev. Hon uppmuntrade alltid mig. Att skriva, skriva vad jag känner och sen antingen behålla eller slänga det spelade ingen roll. Men för henne var det ett sätt att hantera känslor och för mig med.

Ett tag ville jag veta vad hon skrivit i 60. Det är mycket. Fortfarande lite nyfiken ibland men i och med att hon valde att skriva under pseudonymen som prästen dock avslöjade så måste det ha funnits skäl till att ha det privat och inte läsas av oss som är kvar.

 

[Capybara]

Jag skrev min magisteruppsats nu i våras om språk och identitet i två dagböcker från 1920- och 1930-talet. Jag kände ingen av skribenterna, utan den ena var en dräng som bodde och jobbade på en gård nära gården där jag bor, och den andra var en ung kvinna som bodde i en annan by i mitt län och jobbade i sin familjs lanthandel (den dagboken blev jag varse när jag efterlyste just den typen av texter i en FB-grupp).

Jag förstår din känsla just när det gäller dina föräldrar, och det är verkligen bara du som kan bedöma om du vill läsa dem och om du kanske i ett senare skede till och med vill dela med dig av dem. Min erfarenhet är att det är ovanligt att dagböcker på 20- och 30-talen innehöll väldigt privata händelser och känslor - brev, däremot, kan vara en annan femma.

Dagböcker skrivna av kvinnor i jordbruksmiljö eller andra arbetarklassmiljöer från före ca 1950 finns sällan bevarat, så har man sånt är det guld värt (inte pengamässigt, men forskningsmässigt).

Precis som @athena_arabians skrev, gynnar det både språk- och historieforskning att spara den här sortens texter. Om någon känner till och vill tipsa mig eller till och med dela med sig av sådant material, blir jag supertacksam! Annars, hör av er till närmaste museum eller hembygdsförening. Det pågår en helt del transkriberingsprojekt av särskilt dagboksmaterial.

 

[tanten]

Lite i anslutning...
Jag skriver inte dagbok. Försöke i tjugoåren men det blev för svårt.
Blev för kritisk till mina formuleringar så jag gav upp. Hade jag fortsatt hade jag definitivt velat försäkra mig om att de förstördes Det är mina tankar Inget för nån annan att gräva i.

 

[parellikusken]

Min mamma skriver dagbok varje dag, skulle inte vilja läsa den när hon dött. Det känns på tok för nära när det är min mamma.

 

[Iamia]

Jag hade absolut läst och hade tyckt det var intressant och spännande att ”lära känna” dem på ett annat sätt, oberoende av vad som skulle komma fram. Om föräldrarna redan varit döda då alltså.

 

[bettysmatte]

Jag hade absolut läst och hade tyckt det var intressant och spännande att ”lära känna” dem på ett annat sätt, oberoende av vad som skulle komma fram. Om föräldrarna redan varit döda då alltså.

Samma här !

 

[Sel]

Jag skulle säga att även om en själv inte vill läsa dem så hade jag donerat dem till ett arkiv, sådana här dokument är enormt viktiga för framtida forskning. En kan ju välja att spärra dem så de inte får öppnas förrän om ett visst antal år.

Personligen hade jag inte velat läsa mina föräldrars brev eller dagböcker (det är för nära) men absolut från släktingar längre bakåt.

Absolut, om man är okej med att utomstående läser dem då.
Jag känner lite krasst att jag faktiskt börjat skita i mänsklighetens framtid, men ja, hellre det än att bränna dem om personerna själva sett värde i att spara dem.

Jag hade mycket hellre läst dem sjäv (först i alla fall) än sparat dem för någon annan att läsa.

 

[Sel]

Min faster är den enda i min familj som skrivit någon typ av dagbok på seriöst vis (såvitt jag vet), men det är mer dagsnoteringar än tankar (och de har satt punkt för mången diskussion om var vi var eller vem som gjorde vad, eller vilket väder det var ett särskilt datum. )

 

[athena_arabians]

Absolut, om man är okej med att utomstående läser dem då.
Jag känner lite krasst att jag faktiskt börjat skita i mänsklighetens framtid, men ja, hellre det än att bränna dem om personerna själva sett värde i att spara dem.

Jag hade mycket hellre läst dem sjäv (först i alla fall) än sparat dem för någon annan att läsa.

Jag är ju arkiv- och forskningsnörd så för mig hade det varit självklart att skänka till framtida forskning. En gammal pv (eller vad det nu var) använde enormt mycket arkivmaterial för sin D-uppsats och fick mig att inse hur viktigt det är med arkiv.

 

[enough]

Jag älskar dagböcker. Jag kan drömma om att nån gång hitta en främlings dagbok, lägga pussel och försöka göra mig en bild av personen och vad som står mellan raderna. Men när det är närstående blir det lite annorlunda. Min mammas lät mig läsa hennes tonårsdagbok när jag var ungefär i samma ålder som hon var när hon skrev, det var jättehäftigt. Men jag hade inte läst nåt som mina föräldrar lämnat efter sig efter döden om de inte uttryckligen meddelat att de var okej med det. Mor- och farföräldrar eller mer avlägsna släktingar hade jag nog känt annorlunda med.

Om främlingar hittade mina dagböcker efter min död hade jag inte brytt mig, men mina familjemedlemmar hade INTE velat råka läsa mina dagböcker, det är alldeles för mycket explicit snusk.

 

[Sel]

Jag är ju arkiv- och forskningsnörd så för mig hade det varit självklart att skänka till framtida forskning. En gammal pv (eller vad det nu var) använde enormt mycket arkivmaterial för sin D-uppsats och fick mig att inse hur viktigt det är med arkiv.

Jag tycker hemskt mycket om arkiv från dåtiden men bryr mig helt enkelt inte särskilt mycket om arkiv för framtiden. Med det sagt hade jag absolut inte varit avog till att skänka dem, särskilt inte om jag inte hade intresse av dem själv.... men jag hade hellre läst dem.

 

[Gimlan]

Min mamma lämnade dagböcker efter sig där det stod att de var till oss barn, jag läste lite, men det kändes inte meningsfullt, jag vet det jag vill veta om min mamma. Mitt syskon har läst böckerna och uppskattade dem mycket.