mandalaki
Trådstartare
Läste några intressanta artiklar om föräldrarollen i dag.
Föräldrar som hade stora problem med utbrott hos barnen hade fått gå en kurs i Bup:s regi. Kursen gick ut på att de skulle lära sig bli ledare i familjen. I stället för att säga "snälla, du kan väl..." fick de lära sig att säga "jag vill att du...." - och sen fullfölja det.
En mamma som hade gått kursen intervjuades. Hon beskrev hur hon sagt till sin 7-åring "Nu har jag bestämt att vi ska köpa ett par byxor till dig, inget mer".
I affären hade pojken velat ha ett par byxor till. Han hade blivit förbannad, sprungit och gömt sig i provrummet och när mamma halade ut honom hade han fått ett utbrott, flugit på henne och försökt sparka och slå henne.
Då hade mamman gripit tag i honom och hålllit honom så nära att slagen inte träffade. Pojken var skogstokig, men mamman bara höll och höll. "Jag är lugn nu" hade han tjutit, men hon fortsätta hålla fast - tills han faktiskt VAR lugn. Det tog 20 minuter
!
Sen hade hon släppt honom, pojken hade pipit "Byxor?" - men mamman hade bara gått ut ur affären och pojken följde med. Konflikten var alltså över.
Med det här tydliga sättet att bestämma hade mamman och pojken fått en mycket bättre relation. Tidigare kunde han komma hem från skolan, slänga ryggsäcken på golvet i ilska, hon blev arg för att han slängde ryggan och de började gräla. Nu hade hon lärt sig säga "Jag ser att du är arg för något, vill du prata om nåt som hänt i skolan finns jag i vardagsrummet". Efter ett tag brukade han då komma och berätta, de pratade igenom det, SEN såg hon till att han tog hand om sin ryggsäck och de hade undvikit ännu ett gräl. Den tidigare stökige pojken mådde bättre när hans mamma visade tydligt vem som bestämde - och också bekräftade hans känslor och lärde honom att berätta om dem.
Att definiera föräldern som ledare tycker jag är skitbra. Jag fattar visserligen att alla föräldrar i alla situationer inte orkar vara pedagogiska - men jag blir riktigt imponerad av dem som orkar försöka.
Föräldrar som hade stora problem med utbrott hos barnen hade fått gå en kurs i Bup:s regi. Kursen gick ut på att de skulle lära sig bli ledare i familjen. I stället för att säga "snälla, du kan väl..." fick de lära sig att säga "jag vill att du...." - och sen fullfölja det.
En mamma som hade gått kursen intervjuades. Hon beskrev hur hon sagt till sin 7-åring "Nu har jag bestämt att vi ska köpa ett par byxor till dig, inget mer".
I affären hade pojken velat ha ett par byxor till. Han hade blivit förbannad, sprungit och gömt sig i provrummet och när mamma halade ut honom hade han fått ett utbrott, flugit på henne och försökt sparka och slå henne.
Då hade mamman gripit tag i honom och hålllit honom så nära att slagen inte träffade. Pojken var skogstokig, men mamman bara höll och höll. "Jag är lugn nu" hade han tjutit, men hon fortsätta hålla fast - tills han faktiskt VAR lugn. Det tog 20 minuter
Sen hade hon släppt honom, pojken hade pipit "Byxor?" - men mamman hade bara gått ut ur affären och pojken följde med. Konflikten var alltså över.
Med det här tydliga sättet att bestämma hade mamman och pojken fått en mycket bättre relation. Tidigare kunde han komma hem från skolan, slänga ryggsäcken på golvet i ilska, hon blev arg för att han slängde ryggan och de började gräla. Nu hade hon lärt sig säga "Jag ser att du är arg för något, vill du prata om nåt som hänt i skolan finns jag i vardagsrummet". Efter ett tag brukade han då komma och berätta, de pratade igenom det, SEN såg hon till att han tog hand om sin ryggsäck och de hade undvikit ännu ett gräl. Den tidigare stökige pojken mådde bättre när hans mamma visade tydligt vem som bestämde - och också bekräftade hans känslor och lärde honom att berätta om dem.
Att definiera föräldern som ledare tycker jag är skitbra. Jag fattar visserligen att alla föräldrar i alla situationer inte orkar vara pedagogiska - men jag blir riktigt imponerad av dem som orkar försöka.