Litium mot depression?

[Lona]

... i går natt var jag ute och gick bortåt en mil men inte fasen hjälpte det mot ångesten. Borde kanske sprungit men har för kass kondis + en dålig fot så det fick räcka med raskt marscherande.
Och idag GLÖMDE jag min ena medryttarhäst , jag fixade någon som skulle ta hand om F men inte G. Nu är det för all del ingen fara för hästen, jag har snälla stallkompisar som fixar, men man glömmer inte sådant!!
Jag har svårt att komma ihåg om jag gett hundarna mat men det påminner de för all del om men det här går ju inte.
Vad blir det nästa gång??

 

[Kattennizze]

@Lona bra att du gick. Det hjälper ju en del med din sjukdom. Jobbigt att du ska ha problem med en fot också. Såklart du ska besöka psykakuten om du mår dåligt, det har jag själv gjort flera gånger och det har alltid varit väldigt bra besök och jag har alltid känt mig respektfullt behandlad.

 

[Lona]

Nu har jag "sjukskrivit" mig från stallet (jag är medryttare på två islandshästar) vilket känns skönt på sätt och vis men samtidigt helt åt helvete eftersom det alltid har varit min fristad. Men igår bara rann tårarna och ångesten rev när jag var där och det håller ju inte.
Skall till psykkontakten idag igen men hon kan ju inte göra så mycket så det blir väl till att åka till psykakuten trots allt. Jag vet inte varför jag är rädd för att åka dit, jag har ju varit där förr.
Men hur är det att vara inlagd på psyk? Jag har bara legat på BUP-akuten och där var det ju "mysigt" vilket jag antar att vuxenpsyk inte är. Ser det ut som en vanlig vårdavdelning?

 

[MM]

Inte kul alls på en vårdavdelning.

Man har ett rum. Ibland får man dela beroende på hur många som ligger inlagda.
Det är typ en korridor och sen ett tvrum. Det finns ett rum där man kan ta emot besök så kommer dom anhöriga inte in på avdelningen.
Sen får man inte ha några prylar med sig alls dit. Får inte ha sin mobil, platta eller något annat man kan roa sig med. Bara att ligga i sängen hela dagen, lägga pussel eller glo på tv med dom andra.

Så är det här hos mig. Jag ligger hellre hemma i min egen säng och sätter på en film på plattan och drar i mig en ångestdämpande.

Men så är det inte på alla ställen. Men tror ingen avdelning är speciellt rolig att vara på.

 

[zinnia]

Nu har jag "sjukskrivit" mig från stallet (jag är medryttare på två islandshästar) vilket känns skönt på sätt och vis men samtidigt helt åt helvete eftersom det alltid har varit min fristad. Men igår bara rann tårarna och ångesten rev när jag var där och det håller ju inte.
Skall till psykkontakten idag igen men hon kan ju inte göra så mycket så det blir väl till att åka till psykakuten trots allt. Jag vet inte varför jag är rädd för att åka dit, jag har ju varit där förr.
Men hur är det att vara inlagd på psyk? Jag har bara legat på BUP-akuten och där var det ju "mysigt" vilket jag antar att vuxenpsyk inte är. Ser det ut som en vanlig vårdavdelning?

Bra att du bromsar. Hästarna kan du komma tillbaka till. Det är att ta ansvar för situationen. Jättebra!

Kan det inte vara så att du är rädd för psykakuten för att det just handlar om psykiatrisk vård? Som patient med oro, ångest och jobbiga känslor kanske det känns mer utlämnande än att komma in med bruten fot till exempel? Det syns inte på samma sätt, du måste förklara hur du känner, tänker, mår, vända ut och in på dig själv. Som patient blir man utlämnad till andras, läkarnas, omdöme om läget. Vad man säger och hur har enorm betydelse.

Med det vill jag inte säga att du behöver vara rädd. Absolut inte! Jag försöker bara sätt ord på hur det kan kännas och varför. Det är bra att du söker hjälp.

Det ser olika ut på vårdavdelningar. Jag har legat på tre, varav den ena såg så helt OK ut. Eget rum med nymålade väggar i en vacker färg, fina möbler, vacker gammal byggnad med fin utsikt. Mysigt vet jag inte om det var, men hyfsat trevligt.

De andra två såg ut som helt vanliga vårdavdelningar.

Det viktigaste som jag upplever det, är hur personalen är. Hittar man någon eller några som är bra att ha att göra med känns det bättre.

Jag har alltid fått ha mobilen och ett par lurar med kort sladd. Laddning har skett i låst rum.

 

[Lona]

Jaha, nu får jag se själv, inlagd tsv.

 

[tuaphua]

Jaha, nu får jag se själv, inlagd tsv.

Hoppas du får bra hjälp!

 

[Evolution]

Har inte läst hela tråden, men har ni pratat om att testa ECT....?

 

[Lona]

Tryggt instoppad över helgen så hoppas jag få adekvat hjälp på måndag. Känns skönt att de tar mig på allvar.

@Evolution: vi har tagit upp det lite vagt, tidigare ville jag inte men jag börjar omvärdera.

 

[Mammadutt]

@Lona hur går det för dig? Tänker på dig varje dag!

 

[Lona]

Tack för ombry! Blir kvar minst en vecka medan de sätter ut Voxra och eventuellt även Abilify. Har inte diskuterat ny medicin än men tycker att både min läkare och kontaktpersonerna känns bra.
Mår sådär, får Teralen mot ångesten, tyvärr fick jag inte behålla min Stesolid.
Psykavdelningen är helt ok med lugn och ro, tack och lov får vi ha kvar våra mobiler men utan sladd givetvis.

 

[MM]

Tack för ombry! Blir kvar minst en vecka medan de sätter ut Voxra och eventuellt även Abilify. Har inte diskuterat ny medicin än men tycker att både min läkare och kontaktpersonerna känns bra.
Mår sådär, får Teralen mot ångesten, tyvärr fick jag inte behålla min Stesolid.
Psykavdelningen är helt ok med lugn och ro, tack och lov får vi ha kvar våra mobiler men utan sladd givetvis.

Samma sak för mig. Benso är det första dom sätter ut. När det är den enda medicinen som verkligen fungerar för ångesten. Jävla dumheter!

 

[Lona]

Dubbelt...

 

[MM]

@Lona

Det blev ingen text?

 

[tuaphua]

Samma sak för mig. Benso är det första dom sätter ut. När det är den enda medicinen som verkligen fungerar för ångesten. Jävla dumheter!

Fast benso stoppar inlärningen. Och om man tror att det finns rimlig chans att patienten ska kunna lära sig hantera ångesten med hjälp av terapi så bör benson bort.

Tyvärr! Jag hade själv gärna fått gå på det iom att det är det enda som hjälper utan att ge massa biverkningar som jag känner av.
Men jag förstår däremot rent teoretiskt att benso eg bara stjälper i längden, iaf om man ev kan bli hjälpt av att lära sig ändra sitt beteende.

 

[Rosett]

Fast benso stoppar inlärningen. Och om man tror att det finns rimlig chans att patienten ska kunna lära sig hantera ångesten med hjälp av terapi så bör benson bort.

Även om man bara tar den typ var 7:e till 14:e dag?

 

[Lona]

Sådär, nu har jag dator och kan skriva lite bättre. Får vara kvar här till på fredag vilket känns ganska ok men jag hade gärna stannat lite längre för att bli ännu stabilare så att det känns TRYGGT att åka hem.
Hoppas innerligt att de skriver ut Theralen eller liknande nu när de tagit bort Stesoliden.
Är inte riktigt lika förtjust i min läkare längre då hon har ganska förutfattade meningar om varför jag mår dåligt och vad som krävs för att jag skall må bra.
Att det dessutom är FEM (under-, AT- och ST) läkare med på samtalen gör att man känner sig väldigt liten och det är svårt att göra sig hörd. Det hjälper ju inte att mina kontaktpersoner är bra och verkar förstå mig rätt väl när läkarna ändå kör över oss.
Jag har inte ens tagit upp frågan om litium för det verkar inte som om de skulle lyssna på det örat.

 

[Lona]

...och nu är jag nerslagen i skoskaften. Ny läkare som gör om alla diagnoser, nu är jag tydligen inte deprimerad längre utan har social fobi, ångestsyndrom samt tadaa; nya diagnosen borderline.
Tesen att jag inte är deprimerad stödde han på att jag äter en mycket potent antidepressiv medicin (Anafranil) och att jag ändå mår dåligt.
Det enda de har gjort är att ta bort min Voxra, sedan är jag hänvisad tillbaks till öppenvården (där det inte går att få en läkartid på flera månader). Jag försöker helt enkelt inte tillräckligt mycket själv.
Jag tror ju mer på de läkare som jag haft tidigare och som jag gått hos i flera är än någon som ögnat igenom min journal och sedan träffat mig en halvtimme när han redan hade en bestämd åsikt om mig.
Vad jag verkligen reagerade på igår var att vi hade ett läkarsamtal där jag var ganska uppriven, min tillfälliga kontaktperson sade inte ett ljud under samtalet mer än att hon inte kände mig - sedan lämnade hon mig bara där jag satt storgråtande varpå hon släppte ut mig från den låsta avdelningen.
De saknade mig inte förrän mamma ringde och frågade vad de sysslade med som släppte ut en suicidbenägen person i det tillståndet. Kan säga att det är inte direkt avdelningens förtjänst att jag inte slängde mig framför en spårvagn vilket låg närmast till hands.

 

[Rosett]

Men fy vad jobbigt det måste vara för dig.
Borderline verkar ju var och varannan människa ha nuförtiden, känns lite som om de ibland sätter den diagnosen när de inte riktigt vet...
Kan du eller din mamma ringa Patientombudsmannen eller Patientnämnden? Jag har aldrig haft anledning att ringa dem så jag vet inte riktigt hur man går tillväga, kanske nån annan här vet hur man gör.

 

[Rosett]

Tesen att jag inte är deprimerad stödde han på att jag äter en mycket potent antidepressiv medicin (Anafranil) och att jag ändå mår dåligt.

Korkad tes, enligt min mening. Jag mådde dåligt fastän jag åt Venlafaxin, som ju också ska vara effektiv men inte togs min depressionsdiagnos bort för det, det är faktiskt inte alltid som antidep hjälper.