Livet efter döden (långt)

[tjenixen]

Vet inte ens i vilken ände jag ska börja..
Har skrivit några trådar om den här hösten och vintern tidigare, så vissa av er kanske har ett hum. För att göra en lång historia kort(are):
Jag flyttade hem för några år sedan, dels pga att jag var trött på stället jag bodde, dels pga familj. Jag ville tillbringa mer tid med familjen. Föräldrars föräldrar började bli gamla, relationer med vissa hade varit problematiska och behövde konfronteras/byggas upp. Närstående var dödssjuka.
Trots att jag hela tiden känt att jag fattat rätt beslut och det inte finns någonstans jag hellre skulle vilja vara än här, har ju beslutet de facto varit baserat på andras behov, inte mina.

För några månader sedan kom allt till sitt klimax och de som stod vid livets slut har gått vidare, konfrontationerna med släktingar har gjorts och jag har funnits där för de som behövt, precis på det sätt jag ville kunna vara.

Efter den (förhoppningsvis) sista begravningen mådde jag bra. Riktigt bra. Jag ångrar ingenting och jag känner att de beslut jag fattat under de senaste åren har varit precis rätt. Allt hade skett på de bästa av sätt, med mycket stöd, kärlek och vänskap. Efteråt ville jag åka iväg på en resa (vilket jag fortfarande vill), ta en paus från allt och låta det sjunka in. I mig själv kände jag mig lugn. Som att jag gjort rätt och lärt mig mycket om livet samtidigt. Vilken gåva!

Nu... Är det inte så längre. Jag är frustrerad, arg och vilsen.

Jag har alltid haft något jag siktat in mig och styrt ditåt - något jag själv kunnat kontrollera/skapa - bara tanken på målet har gjort att jag varit öppen för chanser, roligt och spännande på vägen. Livet var stimulerande!
I efterhand ser jag ju att alla de saker jag styrt in mig på möjliggjort att jag emotionellt kunnat 'utblotta' mig själv till andras förmån. Mina drömmar har fungerat som drivkraft och flyktväg. Drömmarna har varit mina mina mina, något som gjort att jag kunnat flyta runt och inte binda mig vid något, det praktiska livet mer fokuserat runt andra. Mycket konstruktivt förhållningssätt, dock! Jag har det bra och fantastiska människor runt mig

Det känns som att jag nu desperat behöver ett nytt projekt att slänga in mig på, något att haka upp mig på. Jag tänkte köpa lägenhet och fixerade mig på det ett tag. Jag behöver inte flytta, men varför inte liksom? När jag nyligen missade en lägenhet som verkade perfekt reagerade jag så starkt på det att jag undrade om vad jag höll på med verkligen var så nyttigt..
När de på jobbet undrar om jag är ok för att jag beter mig avigt, börjar jag fundera.
När det känns som livet springer iväg och jag inte kan påverka det alls...
Samtidigt känner jag att livet för första gången på flera flera år är 'mitt'. Mitt är det som är nu, inte det som är 'där borta', drömmen, flykten.

Jag tror det jag vill är att skaffa egen familj, och det har jag ju ingen möjlighet att bara 'fixa' på samma sätt som en flytt eller byte av jobb.
Eller så är även det bara en ny idé i min rastlösa hjärna..

Det känns som jag saknar drivkraft. Och tålamod.

Ni som gått igenom liknande saker - känner ni igen er? Eller är det jag bara jag som krisar?

 

[Sonic76]

Sv: Livet efter döden (långt)

Jag krisar på nästan samma sätt. Nu är det typ saknaden efter en familj som är problemet och det fixar man inte på en dag så..
Märkligt eg att när man nått vissa steg i livet så blir livet tomt?

 

[tjenixen]

Sv: Livet efter döden (långt)

Märkligt eg att när man nått vissa steg i livet så blir livet tomt?

Jag vägrar tro att det är sant. Däremot tror jag på övergångsfaser.

 

[Raja]

Sv: Livet efter döden (långt)

Kan det vara en del i sorgearbetet - villrådighet? Det verkar som om du haft en ganska tuff tid med allt.

Jag tänker på (konstig parallell kanske) när OS gått i Lillehammer hamnade hela byn i kris efter sista deltageren givit sig av och allt blev tyst. Så mycket engagemang och kraft som gått åt för att fixa denna enorma apparat lämnade bara tomhet kvar. Byn gick nästan in i en kollektiv depression.

Jag tror det är tid att lugna ner dig och i hitta dig själv igen innan du ger dig in i nästa projekt. I allt detta du har gjort har du nog tappat bort dig själv.

 

[Fan of Bill]

Sv: Livet efter döden (långt)

Jag är typ likadan. Har varit hela mitt liv, är fortfarande och kommer förmodligen alltid att vara det.

Jag krisar inte. Men jag bara måste ha nånting framåt att fokusera på, annars står jag inte ut. Och när jag väl kommer dit, och gör det jag längtat efter, då tar det inte lång tid innan jag blir rastlös och tröttnar. Och vill vidare.

Jag skulle säkert passa bäst som en globetrotter och med det skulle jag säkert vara nöjd. Det tror jag ärligt från hjärtat. Men det finns det inga möjligheter för mig att leva så

 

[Sonic76]

Sv: Livet efter döden (långt)

Fast för mig känns det tomt. När mamma dött fanns inget kvar. Livet hade varit så fullt av sjukdom, död, plugg, skola och annat och helt plötsligt var allt borta.
Jobbet räddade mig lite, men jag var verkligen helt lost förra året.
En märklig känsla att försöka hitta vad man vill en gång till.

 

[Poxz]

Sv: Livet efter döden (långt)

Jag är nog verkligen den sista som ska ge livsråd eftersom jag inte har något driv alls. Inga visioner, inga mål. Jag är van att ha det så, så det blir inte så frustrerande. Trampar, rätt nöjd ändå, på min lilla fläck i världen.

MEN.

Jag har ofta tänkt att om jag verkligen ville byta riktning på livet, åtminstone ett tag, så skulle jag ta tjänstledigt och söka arbete på sydpolen, och eventuellt till och med övervintra där. Svårt, kallt, skitigt, trångt... allt jag egentligen är rädd för och ogillar. Knuffa livet i helt annan bana.

Det är bara en fix idé jag har. Det är ju inte så lätt att få jobb där såklart, så det skulle nog inte gå. Jag kommer nog aldrig att söka heller. Men man skulle aldrig vara densamma igen tror jag. Som sagt, det här är verkligen inget råd. Bara en tanke.

 

[tjenixen]

Sv: Livet efter döden (långt)

Jaha, du menade så.. Jag förstod det som att när man 'klarat av' vissa saker, finns det inget mer att leva för. Tyckte det lät hemskt..

Förstår absolut känslan av att än en gång försöka hitta vad man vill, och det är, precis som du skriver, märkligt.

 

[Sonic76]

Sv: Livet efter döden (långt)

Aha du tolkade tomt så haha ja alla har sina referensramar ju

 

[Kattennizze]

Sv: Livet efter döden (långt)

Så är jag också. Jag avskyr att inte ha mål att sträva mot, då känns mitt liv så futtigt på nåt sätt. Men inte sen jag fick barn faktiskt, nu känns det oändligt bättre. Men därmed inte sagt att du ska jobba på barn.

 

[Mearas]

Sv: Livet efter döden (långt)

Känner så igen mig Det är både väldigt berikande och betungande ( mest för närstående). Med ett sådant driv åstadkommer man dock mkt.
Efter ett "projekt" blir jag nöjd för ett tag, tänker att nu kanske jag kan komma till ro, men det går bara ett par månader sen är rastlösheten tillbaka.
Det värsta är att det tenderar till att gå kortare och kortare tid till ny rastlöshet.
Har gjort resor, utlandsuppdrag, köpt hus, häst, flyttat, utbildat mig mkt, bytt jobb orimligt många gånger, ja alla möjliga projekt och har upptäckt att det inte spelar så stor roll vad som händer bara det händer ngt.
Funderar ibland på barn men det lockar inte och har aldrig gjort. Trots att jag har haft och har bra förutsättningar. Även jag känner att tiden rinner iväg. Är ca 35 år.
Kanske kan en hund fylla tomrummet och utgöra ett ankare hemma?!? Det är det jag funderar på nu. Väl medveten om att det då är slut med alla längre utlandsuppdrag på ett tag.

Har inga superråd att ge, bara att jag förstår dig. Nu har jag en förstående sambo, men jag var väldigt tydlig med detta när vi träffades. Tror inte längre att det går över. Alltså var ärlig mot en framtida parter!

kram

 

[tjenixen]

Sv: Livet efter döden (långt)

till alla (typ)

jag har ju gått och funderat på om den här drivkraften och rastlösheten har varit ett resultat av hur jag levt mitt liv de senaste åren (ca 10+) eller om det är del av min personlighet. åh gud, det känns som det har varit alldeles för mycket funderande och alldeles för många insikter de senaste månaderna. Jag vet inte vad som är ett resultat av något eller vad som faktiskt är "jag". man kanske inte måste ta reda på det heller, men jag känner mig rätt lost om jag ska vara ärlig. I behov av vissa svar för att konstruktivt kunna gå vidare.

Jag tackar för rådet om att vara ärlig mot en framtida partner med rastlösheten. Det är precis sådana saker jag missar - att acceptera hur jag faktiskt är/beter mig, och kommunicera det med folk jag bryr mig om. involvera andra i mitt liv, inte bara involvera mig i andras.

ser fram emot att sätta det i praktik och sluta fundera så sjukt mycket. blir trött i skallen.

 

[Kattennizze]

Sv: Livet efter döden (långt)

Det var intressant det där du skrev om att inte involvera andra i mitt liv, jag gör sällan det. Jag involverar mig gärna i andras liv och leverne höll jag på att skriva, men vill inte gärna ha folk rotandes i mitt liv. Det har jag nog egentligen aldrig riktigt tänkt på, att folk nog gärna vill ha del av mitt liv också.