Livskristråden

[Liten]

Tycker du förminskar dig själv. De frågorna du reflekterar över känns livsomvälvande och stora. Kan du inte göra ett mellanting? Skaffa bil och bli medryttare eller börja på ridskola o h se hur det känns. Hyra ut din lägenhet och provbo på andra orten i ett år innan du tar ett slutgiltigt beslut. Dela upp besluten i mindre steg

Bra tänkt! Jag tenderar i att fastna lite när det känns stort, så bra påminnelse. Det går att dela upp lite, känna efter.

Ridskolan har jag praktiskt nog gångavstånd till. Det funderar jag faktiskt på till hösten! Borde åtminstone kontakta dem och kolla läget, hur det är med tider och så. Jag kommer troligen att missa var fjärde lektion, ish, pga mitt jobb, men det kan det faktiskt vara värt ändå.
(Jag jobbar skift/oregelbundet och pendlar. En kan säkert rida igen ibland, men jag räknar krasst med att "förlora" de lektionerna.)

 

[grodan21]

@Liten tänker att du betalar inte så mycket parkeringen (betalar tre gånger så mycket och har inte el...). Men hade inte tagit en garageplats, däcken går att lösa med däckhotell. Jag betalar 900:- per halvår inkl däckbyte, får inte ha däcken i mitt lägenhetsförråd pga brandrisken. Räkna på vad det skulle kosta att flytta till annat boende, tänker att det finns risk att parkeringsplatsen blir dyrare.

 

[Nepenthe]

Det är för tidigt att säga, skulle jag säga. Kanske. Det är inte omöjligt att det kommer att fungera, men heller inte säkert.

(Okej, förlåt att det blir så långt, jag "tänker högt"..)

Jag behöver landa i hur det är nu, ekonomiskt, i rutiner, mat etc. Min tanke nu i separationen har varit att ge mig själv i år på mig att landa och komma fram till det. Det är inte omöjligt att det skulle funka, men jag vill känna mig säker på att jag inte sätter mig själv i en kass sits.
(Nu låter det som att jag har noll koll på min ekonomi. Så är inte fallet, vill jag understryka. Men just nu går det åt en hel del mer pengar än annars, eftersom jag gör i ordning hemma och grejar. Andra kostnader förändras upp eller ner nu när det bara är jag. Och jag har jobbat mycket övertid det senaste året = inte heller helt van vid hur det är när jag "bara" får ut min "vanliga" lön.)

Jag vill nog helst bo kvar där jag bor, iaf om jag ska bo kvar i den här regionen. Jag trivs, lugnt område och det är nära till det mesta (buss som går relativt ofta till/från jobbet. Gångavstånd till gym, bra mataffär, vårdcentral etc. Funkar bra att åka buss till kattens veterinär på vardagar. Gångavstånd till ridskolan är det också.).

Bil är en sak som gör mig orolig för att det inte ska kännas bra ekonomiskt. Hade jag inte behövt en bil också, då hade det varit mycket mer säkert åt det positiva hållet.
Men jag har också åkt tillräckligt mycket till veterinären för att inte vilja ha häst utan bil (jag har ingen möjlighet att få låna en dragbil med kort varsel, och det finns ingen som hyr ut på orten).

Kan jag ha häst så kan jag ha parkeringsplatsen. Min fundering nu är egentligen: är det himla dumt att betala varenda månad för en parkeringsplats "för eventuellt framtida behov" ? En del av mig känner att det är det..en annan muttrar att det är lite för tidigt att "ge upp".

Jag förstår hur du tänker. Jag tänker väldigt lika men har nog andra utmaningar än du även om de nu är ekonomisk trygghet och lite tid som behövs för eventuell framtida häst

Jag tycker inte parkeringsavgiften var så stor men frågan är ju om du ens kommer bo där du bor nu (kanske mindre) om du ska ha häst då?

Du kanske inte alls ville ha råd utan bara vädra tankar kom jag på efter jag skrev med.

 

[Liten]

@Liten tänker att du betalar inte så mycket parkeringen (betalar tre gånger så mycket och har inte el...). Men hade inte tagit en garageplats, däcken går att lösa med däckhotell. Jag betalar 900:- per halvår inkl däckbyte, får inte ha däcken i mitt lägenhetsförråd pga brandrisken. Räkna på vad det skulle kosta att flytta till annat boende, tänker att det finns risk att parkeringsplatsen blir dyrare.

Nej, jag vet, det hade kunnat vara mycket mer. Sen vet en aldrig om den kostnaden går upp - i dagsläget följer kostnaden hyreshöjningarna för bostäderna men det behöver den ju inte göra (de skulle kunna höja mycket mer).

Här finns mig veterligen ingen regel om däck i förråden (däremot får vi inte tvätta annat än kläder/gardiner/kuddar etc i tvättstugan. Jag tvättar kattens klösmöbeldynor - efter dammsugning och klädroller - men inte t ex hästtäcken och inga mattor.). Jag har både haft däck i förrådet och på däckhotell tidigare, och den möjligheten finns fortfarande på orten.

Min hyresvärd har bostäder inom hela kommunen (stor kommun med flera samhällen/tätorter/kalladetvadnivill och mycket landsbygd). Parkeringsplatserna kostar lika mycket oavsett ort.

Det finns andra hyresvärdar men när jag tittat så är det inom min nuvarande hyresvärds bestånd. (Kommunalt bostadsbolag, som jag känner mig trygg med efter många år.) Men ja, om jag skulle titta på att flytta så får jag ju absolut räkna på det hela oavsett! (Jag har kikat lite tidigare, och även nu när vi flyttade isär, men saker kan ju förändras över tid.)

 

[Liten]

Jag förstår hur du tänker. Jag tänker väldigt lika men har nog andra utmaningar än du även om de nu är ekonomisk trygghet och lite tid som behövs för eventuell framtida häst

Jag tycker inte parkeringsavgiften var så stor men frågan är ju om du ens kommer bo där du bor nu (kanske mindre) om du ska ha häst då?

Du kanske inte alls ville ha råd utan bara vädra tankar kom jag på efter jag skrev med.

Input uppskattas även om jag också ventilerar mitt snurrande huvud.

Att flytta till en mindre lägenhet här är inte sannolikt, som det ser ut i dagsläget. När jag kikat (här och på orten intill, knappa milen bort, där min partner bor nu) så har hyran för en tvåa bara varit ett par-tre hundralappar lägre än min nuvarande hyra, vilket känns ovärt. Isf skulle det vara en etta här, och det känner jag mig klar med (ettorna i de här två husen är knappt 30kvm och jag bodde i en 2014-2021, innan vi flyttade in här..) - men det skulle kunna vara en möjlig lösning om skiten träffar fläkten så att säga (om livet går sideways så att jag måste..).
Det finns ett hus nån gata bort med större ettor (tittade på att flytta dit för ett gäng år sen, ca 40kvm), men det är kallhyra (uppvärmning och varmvatten går på hushållselen, blir dyrt vintertid...) - inte ett alternativ.

Men ja.. Kostnaden för min parkeringsplats är ju inte särskilt stor. Kanske värt att behålla den tills jag landat ordentligt i min situation. Onödiga pengar egentligen, kanske, men samtidigt..typ en pizza.

 

[Liten]

Tack för att jag fick bolla och ventilera, hörni, det är guld värt att få studsa lite och få nån tanke/reflektion tillbaka. Ångesten skriker ibland högt och då behöver jag plocka ner tankarna som flyger runt och titta lite mer på dem, liksom.

 

[Liten]

Inser också att häst eller inte häst skulle vara mindre av ett frågetecken för mig, om jag inte hade fler djur. Jag har sedan länge landat i att det inte blir fler husdjur, eftersom jag önskar mig en häst.

Min lilla kattfröken kostar ett par tusenlappar i månaden nu som senior, om jag slår ut det (TR + lite nedsatt njurfunktion = årlig tandkoll och rengöring inkl narkos + årligt blodprov och veterinärfoder). Hon är minst 11år nu (finns inget bekräftat födelsedatum på papper..), så förhoppningsvis har hon ju många år kvar hos mig - hon mår prima(!) och jag vill knappt tänka på att vara utan henne. Men det är klart att det är en utgiftspost i budgeten.

Men ja.. Jag ska nog hålla i min parkeringsplats ett litet tag till, nu när jag fått bolla och sova lite på saken. Kostnaden motsvarar typ en pizza med något tillbehör (t ex en sås) till.

 

[SiZo]

Inser också att häst eller inte häst skulle vara mindre av ett frågetecken för mig, om jag inte hade fler djur. Jag har sedan länge landat i att det inte blir fler husdjur, eftersom jag önskar mig en häst.

Min lilla kattfröken kostar ett par tusenlappar i månaden nu som senior, om jag slår ut det (TR + lite nedsatt njurfunktion = årlig tandkoll och rengöring inkl narkos + årligt blodprov och veterinärfoder). Hon är minst 11år nu (finns inget bekräftat födelsedatum på papper..), så förhoppningsvis har hon ju många år kvar hos mig - hon mår prima(!) och jag vill knappt tänka på att vara utan henne. Men det är klart att det är en utgiftspost i budgeten.

Men ja.. Jag ska nog hålla i min parkeringsplats ett litet tag till, nu när jag fått bolla och sova lite på saken. Kostnaden motsvarar typ en pizza med något tillbehör (t ex en sås) till.

Kan du hyra ut parkeringen i andrahand? Då släpper du den inte helt utan kan ta tillbaka den när du vill. Och så kostar den dig ingenting.

 

[Liten]

Kan du hyra ut parkeringen i andrahand? Då släpper du den inte helt utan kan ta tillbaka den när du vill. Och så kostar den dig ingenting.

Vet inte om hyresvärden godkänner det, parkeringsplatserna hyrs bara ut till deras hyresgäster. Men en bra tanke, värt att fundera på och kolla upp! Tack!

 

[Habina]

Här har det lättat en del. Kanske främst för att jag köpt en lägenhet som är precis vad jag vill ha. På nåt vis har jag tidigare gjort uppoffringar i mitt boende för att göra andra nöjda (helt sjukt att skriva det) och när jag nu för första gången nånsin köpt ett boende som JAG vill ha, så känns det fantastiskt. Sen kanske jag inte får bo där för evigt, men att åtminstone lyssnat på mig själv och vad jag vill ha, det är en oväntat härlig känsla.

Jobbet är ett fortsatt frågetecken, men besked om framtiden verkar dröja, så jag tuffar på med mitt.

I början av april flyttade ponnyn till samma stall som hästen. Skitjobbigt med förändringen, men så himla skönt att ha dem på samma ställe. Ekonomiskt är det dumt, men jag får spara pengar när jag bara har en häst.

 

[Takire]

Jag hade bestämt mig för att bita ihop och jobba kvar på mitt jobb tillsvidare, då jag kom fram till att jag inte längre vill göra vad som helst istället. Tänkte jobba och försöka få till det andra, som jag vill göra, parallellt.

Nu har jag ansträngt mig och försökt vara positiv under majoriteten av den här terminen, men det hjälper tyvärr inte.

Har nu sökt en utbildning på gymnasienivå från augusti till juli för att ev. kunna ta tjänstledigt, men på ett sätt skulle det vara skönt att bara säga upp sig. Och i så fall vill jag göra det imorgon för i så fall är jag garanterad att slippa jobba vecka 31... så måste besluta fort . Om det nu kan räknas som fort med tanke på hur många år det tagit såhär långt

 

[Fru_Tuvstarr]

Jag inte komma på någon specifik grej.
Jag tror det mer var hela situationen som blev jobbig, att vara där men inte höra hemma, ett utanförskap jag inte inte är van vid, speciellt inte på den platsen som är starkt förknippad med värme och gemenskap.

Och igen, ingen skuld på de som var där. Det var absolut inte tal om någon utfrysning eller dåligt beteende från någon. Att jag är väldigt introvert ställer ju såklart till det mer för mig, jag backar ännu mer och går in i mig själv när jag känner att jag inte kan relatera till något eller har något att tillföra.

Jag känner igen mig.
Jag kan prata på och låtsas vara extrovert men det är så tråkigt! Folk är så ofantligt tråkiga att det kryper i hela mig. När folk pratar om barn, familj, jobb så zoomar jag ut helt. Det är så tråkigt att umgås med random folk att jag helt enkelt vägrar. Folk som inte ens fattar enkla logiska kopplingar.
Jag umgås enbart med nära vänner och familj. Tackar nej till allt annat.
Det är så tråkigt att umgås med andra att jag får hjärtklappning av stress. Lyckan är när man hittar någon som spelar på samma plan som en själv. Då är det roligt och intressant att prata. Men bara då.
Det har tagit mig lång tid att tillåta mig själv att strunta i sociala koder och andra människors förväntningar på mig.
Nu struntar jag fullkomligt i vad folk tror och tänker. Fördelen med att bli äldre.

 

[miumiu]

Har motvilligt lurkat här i tråden då jag är lite rädd att manifestera mer kris och kaos i mitt liv genom att erkänna det som redan är där, men ja, jag har väl någon slags livskris också. Jag har vid 40 års ålder ryckt upp mig själv ur min trygga lilla ruta och planterat om mig själv på helt ny ort.

Ibland vill jag gråta. Inte för att livet är sämre här på något sätt, på typ alla sätt är det egentligen bättre. Men jag känner att jag inte riktigt vet vem jag är när jag tas ur mitt sammanhang?

Är rädd för att fatta fel beslut, i affekt. Samtidigt har jag en väldigt talande magkänsla just nu som säger att jag behöver sätta gränser kring mig själv och avsluta vissa relationer som inte är bra för mig. Men är nog rädd för att bli ensam? Eller, egentligen är det nog inte ensamheten som skrämmer mig. Mer att jag ska drabbas av någon akut ånger för att jag inser att jag överdramatiserat något helt bagatellartat på grund av mitt eget svajiga mående. Men jag är trött på att vara någons alibi, "safe card", en kropp att fylla en stol med sas. När det inte finns någon som helst förståelse för eller ens ett intresse av att möta mig på djupet? Jag inser detta först nu - hur otroligt dränerad jag känner mig av att upprätthålla dessa låtsasvänskaper.

Är nog mest rädd att aldrig hitta "det där som är på riktigt" igen. Fast jag rent rationellt och logiskt vet att jag har goda 40 år till på mig att knyta nya vänskapsband. Men jag är så kräsen Dom vänner jag silat fram på slutet i Gbg är noga handplockade och utvalda med omsorg på grund av sina fantastiska personligheter. Och då känns det otillfredsställande att nöja sig med nånting mindre. Som ett besök på donken efter en trestjärnig restaurang.

 

[Unafraid]

Jag har en kris men orkar inte beskriva den. Har följt den här tråden i tysthet och lider med er andra. Jag har ingen aning om min framtid, hur jag ska bo osv. Det finns enda jag vet är att jag har en fast tjänst med något jag tycker om. Kämpa!.

Jag har haft min kris längre nu, men just idag är det mesta över. Jag har köpt mig en stuga och mår så oerhört bra här. Sen får vi se hur det går att bo här i vinter, det kan bli vissa problem om det är riktigt kallt, men det är ett senare problem. Just nu mår jag bättre än jag gjort på över ett år.

 

[Stergo]

Livskrisen som började för 1.5 år sedan är inte över, men nu är jag föräldraledig vilket gör att frågan aktualiseras ännu mer. Så vad göra när jag bara känner att branschen jag jobbar i är fel, och egentligen allt som har att göra med teknik egentligen?

Jag är civilingenjör och jobbat med projektledning och mjukvarutveckling och landat genom ett bananskal i finansbranschen, och Stockholmsbaserat. Jag känner bara mer och mer att jag skulle vilja jobba med projektledning (vilket jag är jättebra på) och djur och natur. Helst bo på landet och kunna köra max 15 min till jobbet och därigenom frigöra tiden till att både ha barn och hålla på med häst. Jag är less på teknikintensiva arbetsplatser då jag inte trivs med den sociala miljön, jag vill bo på landet och få ner boendekostnaderna och arbeta med roliga kollegor så det känns roligt att äta lunch med kollegorna åtminstone. Dessutom är jag less på att leverera för att någon annan ska tjäna pengar på mig.

Min passion är och har alltid varit djur och natur, och jag är fantastisk som projektledare och en sådandär ”spindel i nätet ” som har sociala roller där man måste kunna lite om mycket. Dessutom är jag jättebra på att förmedla kunskap lättbegripligt och älskar att hålla presentationer. Men jag känner mig inmålad i ett hörn av en bransch jag inte är intresserad av och i roller som snarare blir att kunna mycket om lite och göra sin egen grej. Och varje gång jag försöker bryta mig ur det så blir jag inknuffad i den här rollen jag inte mår bra i. Jag har tittat på att plugga något mer mot djur/biologi/lantbruk men behöver då läsa om en hel kandidat och kan inte slänga på en master bara. Vilket gör processen till en ny karriär känns omöjlig och dessutom är studier på kandidatnivå svintråkig jämfört med masternivå.

 

[skiesabove]

Livskrisen som började för 1.5 år sedan är inte över, men nu är jag föräldraledig vilket gör att frågan aktualiseras ännu mer. Så vad göra när jag bara känner att branschen jag jobbar i är fel, och egentligen allt som har att göra med teknik egentligen?

Jag är civilingenjör och jobbat med projektledning och mjukvarutveckling och landat genom ett bananskal i finansbranschen, och Stockholmsbaserat. Jag känner bara mer och mer att jag skulle vilja jobba med projektledning (vilket jag är jättebra på) och djur och natur. Helst bo på landet och kunna köra max 15 min till jobbet och därigenom frigöra tiden till att både ha barn och hålla på med häst. Jag är less på teknikintensiva arbetsplatser då jag inte trivs med den sociala miljön, jag vill bo på landet och få ner boendekostnaderna och arbeta med roliga kollegor så det känns roligt att äta lunch med kollegorna åtminstone. Dessutom är jag less på att leverera för att någon annan ska tjäna pengar på mig.

Min passion är och har alltid varit djur och natur, och jag är fantastisk som projektledare och en sådandär ”spindel i nätet ” som har sociala roller där man måste kunna lite om mycket. Dessutom är jag jättebra på att förmedla kunskap lättbegripligt och älskar att hålla presentationer. Men jag känner mig inmålad i ett hörn av en bransch jag inte är intresserad av och i roller som snarare blir att kunna mycket om lite och göra sin egen grej. Och varje gång jag försöker bryta mig ur det så blir jag inknuffad i den här rollen jag inte mår bra i. Jag har tittat på att plugga något mer mot djur/biologi/lantbruk men behöver då läsa om en hel kandidat och kan inte slänga på en master bara. Vilket gör processen till en ny karriär känns omöjlig och dessutom är studier på kandidatnivå svintråkig jämfört med masternivå.

Kan du söka jobb (inom din nuvarande kompetens) som är internationella så du kan jobba helt på distans? Om du gillar det?

 

[Stergo]

Kan du söka jobb (inom din nuvarande kompetens) som är internationella så du kan jobba helt på distans? Om du gillar det?

Jag gillar att jobba hemifrån och har så pass mycket som händer på fritiden att jag inte riktigt har det sociala behovet av jobbet egentligen. Men jag har redan haft jobb där jag jobbat hemifrån 4 dagar/vecka och det tar inte bort grundproblemet. Att jag behöver en mer social roll med mer helhetsperspektiv, jag tror också att jag gärna varit mer på ett kontor om mina arbetsuppgifter motiverade det.

 

[skiesabove]

Jag gillar att jobba hemifrån och har så pass mycket som händer på fritiden att jag inte riktigt har det sociala behovet av jobbet egentligen. Men jag har redan haft jobb där jag jobbat hemifrån 4 dagar/vecka och det tar inte bort grundproblemet. Att jag behöver en mer social roll med mer helhetsperspektiv, jag tror också att jag gärna varit mer på ett kontor om mina arbetsuppgifter motiverade det.

Jag tänker att det kanske kan vara värt att ha kvar en karriär som är så pass välbetald, så kan du engagera dig i "djur och natur" på fritiden med gott om pengar till att ha all utrustning som gör det roligt.

Jobbet behöver inte uppfylla alla ens livsbehov så att säga, speciellt inte när det är betydligt mer välbetalt än de flesta.

 

[Stergo]

Jag tänker att det kanske kan vara värt att ha kvar en karriär som är så pass välbetald, så kan du engagera dig i "djur och natur" på fritiden med gott om pengar till att ha all utrustning som gör det roligt.

Jobbet behöver inte uppfylla alla ens livsbehov så att säga, speciellt inte när det är betydligt mer välbetalt än de flesta.

Absolut, jag tror att jag skulle trivas betydligt bättre om jag lyckades byta roll till en som jag faktiskt är bra på. Inte känna den här passionen kanske. Men att jag var bra på mitt jobb, kände mig mer uppskattad och faktiskt bidrog i organisationen/till arbetsgruppen med något som matchar vad jag är bra på med behoven. Just nu är det kaka på kaka med saker som är omotiverande. Sitter med en visserligen hyggligt hög lön, men som inte räcker till i Stockholm, med arbetsuppgifter som inte är roliga, kräftgång i karriären, relativt långa restider pga Stockholm är Stockholm, så trots att vi bor strategiskt med kollektivtrafiken så är det svårt att få ner dörr-dörr till under 45 min.

Enda gången jag faktiskt var riktigt bra på det som ingick i min arbetsbeskrivning så blockerade min chef mig från vidare utveckling och sedan har vi den där befordran som försvann för 1.5 år sedan pga en omorganisation som gjorde att jag dessutom bytte arbetsplats då min arbetsmiljö blev ohållbar precis innan jag upptäckte att jag var gravid med en graviditet där jag var sjukskriven på deltid i princip hela graviditeten pga illamående. Så kommer inte direkt tillbaka till en arbetsplats där jag bevisat mitt värde. Jag får ju bara vara tacksam för att de inte sagt upp mig.