Intressant text om hur incelrörelsen startares, det av en kvinna. På tal om detta med att det bara är män som har svårt att få partners och är ensamma...
Incels - ett feministiskt initiativ
Som 20-åring hade Alana aldrig varit på en dejt och inte vågat komma ut som bisexuell. Hon hade heller aldrig talat med någon om sin brist på kärleksliv. Det var för pinsamt. Därför skapade hon ett nätverk för likasinnade. De kallade sig incels. Kvinnotryck berättar historien om en frigörande och konstruktiv gemenskap som kapades och förvandlades till sin egen värsta fiende.
Helena Brors
Begreppet »incel« står i dag för »högerextrem och okysst yngling, som bor hemma hos sina föräldrar och fantiserar om att ta blodig hämnd på kvinnor för att de förvägrar honom sex«. Massakern i Alta Vista 2014, masskjutningen i Roseburg 2015 och nu senast det bestialiska mordet på den 17-åriga bloggerskan Bianca Devins är tre av flera exempel på att somliga incels är beredda att förverkliga sina fantasier. Dock är det incelbegreppet ljusår från den ursprungliga, feministiska innebörden. Termen har kapats av misogynister.
Det hela började med en bisexuell kanadensiska vid namn Alana. Av rädsla för att förknippas med den nuvarande incelrörelsen hemlighåller hon sitt efternamn. I början av 1990-talet pluggade hon statistik i Ottawa. En afton satt hon på universitetet och kämpade med statistiska satser när en främmande man knackade på hennes kontorsmodul och sa: »Jag är 27 och har aldrig varit på en dejt« utan att presentera sig.
Alana var för socialt inkompetent för att förstå att hans socialt inkompetenta kontaktsökande var otillbörligt. I efterhand har hon konstaterat att det var snudd på ofredande. Där och då tänkte hon: »Det var ovanligt. Han behöver uppenbarligen tala med någon.« De pratade om 27-åringens vän, som hade tagit livet av sig och om hur sorgsen och malplacerad den främmande mannen kände sig på universitetet.
Omsider gick främlingen, men deras samtal hängde länge kvar i Alanas tankar. Hon var 20 och hade heller aldrig varit på en dejt. Hennes akademiska färdigheter hade utvecklats mycket snabbare än hennes sociala dito. Därtill hade hon ännu inte kommit ut som bisexuell. Hon hade aldrig talat med någon om sin brist på kärleksliv. Det var för pinsamt.
Under åren som följde började Alana gå i terapi samt behandla sina eksem ordentligt. Hon läste Naomi Wolfs »Skönhetsmyten« och den feministiska psykologen Harriett Goldhor Lerners »The Dance of Intimacy«. Omsider träffade Alana personer som ville gå på dejter med henne och vid 24 års ålder fick hon sin första flickvän.
Trots att hon hade tagit sig ur ensamheten och in i leken kunde hon inte sluta tänka på sina före detta olyckssystrar och -bröder. De som fortfarande levde i celibat mot sin vilja. All litteratur om hur man får kärleksrelationer att fungera hade utgångspunkten att läsaren redan hade haft kärleksförhållanden. Kanske kunde Alana hjälpa dem som var i samma predikament som hon varit i tidigare.
Till att börja med behövde hon en term för gruppen i fråga. »Oskuld« tyckte hon hade för negativa kopplingar. »Celibatär« brukades vanligtvis om nunnor, munkar och andra som levde i celibat frivilligt. Involuntary celibate (»ofrivillig(-t) celibat/-är«) fick det bli. Ett långt och opraktiskt begrepp. Alana skapade webbsidan Alana’s Involuntary Celibacy Project med teleskopordet invcel i internetadressen. Ja, du läste rätt. Involuntary celibate slogs först ihop till invcel. Men eftersom invcel var svåruttalbart och nästan lät som imbecile (»imbecill«) ändrades teleskopordet till incel. Sidan bestod av svart text mot vit bakgrund utan krusiduller. Där fanns artiklar om anledningar till ofrivilligt celibat, Alanas bakgrund, länkar till sidor om social fobi, dikter och filmtips. En mailinglista ingick.
Efter Elliot Rodgers blodbad fick incel en ny och fruktansvärd innebörd, foto Youtube
Alana lämnade incelvärlden kring millennieskiftet och trodde att hon aldrig skulle höra talas om den igen. Men 2014 såg hon till sin fasa att den 22-årige massmördaren Elliot Rodger hade identifierat sig som incel i sitt långa, misogyna självmordsmanifest.
Själv stötte jag först på incelbegreppet när jag gick på gymnasiet på 00-talet. Jag var inne på en webbsida med råd om hur personer med Aspergers syndrom (som jag) skulle hantera högskolestudier. Ett av dem var att om man inte fann kärleken på campus kunde man söka tips och stöd på Alanas incelsida.
Alana, som hade slutat vara incel, blev en person som alla såg upp till. Själv besvärades hon av deras vördnad. Alana var ingen expert på att få ett sexliv och ingen utbildad terapeut. Listmedlemmarna ältade dessutom mest sina besvär utan att komma någonvart. Även om de kunde trösta varandra så gjorde de aldrig framsteg som grupp. Något besviken lämnade Alana incelvärlden kring millennieskiftet och utgick ifrån att hon aldrig skulle höra talas om densamma igen.
Så en dag 2014 stod Alana i en bokhandel och läste i tidskriften Mother Jones om Elliot Rodger, 22-åringen som massakrerade sex personer och skadade 14 innan han tog sitt eget liv i Isla Vista i Kalifornien. Till hennes fasa hade han identifierat sig som incel i sitt långa, misogyna självmordsmanifest. Det var i samband med massakern som incelbegreppet för första gången fick spridning i media. Den breda allmänhetens bild av en incel blev en kvinnohatande massmördare.
Nu driver Alana webbsidan Love, Not Anger: Beyond Involuntary Celibacy (»Kärlek, inte ilska: Bortom ofrivilligt celibat«). Tanken är att sidan ska utvecklas till en inkluderande gemenskap, som hjälper ensamma människor att finna respektfull kärlek i stället för att fastna i improduktiv ilska samt bedriva forskning om fenomenet ofrivilligt celibat i samverkan med akademiker och vårdpersonal. Världen är fortfarande full av ofrivilliga celibatärer. Lejonparten av dem är inte incels. Åtminstone inte i ordets nuvarande bemärkelse.
I Misogyni – nej tack!
Slutet på 1990-talet. Alana, en kanadensisk tjej, skapar ett nätforum för »incels«, vilket blir en gemensam beteckning för dem som lever i ofrivilligt celibat. På mailinglistan finns ett hundratal hetero-, homo- och bisexuella kvinnor och män i olika åldrar och av olika etniciteter. Några skriver dikter och sånger om sitt tillstånd. Två listmedlemmar blir kära, bryter varandras celibat, gifter sig och lever lyckliga än idag, då denna artikel skrivs.
2001. Med hjälp av mailinglistan på Alanas incelsida utför en grupp kvinnliga sociologer vid Georgia State University en enkät om personer som vill ha sex, men har varit oförmögna att finna en villig partner de senaste sex månaderna. Studien »Involuntary Celibacy: A Life Course Analysis« publiceras i Journal of Sex Research.
2004. Incelsite.com grundas. Samma år publicerar Wikipedia en neutral sida om fenomenet incel. Incelsite har ett diskussionsforum och folk hittar dit via Wikipediasidan.
2006. Diskussionsforumet på Incelsite övergår i det fristående IncelSupport. Där finns kvinnor och män som lever i ofrivilligt celibat på grund av exempelvis autism, sjuklig fetma eller rörelsehinder. En del är föräldrar, som inte träffat någon ny sedan skilsmässan. En kvinna lever i ett kärleksförhållande, men är av medicinska skäl oförmögen att ha samlag. Ibland talas det om att utsläcka libidon och övergå från incel till voluntary celibate (»frivillig(-t) celibat/-är«), volcel – som Cliff Richard. Även där blir två medlemmar, slovenska Volkuja och amerikanska WildMan, kära och bryter varandras celibat. Den bisexuella medlemmen onemungbean fick omsider en flickvän, men gjorde slut vid insikten att sagda flickvän fetischiserade hennes fetma.
På IncelSupport listas incels sju dödssynder: Apati, ursäkter eller berättigande, överanalyserande, naivitet, rädsla, skam och vrede.
På IncelSupport listas incels sju dödssynder: Apati, ursäkter eller berättigande, överanalyserande, naivitet, rädsla, vrede och skam. De förhållningssätten var inte konstruktiva. IncelSupport är uttalat feministiskt. Medlemmar som ger uttryck för misogyni blir utslängda.
I Misogynin till attack
2006–2013. När kvinnohatarna fördrivs från Incelsidorna migrerar de till det rivaliserande forumet LoveShy, som bildades 2003. LoveShy blir en ständigt expanderande grogrund för avsky och uppviglande till våld, där massmördarna Marc Lépine, Dylan Klebold, Seung-Hui Cho och George Sodini hyllas. Medlemmar uppmanas att ta livet av sig och/eller mörda kvinnor som har nobbat dem.
ManShy upptas i den framväxande manosfären – det lösa, huvudsakligen virtuella nätverket av »mansrättsaktivister«, »pappa-aktivister«, »raggningsartister« och högerextremister som förenas i sin antifeminism. Manliga incels får där lära sig att det är samhällets fel att ingen vill ligga med dem, att de har rätt till sex och att de i vilket fall är för bra för att interagera med »sliddjur«.
2013. På r9k, ett underforum till det anonymiserande trollforumet 4chan, konstateras: »Det finns incelsupport, som jag brukade skriva inlägg på, men det är hårt modererat och överdrivet PK, så 4chan-typer skulle hata det«.
2013. IncelSite kraschar. Några medlemmar skapar den temporära substitutsidan IncelTemporary och länkar Wikipedias incelartikel till den. Men en dryg månad efter Isla Vista-massakern raderas incelartikeln därifrån, så folk inte längre kan hitta till den temporära incelsidan via Wikipedia.IncelTemporarys skapare ger upp. Incelbegreppet är kapat och kan inte räddas. Stödet och den positiva gemenskapen har försvunnit.
https://www.kvinnotryck.se
