Maken vill inte ha katt ;(

[Lilla my]

Känns som jag försökt med allt, jag har tagit allt ansvar, bytt på lådan, jag aktiverar katterna, de får vara ute mycket på dagarna, men min man sedan 15 år tillbaka mår så dåligt och vill inte ha katterna. Jag förstår inte hur han inte kan tycka om dem. Jag fick dem i Födelsedagspresent- han påstår att jag övertalade honom, tjatade till mig dem. Om jag hade vetat detta hade jag aldrig skaffat dem. Jag var så noga med att om vi ska skaffa djur så är det på bådas villkor. Det funkar inte om bara en vill ha djur. Men han sa ja, och jag tog hem de små. Allt funkade bra den första månaden i början men jag började snabbt se att han ångrat sig, att han tyckte dom var jobbiga och ville att vi skulle sälja/lämna tillbaka dem. Jag blev ledsen, försökte göra allt jag kunde, lovade att jag skulle lösa det på något sätt, lovade att jag skulle sätta ut annons- mot min vilja.
Jag satte ut annons men ingen som ville ha dem, de blev kvar över jul och mot våren. Men han mår inte bra, han är verkligen ledsen över katterna, men han klarar inte av dem, vi bråkar sällan men det vi bråkar om är katterna. Jag orkar inte längre, vill så gärna ha kvar dem, men känns som att det hela blev inte som jag hade tänkt. Vi har haft katt tidigare så han är inte ovan katt- bara att han mår så psykiskt dåligt av att ha dessa katter och jag ser hur ledsen han är, det gör så ont i mig. Jag vill inte att han ska vara ledsen, samtidigt går det emot mina principer,, köper jag ett djur så vill jag följa det livet ut- men jag orkar inte ha det så här, att se honom må så dåligt och att vi ska bråka om katterna hela tiden. Han vill att jag ska göra allt jag kan för att bli av med dem ;( Men jag är så ledsen, jag älskar honom, och han älskar mig men han klarar inte av katterna. Alltså jag skulle göra vad som helst för honom- men det här är så svårt. Men självklart går han före katterna- men ändå så svårt att ta beslutet. Hur skulle ni göra? Haft katterna nu i 9 mån...trodde/ hoppades att han skulle ändra sig under tiden men inte.

 

[Killaloe]

Men vad är det som gör att han mår så dåligt av katterna?

Alltså, jag tycker det låter som att det är något annat som skaver och att det faktiskt är upp till honom att hantera sina känslor kring katterna. Om han nu är van vid katt, har gett dom till dig (? Hur kan det då vara att du tjatat dig till katterna?) och du dessutom tar allt ansvar för dem så tycker jag iaf att det ligger på honom att reda ut vad det är och hantera det på ett sätt aom inte ska gå ut över dig/katterna. Det är ju inte varken katternas eller ditt fel och att kräva av dig att du ska omplacera katter som du fått låter helt galet.

 

[WhoIsItAgain]

Bli särbo. Du mår dåligt utan katt, han med. Då hade mitt val blivit separata bostäder om jag nu absolut måste ha en sån man i mitt liv.

 

[nullo-modo]

En bekant blev gick skilda vägar nu efter som bekantas sambo inte kunde leva utan katt och min bekanta inte kan leva med katt.

Första våren inga problem, andra våren funkade det med allergitabletter och i år när björken började släppa pollen blev det för mycket belastning för kroppen.

Nu vet jag ju inte eran situation och varför din sambo mår dåligt av katter.
Min bekanta visste inte att han inte kunde bo med katter innan detta då han inte haft katt i hemmet innan.

 

[Lilla my]

Fast katterna går ju inte före den man jag älskar. Jag vill hellre leva och spendera ett liv med honom ön utan honom och med katterna. Jag har inga problem att omplacera dem för hans skull men det ör ett jobbigt beslut

 

[Lilla my]

Och jo jag kan nog ha tjatar mig till katt i ett par månader under vintern/våren. Att jag väldigt gärna ville ha- ena annonsen efter den andra- han ville först inte ha dessa heller ;/ jag känner så här- hur svårt det än är 1) jag älskar honom - jag vill att han ska trivas & må bra
2) man ska vara två om att vilja ha/skaffa djur. Nu trodde jag att han också ville ha katt eftersom jag fick hans godkännande men i efterhand insett att han som jag nu måste göra/ offrade sig för att inte göra mig ledsen. Det ångrar han så klart- nu måste jag offra katterna för att han ska må bra

 

[stjarnhimmel]

Fast katterna går ju inte före den man jag älskar. Jag vill hellre leva och spendera ett liv med honom ön utan honom och med katterna. Jag har inga problem att omplacera dem för hans skull men det ör ett jobbigt beslut

Varför klarar han inte av katterna? Är det allergi? Eller är det att han inte gillar dem eller tycker de är jobbiga?
Jag tycker det låter lite konstigt att först skaffa ett djur och sen inte vilja ha det.
Jag förstår självklart att man kan få allergi eller tycka att det är för mkt arbete eller ansvar med ett djur och att det då är mest ansvarsfullt att omplacera... Men här tar ju TS ansvar.

 

[WhoIsItAgain]

Fast katterna går ju inte före den man jag älskar. Jag vill hellre leva och spendera ett liv med honom ön utan honom och med katterna. Jag har inga problem att omplacera dem för hans skull men det ör ett jobbigt beslut

Men må psykiskt dåligt av katter? Alltså då tror ju jag det ligger något annat bakom för en vuxen person som förut haft katt men nu plötsligt får psykiska problem av det? Njaaaa säger jag. Låter inte som katterna är orsaken men de är bra att skylla på. Och som särbor är ni ju fortfarande ihop, men ni bor på varsitt håll.

Sen tycker jag det är väldigt fult att han säger du tjatat dig till dom när han sagt ja. Han lägger all skuld på dig men så var det ju inte så även det gör att jag tror katterna får projeciera något annat som stör honom.

 

[TinyWiny]

Och jo jag kan nog ha tjatar mig till katt i ett par månader under vintern/våren. Att jag väldigt gärna ville ha- ena annonsen efter den andra- han ville först inte ha dessa heller ;/ jag känner så här- hur svårt det än är 1) jag älskar honom - jag vill att han ska trivas & må bra
2) man ska vara två om att vilja ha/skaffa djur. Nu trodde jag att han också ville ha katt eftersom jag fick hans godkännande men i efterhand insett att han som jag nu måste göra/ offrade sig för att inte göra mig ledsen. Det ångrar han så klart- nu måste jag offra katterna för att han ska må bra

Tjata? Är du ett barn och han din förälder? Vuxna människor diskuterar tills de kommer fram till en lösning som båda tycker är okej. Om han nu anser att han har behov av att slippa leva med katt och du anser att du har behov av att leva med katt så är ju det det ni måste diskutera och komma fram till en lösning på.

Man behöver inte alls vara två om djur. Det är inga barn vi pratar om. Jag har flertalet djur för att jag vill ha och behöver ha djur, min partner har inga för han vill inte ha djur. Det fungerar utmärkt! Mina djur, mitt ansvar för självklart lägger jag inga som helst vare sig ekonomiska eller praktiska saker på honom vad gäller djuren. Det hade såklart varit helfel att göra det!

Jag hade tvärvänt om min partner hade betett sig som din. Jag hade sett det som ett vidrigt försök att försöka förändra mig till någon jag inte är.

 

[Killaloe]

Fast katterna går ju inte före den man jag älskar. Jag vill hellre leva och spendera ett liv med honom ön utan honom och med katterna. Jag har inga problem att omplacera dem för hans skull men det ör ett jobbigt beslut

För mig går hunden definitivt före min sambo, iaf om min sambo försökt med någon forn av känslomässig utpressning. Jag tycker, utifrån det du beskriver, att din man beter sig otroligt omoget och elakt när han lägger allt ansvar och skuld på dig. Vad gör han för att lösa eller hantera situationen?

Och alltså, allt du beskriver om hur du förväntas offra katterna för att han ska bli lycklig - det låter inte sunt öht. Om du offrar dom, vad ska du offra sen för att han ska bli lycklig? Om katterna inte löser problemet, vad gör du då?

 

[Raderad medlem 120709]

Omplacera mannen istället, är min spontana känsla. Någon som beter sig sådär, speciellt om något som är viktigt för mig (jag måste ha djur för att må bra, så är det bara), hade jag inte klarat av att ha en relation med.

Varför är det bara du som ska göra uppoffringar och inte han? Varför är det du som ska ta hela ansvaret och smällen för vad som egentligen 100% är hans problem? Jag misstänker, tyvärr, att om att katterna ryker så kommer han bara att hitta något annat att störa sig på och "må dåligt" över för att behålla kontrollen. Det brukar bli så...

 

[kolblakkur]

Men Gud vad gnällig han är. Ungkatter kan vara skitjobbiga ja, men det går ju över. Rätt vad det är så är de vuxna, halvfeta och ligger och sover hela dagarna.

 

[Raderad medlem 6459]

Men vad är det för barnrumpa du lever med?? Eller har han någon form av mental ohälsa som gör att han inte kan leva med djur? Alltså jag fattar inte.

 

[Loons]

Alltså herregud vad är det för människa du är ihop med. Största problemet är inte själva kattarna men hela hans tillgång till det som låter helt ute i skogen. Djur är inget man bara "skaffar" och sen slänger igen. Därutöver så är ungkattar jobbiga, dom är teenagers. Det förstsätter inte hela livet. Kanske man skall sätta sig in i såna saker innan man skaffar sig djur?

Jag förstår inte ens hur man kan må dåligt av katter, (om man inte är allergisk då, men det är en annan femma). Skall ni skaffa barn någon gång? Barn är ungefär 10000 gånger mer besvärliga än djur. Hur tror du han hade mått över barn?

Nej du. En sådan människa hade jag aldrig kunnat leva med.

 

[mackan]

Fast katterna går ju inte före den man jag älskar. Jag vill hellre leva och spendera ett liv med honom ön utan honom och med katterna. Jag har inga problem att omplacera dem för hans skull men det ör ett jobbigt beslut

Jag förstår inte riktigt bakgrunden till varför din man mår dåligt över katterna osv, om han inte är allergisk dvs fysiskt blir sjuk av katterna .

 

[cirkus]

Katterna är inget problem. Han kommer inte sluta må dåligt för att katterna försvinner ur hans liv. En vuxen människa som beter sig som han har större problem än ett par katter. Är han inte gravt allergisk anser jag att det är ett sjukligt beteende som han håller på

 

[tott]

Katterna är inget problem. Han kommer inte sluta må dåligt för att katterna försvinner ur hans liv. En vuxen människa som beter sig som han har större problem än ett par katter. Är han inte gravt allergisk anser jag att det är ett sjukligt beteende som han håller på

Min uppfattning också. Känns som om det skulle finnas orsak för en lite omformulerad tråd (där inte katterna är i fokus) under "relationer" under "Allmänt"...

 

[Sol]

Enig med övriga. Det är något annat som ligger bakom detta. En vuxen, frisk människa drabbas inte av psykisk ohälsa för att livet med katt inte blev som en tänkt. Problemet kommer inte lösas om katterna flyttar.

Och man måste inte vara två. Jag har alltid haft katt och katterna är mina. Min man behöver inte göra annat än acceptera att katterna bor hos oss. Sedan matar han dem om jag är borta och det behövs men det är ju något han gör för min skull. Människor man älskar hjälper man.

 

[Asko]

Tar någon annan helt ansvar för djuren så behöver man ju inte göra något annat än att existera med dem. Jag kan tycka ibland att det är lite jobbigt med hunden hemma (den kan vara "på gå-ig") men jag har noll ansvar för den och hundägaren vill ha hunden så det unnar jag denne, hjälper bara till med någon promenad/vakt när det behövs. Katter tycker jag brukar vara mindre "på" än hundar och enklare att leva med, men det beror väl på kattens personlighet och så är jag nog partisk.

Kan du inte fråga vad det är som han inte mår bra av? Att det övht finns någon annan varelse i hemmet? Är de för livliga/busiga?

Jag har skärmat av en del av lägenheten så att jag och katten får ha en del för oss själva i fred från hunden och det trivs vi båda väldigt bra med. Kanske det kunde vara något för honom? Att han får ett rum eller del som katterna inte får vara i?

 

[Petruska]

Fast katterna går ju inte före den man jag älskar. Jag vill hellre leva och spendera ett liv med honom ön utan honom och med katterna. Jag har inga problem att omplacera dem för hans skull men det ör ett jobbigt beslut

Jag tycker att du beskriver en orimlig situation, och ett helt bedrövligt förhållande.

Jag bor ihop med min partner och hens för närvarande tre katter. Två av dessa är orientaler, en av dem runt ett år gammal och VÄLDIGT MYCKET tonåring.

Jag skulle aldrig ha katt, och aldrig någonsin orientaler, för egen del!

Men. De är partners. Min partner har alltid haft orientaler och/eller siameser. Det är sådan hen är. Det är inte upp till mig att ha synpunkter på det. Om min partner sa som du, att katterna inte går före mig, då skulle jag bli djupt besviken på partner. Och jag skulle granska mig själv noga: "vad har jag gjort för att få partner dit hän? Hur hemsk är jag egentligen?"

Jag gör i stort sett ingenting med katterna, jag hjälper till om partner är bortrest eller sjuk, och jag klappar dem lite då och då eftersom jag inte är empatistörd, bara ointresserad av katter.

Och det händer att jag blir VANSINNIG på tonårsterroristen. Men det är det min sak att hantera. Inte partners, inte kattens. Min.

Jag tycker att både du och din sambo är fel ute. Om han säger: det är katterna eller jag, då tycker jag att du ska välja katterna. En man som ställer ultimatum är inget att ha. En relation formad av TJAT är heller ingenting att ha.