Övr.Katt Min älskade lilla katt är borta. Håller på att gå sönder i hjärtat.

@Lager Tack! Jag har bestämt mig för att välkomna gråten och låta det ta sin tid. Försöker inte distrahera mig för mycket med annat för det känns som att man bara skjuter på processen då, och när det blir för tungt är det guld värt att ha detta forum.
Man behöver få gråta o sörja sin bästa vän. Vår älskade katt somna in för snart tre månade sen o vad jag saknar honom. Det får ta tid och man måste gå i genom det som du skriver. Tänker på dig!
Stor Kram
Pudlan
 

KattenKatten

Trådstartare
Beklagar Sorgen vet hur det känns Våran hund gick bort för 4 veckor sedan vi fick avliva honom då han var sjuk .
@annie_cool
Tack! Beklagar sorgen efter er hund också. :heart Så ledsamt. Och lilla Fransson också, inte lätt för lilla kissen heller, och för er att inte veta om hon saknar honom och hur ledsen hon är. :cry:
Kram till er och klappar till kissen.:heart
 

KattenKatten

Trådstartare
Man behöver få gråta o sörja sin bästa vän. Vår älskade katt somna in för snart tre månade sen o vad jag saknar honom. Det får ta tid och man måste gå i genom det som du skriver. Tänker på dig!
Stor Kram
Pudlan
Tack @Pudlan! Du vet hur det känns. Har gråtit som bara den och tårarna verkar inte ta slut än på ett tag.
Nu packar jag inför en resa. Jag har en bild på Katten i fönstret. Känns som att han sitter där och tittar på mig och det känns fint. Försöker dock tänka lite på annat så jag får något gjort men så hittar jag katthår på varenda plagg jag ska packa ner. Svårt att inte tänka på honom då. Åh vad det är svårt att förstå att han är borta...
Kramar till dig, tänker på dig och din lilla kisse också.
 
Tack @Pudlan! Du vet hur det känns. Har gråtit som bara den och tårarna verkar inte ta slut än på ett tag.
Nu packar jag inför en resa. Jag har en bild på Katten i fönstret. Känns som att han sitter där och tittar på mig och det känns fint. Försöker dock tänka lite på annat så jag får något gjort men så hittar jag katthår på varenda plagg jag ska packa ner. Svårt att inte tänka på honom då. Åh vad det är svårt att förstå att han är borta...
Kramar till dig, tänker på dig och din lilla kisse också.
Tack! Tidigare var man lite trött på katthår i bland, nu är man glad att hitta dom.
Tänkt vilken tur vi har om fått ha våra pälsbollar hos oss, all glädje, oror, o kärlek de givit oss.
Kram
Pudlan
 

KattenKatten

Trådstartare
Tack! Tidigare var man lite trött på katthår i bland, nu är man glad att hitta dom.
Tänkt vilken tur vi har om fått ha våra pälsbollar hos oss, all glädje, oror, o kärlek de givit oss.
Kram
Pudlan
@Pudlan Ja det är tur. Men alltså hjälp, jag visste inte hur ledsen jag skulle bli och hur beroende jag var av att krama och pussa på honom, hur väl det gjorde mig och hur stort behov jag hade av att ta hand om en liten varelse som honom.
Jag har nu varit borta en vecka och distraktionerna gjorde att det lade sig lite tillfälligt, men sedan jag kom hem igår har jag gråtit nästan oavbrutet. Det var otroligt jobbigt att komma tillbaka och påminnas om honom dygnet runt, och ändå vill jag inte vara någon annan stans än här där vi levde vårt liv tillsammans han och jag. Jag vill inte fly men jag är rädd för hur länge detta ska hålla på.
Och på tal om katthår; jag vill inte dammsuga, inte ta undan saker, matskålar och vattenfontän, inte städa bort något endaste katthår. Hur gör man? Kommer man bara på till slut att det känns ok att ta bort saker och städa? Det är som att jag vill behålla allt precis som det var när han levde sin sista dag här. :( (Och tyvärr var det inte särskilt städat hemma just den dagen...)
 
@Pudlan Ja det är tur. Men alltså hjälp, jag visste inte hur ledsen jag skulle bli och hur beroende jag var av att krama och pussa på honom, hur väl det gjorde mig och hur stort behov jag hade av att ta hand om en liten varelse som honom.
Jag har nu varit borta en vecka och distraktionerna gjorde att det lade sig lite tillfälligt, men sedan jag kom hem igår har jag gråtit nästan oavbrutet. Det var otroligt jobbigt att komma tillbaka och påminnas om honom dygnet runt, och ändå vill jag inte vara någon annan stans än här där vi levde vårt liv tillsammans han och jag. Jag vill inte fly men jag är rädd för hur länge detta ska hålla på.
Och på tal om katthår; jag vill inte dammsuga, inte ta undan saker, matskålar och vattenfontän, inte städa bort något endaste katthår. Hur gör man? Kommer man bara på till slut att det känns ok att ta bort saker och städa? Det är som att jag vill behålla allt precis som det var när han levde sin sista dag här. :( (Och tyvärr var det inte särskilt städat hemma just den dagen...)
Även om det är jobbigt så tycker jag personligen att det är lättare efteråt när jag städat undan, det är tomt och tungt men gör inte lika ont som att se sakerna hela tiden och veta att pälsklingen är borta. :(
 


Det är synd att Margaret Atwood inte är en bättre uppläsare av sin egen text. Men sök gärna på hennes novell Our cat enters heaven det är en underbar satir som också gör gott i mattehjärtat. Finns med i novellsamlingen The Tent, och finns säkert i någon antologi också.
 

KattenKatten

Trådstartare
Även om det är jobbigt så tycker jag personligen att det är lättare efteråt när jag städat undan, det är tomt och tungt men gör inte lika ont som att se sakerna hela tiden och veta att pälsklingen är borta. :(
@Mia_R Tack för svaret. Så skönt att höra hur andra tänkt och gjort när de varit i denna situation.

Vet inte vad jag är rädd för riktigt. Vill inte att nåt ska ändras hemma samtidigt som det oftast är när jag ser allt som jag bryter ihop hela tiden. Vill gå igenom sorgen men vill inte fastna i den. Tänker nog börja lite smått i någon del av lägenheten och se hur det känns.
Jag hade också länge en önskan att göra riktigt fint hemma för mig och Katten. Det blev liksom aldrig av, jag var väl stressad och hade inte orken riktigt, och nu när han inte finns längre känns det nästan fel att göra fint hemma. Som att det är försent, att jag inte vill göra det utan honom. Det var meningen att det skulle vara för hans skull ju. Det ligger skuldkänslor i det som känns jobbiga, att jag borde ha ordnat det bättre för honom helt enkelt.
 

KattenKatten

Trådstartare


Det är synd att Margaret Atwood inte är en bättre uppläsare av sin egen text. Men sök gärna på hennes novell Our cat enters heaven det är en underbar satir som också gör gott i mattehjärtat. Finns med i novellsamlingen The Tent, och finns säkert i någon antologi också.
@Lager Tack! Åh vilken fin text! Den gjorde verkligen gott. Underbart att föreställa sig himlen så. Jag önskar så innerligt att Katten är på ett bra ställe nu och bara får leka, äta jättegott och vara glad.
 

KattenKatten

Trådstartare
@Mia_R Tack för svaret. Så skönt att höra hur andra tänkt och gjort när de varit i denna situation.

Vet inte vad jag är rädd för riktigt. Vill inte att nåt ska ändras hemma samtidigt som det oftast är när jag ser allt som jag bryter ihop hela tiden. Vill gå igenom sorgen men vill inte fastna i den. Tänker nog börja lite smått i någon del av lägenheten och se hur det känns.
Jag hade också länge en önskan att göra riktigt fint hemma för mig och Katten. Det blev liksom aldrig av, jag var väl stressad och hade inte orken riktigt, och nu när han inte finns längre känns det nästan fel att göra fint hemma. Som att det är försent, att jag inte vill göra det utan honom. Det var meningen att det skulle vara för hans skull ju. Det ligger skuldkänslor i det som känns jobbiga, att jag borde ha ordnat det bättre för honom helt enkelt.
Eller rättare sagt; känslan var att jag ville ordna det bättre för oss, så att vi båda skulle trivas bättre (om han nu hade trivts bättre för att det var mer städat och iordninggjort hemma). Men å andra sidan ägnade jag mycket av den tid jag skulle städat och fixat på till att istället gosa och mysa med och ta hand om min lilla kisse och det var ju bra ändå.

(Gudars vad rörig jag känner mig i huvet...)
 
Eller rättare sagt; känslan var att jag ville ordna det bättre för oss, så att vi båda skulle trivas bättre (om han nu hade trivts bättre för att det var mer städat och iordninggjort hemma). Men å andra sidan ägnade jag mycket av den tid jag skulle städat och fixat på till att istället gosa och mysa med och ta hand om min lilla kisse och det var ju bra ändå.

(Gudars vad rörig jag känner mig i huvet...)
Jag tycker inte du ska vara ledsen över dina val, du gjorde dem utifrån då och den situationen ni var i då. Nu är en helt annan sak. Ni har haft en underbar tid tillsammans och skänkt varandra stor kärlek, det finns alltid saker man kunnat gjort annorlunda, men du gjorde vad som var bäst för er båda där och då.

Allt är lättare med facit, men ingenting säger att ni hade varit lyckligare om du agerat annorlunda. Er tid tillsammans var den bästa av era liv. :heart
 
@Pudlan Ja det är tur. Men alltså hjälp, jag visste inte hur ledsen jag skulle bli och hur beroende jag var av att krama och pussa på honom, hur väl det gjorde mig och hur stort behov jag hade av att ta hand om en liten varelse som honom.
Jag har nu varit borta en vecka och distraktionerna gjorde att det lade sig lite tillfälligt, men sedan jag kom hem igår har jag gråtit nästan oavbrutet. Det var otroligt jobbigt att komma tillbaka och påminnas om honom dygnet runt, och ändå vill jag inte vara någon annan stans än här där vi levde vårt liv tillsammans han och jag. Jag vill inte fly men jag är rädd för hur länge detta ska hålla på.
Och på tal om katthår; jag vill inte dammsuga, inte ta undan saker, matskålar och vattenfontän, inte städa bort något endaste katthår. Hur gör man? Kommer man bara på till slut att det känns ok att ta bort saker och städa? Det är som att jag vill behålla allt precis som det var när han levde sin sista dag här. :( (Och tyvärr var det inte särskilt städat hemma just den dagen...)

Det kommer med tiden. Vi lät att stå städade ur lådan o diskade mat skålar o ställde dom som vanligt på mat platsen. Jag har sparat lite katt hår något morr hår som låg i filten i en liten ask. Tog när en månad innan jag tog ut o skurade katt lådan. Nu har vi tvättat filtar o sånt o vikt in i skåpet. Men nog saknar vi våran god hjärade vän. Sakande är stor men nu gråter jag mindre men det kommer i mellan åt o känner mer glädje över att vi fått ha våra 14 år i hop. Låt ditt sörjande få ta den tid det behöver. Det behöver komma ut. Va rädd om dig! Kramar Pudlan
 
Du gjorde rætt som avslutade hans liv på det allra finaste sætt. Mitt livs kæraste katta, Såfin, blev nitton. Hon dog av sig sjælv, men det hade nog inte varit någon førlust før henne om jag hjælpt henne øver grænsen ett halvår tidigare før hon var i dålig form och mest bara sov. Dom vi ælskat finns alltid kvar i våra hjærtan, både djur och mænniskor.
 

KattenKatten

Trådstartare
Jag tycker inte du ska vara ledsen över dina val, du gjorde dem utifrån då och den situationen ni var i då. Nu är en helt annan sak. Ni har haft en underbar tid tillsammans och skänkt varandra stor kärlek, det finns alltid saker man kunnat gjort annorlunda, men du gjorde vad som var bäst för er båda där och då.

Allt är lättare med facit, men ingenting säger att ni hade varit lyckligare om du agerat annorlunda. Er tid tillsammans var den bästa av era liv. :heart
@Mia_R Tack snälla du! Vad fint du skriver. Ja det var verkligen stor kärlek och jag hade en fantastisk tid med honom.
 

KattenKatten

Trådstartare
Det kommer med tiden. Vi lät att stå städade ur lådan o diskade mat skålar o ställde dom som vanligt på mat platsen. Jag har sparat lite katt hår något morr hår som låg i filten i en liten ask. Tog när en månad innan jag tog ut o skurade katt lådan. Nu har vi tvättat filtar o sånt o vikt in i skåpet. Men nog saknar vi våran god hjärade vän. Sakande är stor men nu gråter jag mindre men det kommer i mellan åt o känner mer glädje över att vi fått ha våra 14 år i hop. Låt ditt sörjande få ta den tid det behöver. Det behöver komma ut. Va rädd om dig! Kramar Pudlan
@Pudlan Tack för svaret. Jag har inte ändrat på något hemma än, saknar Katten hela tiden men det känns inte riktigt lika tungt nu, gråter inte hela tiden och känner mig inte så uppgiven som innan. Har fått mycket hjälp här på forumet och på andra ställen jag läst på på nätet. Har försökt stanna i sorgen och känna den, inte fly hemmet för mycket eller distrahera mig med annat. Det har varit bra. Tycker också att det har tröstat mig lite att få gosa en stund med andra katter trots att det såklart inte kan ersätta min egen älskling, men en mjuk katt är ju aldrig fel att klappa och krama på.
Matskålar och låda får stå kvar ett tag till. Det blir nog som du säger, jag kommer känna på mig när det är dags att successivt ta tag i stöket hemma och då kommer det nog kännas ok hoppas jag. Kramar till dig med!
 
@Pudlan Tack för svaret. Jag har inte ändrat på något hemma än, saknar Katten hela tiden men det känns inte riktigt lika tungt nu, gråter inte hela tiden och känner mig inte så uppgiven som innan. Har fått mycket hjälp här på forumet och på andra ställen jag läst på på nätet. Har försökt stanna i sorgen och känna den, inte fly hemmet för mycket eller distrahera mig med annat. Det har varit bra. Tycker också att det har tröstat mig lite att få gosa en stund med andra katter trots att det såklart inte kan ersätta min egen älskling, men en mjuk katt är ju aldrig fel att klappa och krama på.
Matskålar och låda får stå kvar ett tag till. Det blir nog som du säger, jag kommer känna på mig när det är dags att successivt ta tag i stöket hemma och då kommer det nog kännas ok hoppas jag. Kramar till dig med!
Kram
Pudlan
 
Upp