Min man är död

[Tualma]

 

[Cattis_E]

Min Älskade Jonte.
Jag känner i kroppen att det närmar sig. Födelsedag först. Dödsdag strax efter.

Milrundan i skogen med hundarna idag. Kallt och sol. Välbehövligt. Behövde gå loss det frusna inom mig, släppa lös, skapa rörelse till brusandet av friska aprilvindar i grantopparna.

Jag sörjer och älskar med själ, hjärta och tanke och skogen lyssnar, bryr sig inte nämnvärt, men finns där. Andas med mig. Tröstar.

Rörelsen genom kroppen när jag går sätter allt i rörelse, låter den trögflytande leran i hjärnan och hjärtat virvla tills det porlar som i vårbäcken, glittrar med enstaka fjolårsgrässtrån ännu pärlbeströdda av is.

Jag noterar att något låter och ljuden kommer från mig själv. Nej, inte förtvivlade urtidsläten från instinkternas botten som när sorgen var ny, utan mer lågmält, som en jämrande ton. Det lossnar...
Molandet i magen, de små nålsticken i hjärttrakten värms upp. Det känns lite som när man får akupunktur...

Jag gråter fortfarande nästan varje dag, oftast när jag kör bil ensam, över dig gråter jag, för att jag ser händelseloppet spelas upp i huvudet, för allt du kommer att missa när våra barn växer upp, för att barnen missar dig när de växer upp, ibland gråter jag för att jag tycker synd om mig själv. För att framtiden inte blev som jag önskat och trott. För att jag inte orkar ha hästarna kvar, för att jag inte orkar vara en bra förälder alltid.

Men det är fint också. Tidens rörelse kan ingen stoppa. Och vad annat kan väl vi göra, än att röra oss med den, hitta nya vägar, andas, leva, skratta, gråta, svära och älska. Att gråta en stund och sedan leva på och ha det ganska bra. Eller faktiskt mycket bra. Vi har det mycket bra.
Ibland känns det som om du gav mig lite av dina superkrafter när du dog. Lite av ditt makalösa lokalsinne spillde du över till mig för att jag skulle kunna ta mig ut i skogen och läka.
Allt det tänker jag på och känner där i skogen, medan hundarna springer med gladsvansar framför mig på stigen.
När jag kommer hem är jag vemodig, men ändå stark och glad. Molandet har volymen på lägsta och nålsticken länns inte längre för nu.
En dag i sorgen, i livet. Nästan två år in...

*kram*
Vad vackert du skriver om det svåra!

 

[Tranan]

du skriver vackert.
men så mycket smärta.
önskar att jag kunde göra något.
*kram*
Ta hand om dig!

 

[jemeni]

För varje datum som kommer och går kommer du bli starkare, saknaden kommer aldrig försvinna men den kommer komma mer sällan, de glada minnena kommer ta större plats. Du kommer orka mer och bli starkare

 

[Tualma]

Det är det jag ville dela med mig av, att Sorgen är en del av mig nu, av den jag är. Den har nästan blivit som en vän.
Jag är (just nu i allafall) ganska bra på att låta den ta plats när det behövs.
Just nu är det inte särskilt svårt att leva med sorgen som följeslagare. Men jag är ödmjukt medveten om att det kan ändras, beroende på mående och livet i övrigt.

Tack för stöd och omtanke, @Cattis_E, @Tranan och @jemeni.

 

[Tranan]

Det är det jag ville dela med mig av, att Sorgen är en del av mig nu, av den jag är. Den har nästan blivit som en vän.
Jag är (just nu i allafall) ganska bra på att låta den ta plats när det behövs.
Just nu är det inte särskilt svårt att leva med sorgen som följeslagare. Men jag är ödmjukt medveten om att det kan ändras, beroende på mående och livet i övrigt.

Tack för stöd och omtanke, @Cattis_E, @Tranan och @jemeni.

Man måste låta sig sörja.
Ta hand om dig

 

[Tualma]

Härlig 50-års middag igår med alla barnen och innersta kretsen. Besök till graven idag.

 

[Tualma]

Massa kram

Massa kram härifrån med!

Glömde svara dig. Tack. Kramen värmde.
Jag var lite harig ett tag när jag skulle åka hiss, men det har gått över nu (jag blev hotad i en trappuppgång och vid hissen...).