Sv: Mina föräldrar vill inte lyssna
Jag kan dra en likartad historia som gick åt ett helt annat håll
Jag ville ha hund ända sedan barnsben. Var en sådan där typisk flicka som sprang runt och ville klappa på alla hundar och ringde på hos grannen och bad om att få gå ut med deras hund (tror de hade någon form av jakthund- tjoho, gick fort iaf på promenaderna
) osv.
Och så tjatade jag. Och tjatade och tjatade. Och vaggande in min mor i någon form av rosa dröm där jag skulle ut och gå i timtal med hunden och gosa och köra agility och massor med annat skoj.
Tillslut så kom dagen då hon sa ja. Vi åkte ända ned till Jönköping och hämtade hem den sötaste Sheltie valpen mänskligheten har någonsin skådat
och vi alla älskade honom och jag promenerade med honom så fort han blev gammal nog att gå lite längre än utanför huset.
Sen så blev han könsmogen.
Några hesa halsar, blodiga fingrar och strypkoppel senare så insåg vi att hunden blivit osäker vid hundmöten och detta resulterade i bitskador på alla i familjen utom min bror (som var den enda som inte promenerade med honom
). Detta berodde helt och hållet på
vår okunskap och inkonsekvens! Detta var våran första hund, vi var oeniga om hur man bör gå tillväga och alla utövade sig egna tro. Det gick verkligen inte och slutade med att jag gav upp, ingen lyssnade på mig eller mina tankar så det blev mammas hund på heltid.
Efter att jag flyttade ut så skaffade jag mig en egen hund och det blev en helomvändning för mig. Nu kunde jag promenera förbi andra hundar utan problem, alla jag känner berömmer min lilla donna för hon är så lydig och fin
Jag ska inte förneka att våran första hund gav mig mycket kunskap och styrde in mig på vad man inte bör göra med sin hund. Men i dagsläget är han tjock och får minimalt med motion, fortfarande helt tokig vid hundmöten och kära mor tror helt på CM och hans stryp-fetisher
Jag tycker inte alls att vi borde ha köpt honom om jag ska vara ärlig. Han är verkligen en helunderbar hund, jätte snäll och världens goaste, vi förstörde honom helt enkelt och tack vare all stress han utsattes för som ung så blev det en del överslagshandlingar som ledde till bitskador.
Så summa sumarum: detta var en liten historia som visar hur det faktiskt kan gå fel. Jag kan inflika att denna hund har gått alla lydnadskurser och agilitykurser med lovord och vi tog hjälp av massor med "experter" som sa åt oss att göra dittan och datten men inget fungerade. Jag tycker inte att man bör köpa en hund om man inte absolut absolut är redo för det. Och ännu viktigare: om man inte har stöd från en hundkunnig person och inte minst från sin familj!
