Jag har funderat mycket på arbete och pendling på sistone. Sedan är jag som
@Lingon och tycker att det är provocerande mörkt ute på landet. När jag åkte upp till stugan en sen kväll för två veckor sedan så blev jag nästintill upprörd över hur svart det var och sa till sambon att "Påminn mig om det här nästa gång jag blir landsbygdsromantiker och får för oss att vi ska flytta långt ut!" Så nej, vi stadsbor flyttar nog sällan ut på landet så ni slipper oss

Däremot kan det ju, om distansmöjligheterna på många arbetsplatser fortsätter, bli en förflyttning där stadsbor flyttar ut till förorterna och och förortsborna ut på landet.
Själv skulle jag kunna tänka mig Vaxholm eller Värmdö. Men det är långt in till stan och jag är inte intresserad av att sitta fast på dåliga vägar i bil 1 h enkel resa. Jag skulle absolut kunna arbeta inom kommunens gränser, men har dålig koll på vilka företag som finns där.
Jag är en av de Stockholmare som flyttat ut i ingenstans. Jag var helt övertygad om att jag ville bo i Sthlm eller iaf i en förort med max 15 min till c typ.
Jag ville utvecklas inom mitt yrke 0ch flyttade till mina tränares gård 1 mil utanför Enköping och jobbade där. Jag insåg att det fasen var riktigt nice att bo på landet. När avtalade tiden löpt ut flyttade jag tillbaks till min lägenhet. Men med en helt annan känsla i kroppen.
Fan vad jag inte är skapt för att bo i lägenhet! Lägenheten var ju stor och fin. Men nääää!
Sen träffade jag sambon som då bodde på gård ute i ingenstans. Jag åkte dit på sommarlov med djuren. Och blev kvar.
Han är fö också uppvuxen i Stockholm och har bott där som vuxen med.
Jag kommer försöka undvika tätbebyggelse så mkt jag kan. Som tur är känner han samma.
Jag tror att iom att jag är uppvuxen med att segla och vara i Skärgården, utan belysning direkt, och att jag haft häst på ibland ensliga ställen sedan jag var tonåring så är det liksom normaliserat med mörker för mig. Jag har en pappa som är urtypen för trygg norrlänning som förmodligen gjort att jag inte är så rädd för så mkt. Jag har också fått göra mkt saker själv, i mörker också.
Min bästa vän är inte hästtjej, inte friluftsintresserad så etc. Hon är stadsunge 100%. Hon tycker det är rätt obehagligt att vara själv här. Det skulle nog inte gå att be henne sova ensam i en gäststuga här ute.
Vi har ju en extra frys i ett hus ca 50 m från bostadshuset. Jag vete fasen om hon skulle vara så trygg i att gå dit själv i mörker.
Nu bor vi utan synbara grannar på slutet av en egen grusväg. Sambon är varje månad borta i jobb ca en vecka i sträck.
Jag är inte rädd här när jag är själv. Jag skulle vara mer rädd i stan om man tänker på risker för våld, rån etc.
Förra året grävde de in fiber här. Ca kl 22:30 knackade en okänd man på 1,95 på dörren och ville komma in. Och jag släpper in honom. Det där fick jag skällning av en del i min närhet om.
Det kanske inte var helt lysande.
Men själva mörkret tycker jag kan vara mysigt! Nu vill jag väl inte ha mörkt så mkt som det är vintertid. Men det är mysigt att gå/rida i månljuset, ligga och titta på stjärnorna, kolla fladdermössen som jagar, etc.
Att se stjärnorna så klart tycker jag är fantastiskt! Det är liksom meditativt för mig.
Ena sovrummet i huset har fönster längs ena kortsidan och ligger man i sängen där och det är mörkt ute så kan man ligga och titta på stjärnorna. Underbart!