När är det dags att ta farväl?

R

Raderad medlem 131045

Jag har en gammal tik hemma som är av blandras och är en omplaceringshund. Jag tog över henne när hon var runt 5 år och i år blir hon 13. En dam som har varit väldigt pigg och envis genom alla sina år och hittat på hyss och hela tiden velat bevisa att hon kan stå på egna ben och vara självständig.

För 4 år sedan började jag märka att hon började gå in i saker och jag tog henne till veterinären. Där kunde man se att hennes syn var kraftigt försämrad på grund av antingen ålder eller sjukdom. Det gick inte att säkerställa och inte heller behandla men jag fick garanterat att det gör inte ont och veterinären tyckte att hon såg pigg och glad ut ändå och att jag inte skulle oroa mig.
Sedan gick det fort till att hon förlorade synen helt och hållet och jag har anpassat vår vardag efter det. Hon däremot har fortsatt som vanligt. Hon ska ligga först i kopplet, helst inte gå dit jag styr och visa att hon fortfarande är självständig.

När hon var 11 år tog jag henne på nytt till veterinären för att göra en hälsoundersökning med tanke på hennes ålder. Plus att hon hade börjat få en knöl på sidan av bröstkorgen som jag var orolig över. Vi fick massor med beröm för att hon var i fin kondition, bra päls och hull. Glad och pigg. Knölen kunde inte sägas om det var en fettknöl eller en tumör och veterinären tyckte det var onödigt att undersöka det vidare med tanke på åldern. Det var större chans att det var en fettknöl och inget som smärtade. Jag fick rådet att komma tillbaka om den fortsatte att växa. Det konstaterades också att hon hade lite artros men i linje med hennes ålder så veterinären tyckte inte heller att detta skulle åtgärdas då det inte var något som stack ut.

Förra året, alltså när hon var 12 år, fick hon komma till veterinären för att ta bort tandsten och dra ut några tänder. Även här fick hon massa förvånande kommentarer att hon var så pigg trots att hon är både blind och gammal. Operationen gick bra men man upptäckte ett svagt blåsljud på hjärtat. Så svagt att tre veterinärer lyssnade innan man vågade konstatera att det fanns.

Nu är hon alltså 13 år. Hon äter som hon ska. Knölen har inte vuxit mer (men däremot har det tillkommit en pytteliten till knöl på ett annat ställe), hon leker och busar med min unghund när dom är inomhus och hon vill alltid vara med och ha sällskap. Pigg och skärpt - när vi är inomhus.
Men så fort vi ska gå ut så lägger hon i handbromsen. Jag kan få henne att gå ut och kissa och bajsa men sedan är det tvärnit om vi inte vänder och går in igen. Ingen extra promenad alltså.
Vi bor i hyreslägenhet numera och jag vet att hon alltid har gillat att ligga ute på gräsmattan när vi har haft tillgång till det. Jag brukar därför ta med henne ut på vår innegård och sitta där med henne. Då njuter hon och kan ligga i gräset hur länge som helst.

Men jag är så kluven. Hon är så pigg och med när vi är inomhus men just att hon inte vill följa med ut gör att jag funderar på när det egentligen är dags att ta ett beslut? Det är min första hund och jag har inte behövt ta ett sådant beslut tidigare och vill såklart inte förhasta mig samtidigt som jag inte vill hålla henne kvar om hon inte vill vara med mer.
Hon gillar som sagt att vara utomhus men inte att promenera, så vida hon inte känner någon lukt eller hör något prassel i busken (tidigare jakthund så de instinkterna sitter fortfarande kvar och då får hon lite energi).
 
Kan det vara så att hon är dement? Min förrförra hund blev dement. Han ville inte längre åka bil och något halvår senare ville han inte längre gå promenader och blev tydligt orolig om vi gick på ställen han inte kände igen. Han behövde inte åka bil så det slapp han när han inte ville det längre (det här var annars en bilälskande hund) och när han inte längre ville gå promenader så slapp han det med. Han älskade att ligga ute i trädgården så sålänge han mådde bra i övrigt så fick han göra det. Det fanns ingen oro eller några tecken på att han mådde dåligt av demensen när han var i sin hemmiljö så då fick han hänga med. Han blev något år efter han inte ville åka bil längre akut dålig och fick då somna in 12,5 år gammal.

Om du är säker på att det inte har med smärta att göra (tänker på artrosen) att hon inte vill gå promenader längre så hade jag låtit henne slippa det och få hänga med sålänge hon mår bra. Man får självklart bli gammal men man ska slippa lida tänker jag.
 
Om du är säker på att det inte har med smärta att göra (tänker på artrosen) att hon inte vill gå promenader längre så hade jag låtit henne slippa det och få hänga med sålänge hon mår bra. Man får självklart bli gammal men man ska slippa lida tänker jag.

Jag håller med - det är skillnad på att bli gammal och ändå njuta av livet och att bli gammal och inte må bra. Min förra hund var en aktiv grabb med mycket drag under tassarna. Sista året var han väldigt stillsam av sig men trivdes gott ändå trots att det mest bara blev korta promenader och sen gjorde vi andra, lugnare, aktiviteter. När det verkligen var dags, ja då kändes det så påtagligt, trots att det kanske ändå inte märktes så himla mycket utåt på honom.
 

Liknande trådar

Hundhälsa Hej! Jag opererade min tik för tre veckor sedan då hon tog bort två juvertumörer. Gick på stygntagning efter 10 dagar där jag även fick...
Svar
7
· Visningar
1 182
Senast: Sel
·
Hundhälsa 2 år gammal, HD A. I väldigt god kondition och välmusklad. Alltid betraktats som "lite klumpete", och var svår att lägga rakt vid...
Svar
18
· Visningar
673
Senast: AraSlei
·
Hundhälsa Har en unghund på snart ett år som jag tyckt haft stabil och bra mentalitet. Van med barn, lek och lite högljutt. Visserligen tränat men...
Svar
2
· Visningar
418
Senast: Harrysen
·
Hästvård Snälla hjälp mig att stilla mina tankar genom att bara dela med er av erfarenheter. Jag vill ha lite hopp eller en hand att hålla i...
2
Svar
23
· Visningar
1 653
Senast: Sirap
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp