när är det dags...

[Milosari]

att ge upp? nu är jag inne i en period där jag funderar mycket över min tiks framtid. har hon någon? finns det någon chans att hon någonsin kommer bli bra, eller håller jag kvar henne av rent egoistiska skäl?

för er som inte varit med så länge: jag fick min lilla schäfertik för 4 år sedan, rent utmärglad och strykrädd var hon. med mycket kärlek har hon blivit en lugn hund som kan vistas bland folk och trivas med det. men ett problem har bara blivit värre; hon gör utfall mot, och om hon får chansen, attackerar andra hundar. eller, det går lite fram och tillbaka, i perioder kan hon strunta i hundar som går bnära förbi, andra gånger gör hon allt för att få fatt i en hund som är långt långt borta. vi har varit i kontakt med 2 hundpsykologer, den ena besökte vi men hon slutade höra av sig och den andra har inte tid förän om flera månader och dessutom handlar det mest om att jag ska träna på egen hand, inte precis vad vi behöver. nu har jag fått fatt i en tredje som ska ringa i kväll. hon har även varit hos en kiropraktor och där visade det sig att hon hade skador i rygg och nacke, troligtvis från kopplet. hon gick en månad på mobic (smärtstillande antiinflammatoriskt) och blev mycket rörligare och piggare, men knappast trevligare mot andra hundar. nu har hon börjat bli lite seg igen tycker jag, det är nog dags för ytterligare ett besök.

men tillbaka till frågan. hur många chanser ska hon få? om hon inte blir bra trots hundpsykolog"behandlingen", vad gör jag då? när är det dags att ge upp?

naturligtvis kommer jag inte göra något förhastat, men jag vill heller inte ha kvar henne bara för min egen skull. hon förtjänar ett riktigt hundliv och det har hon inte nu.

 

[Grana]

Jag kan inte svara hur du ska göra.
Men jag själv tänker alltid att mina djur ska ha ett drägligt liv, utan smärta och obehag. Jag kan tänka mig att mina djur kan gå på smärtstillande, men då ska jag också veta att det hjälper, och då inte hjälpa lite. De ska ha ett harmoniskt liv, utan smärta.
Det är ju så att kanske din hund är som hon är, just för hon har ont, det kan ju visa sig på många sätt.

Jag kan säga så här. Skulle du vara min kompis och du tog bort din hund pga det du skrivit, och efter allt du försökt med, så skulle jag inte klandra dig. Jag skulle förstå...

Det finns ju hundar som kanske bara ska luffsa och bara vara, kanske hon är en sån hund? Kanske hon skulle må bra av att bara få gå på en gård och lite promenader, utan att träffa andra hundar mm. Nu menar jag inte att hon är en sån här hund från början, men efter allt hon gått igenom så kanske hon skulle må bra av att bara vara. Eller är hon en hund som måste jobba och aktiveras mycket?

Döden måste inte vara en befrielse, utan bara ett slut på ett lyckligt liv. Kanske inte stämmer precis på din hund (missförstå mig inte nu), men jag tror du förstå hur jag menar.

 

[Milosari]

nej, hon är en hund som bara vill gå och skräpa. men jag tänker inte sälja henne till någon på landet, dels har jag skrivit på ett papper att jag är hennes sista ägare, dels har hon haft för många hem redan.

har precis pratat färdigt med hundmänniskan och hon var extremt dyr, det skulle kosta nära 3000, men med ett "garanterat" resultat, dvs hon åtog sig inte en hund hon inte kunde klara. lite skeptisk kände jag mig till att hon använde hårdare metoder än de flesta andra, men å andra sidan har vi ju provat att fjäska med godis och det har inte funkat. men å tredje sidan vill jag inte ha henne förstörd av en klåpare (eller mer förstörd heter det visst...).

finns det något register eller liknande där man kan kolla så att hon inte fått anmälningar eller liknande på sig?

 

[Jadzia]

Är det bara andra hundar som är problemet?
I sådana fall kan det enkelt avhjälpas med att placera hunden i en sådan miljö att den inte behöver få se okända hundar. Jag förstår dock att du inte bara kan ta ditt pick och pack och flytta långt ut på landet eller om du inte vill omplacera hunden.

Något annat man kan göra är att ta med hunden till någon duktig problemlösare som kan utvärdera hunden och ge dig ett ärligt svar. I dagsläget vet jag bara två personer som jag skulle rekommendera, men de finns båda häromkring. Jag kan fråga runt lite och se om det finns någon i dina trakter.

Just hundpsykologer ger jag inte mycket för när det gäller riktiga problem. Det finns så många nötter som kallar sig hundpsykologer utan att egentligen kunna speciellt mycket.

 

[Milosari]

Jag luska om det finns någon i dina trakter.

tack! det är banne mig omöjligt att fixa på egen hand. fast jag ska maila min andra hunds tränare också, men de andra jag frågat verkar inte känna till någon.

glömde skriva att jag ska flytta till kalmar till hösten så kolla gärna om det finns någon där också . fast kniper det så kan jag åka en bit med henne också.

 

[Grana]

Jag ser att jag skrev lit otydlig. Jag menar inte att du ska placera om henne, för det förstår jag att du inte vill efter allt. Utan var mer en tanke om hon var en hund som bara ville luffsa.


Det kanske går att söka på nätet (på namnet), kanske det kommer upp info som du kan spåna vidare på.

 

[mian1]

Jag känner igen det där, med min omplacering även om vi inte har riktigt likadana problem som du.
Vår hund är ju först och främst sjuk, men mycket av sjukdomen sitter i huvudet. Hon har inte varit misshandlad eller vanvårdad, men en hundgårdshund funkar inte som familjehund hur som helst och dessutom är hon en vek och ängslig flicka.
Medicinen gör väl sitt, men träningen har varit guld värd. Känner också ibland att man kanske borde ge upp. Ibland är det jobbigt, men mest för mig - inte så mycket för hunden tror jag. Och det går framåt. På det senaste, sen vi började med kortison och klådan blivit bättre, så har hon gjort stora framsteg.

Vi fick genom vår djurhomeopat hjälp att få kontakt med en hundtränare/psykolog. Han tittade knappt på hunden utan analyserade nog mest oss. Sen fick vi en lista på vad vi skulle träna på för att göra hunden säkrare. Saker som kan tyckas skrattretande, men oj vilken skillnad de gjorde. Inte bara på Doris utan även på Ester.

Vi fick också veta att Doris skulle slippa saker som var jobbiga för henne. Var hon rädd att gå promenader så skulle hon slippa. Det räckte att motionera hemmavid och i trädgården. Det var inte värt den skräcken som det innebar för henne. Var hon rädd för andra hundar, vilket hon var/är, så skulle vi skydda henne och hon skulle verkligen känna att vi skyddade henne mot dem. Hon skulle inte behöva ta det ansvaret och det skulle inte heller Ester behöva. Ester var den som skyddade Doris för andra hundar. Vi skyddade bara mot de som vi inte kände, men Doris var ju rädd för ALLA.

Bara en sån enkel grej som att hon ska ha husses sov-T-shirtar i sin stol när hon sover har gjort vår nattsömn lugnare. Får hon gosa ner nosen i husses T-shirt så blir hon lugn och sover hela natten utan att vakna för att klia sig.

Än ger vi inte upp. I morgon ska jag ringa en ny hudspecialist för nu ser hon för hemsk ut i ansiktet. Men än så länge så är hon lika pigg och levnadsglad som Ester så ett eksem eller lite ängslighet kan man inte bara ge upp.


Hoppas att du hittar en bra tränare! Vår lilla träning gav stora resultat för Doris och jag hoppas att du lyckas med din vovve också. Att de blir helt likadana som vilken annan hund som helst tror jag inte att man kan hoppas på, men att de och vi får ett bra och fungerande liv det tror jag på!

 

[Milosari]

tack för ditt inlägg, det ger lite hopp i alla fall. mitt största problem som jag känner det nu är att vi står och stampar på samma fläck, eller rättare sagt, jag kämpar och sliter för att åtminstone stå kvar på samma fläck. och frågan är oundviklig; blir det inte bättre än såhär? det som har gjort att jag haft kvar henne även efter hennes första attack, är hoppet om att hon ska bli bättre, så pass att jag inte behöver gå på helspänn på alla promenader och vara rädd för att hon ska bita ihjäl någon annans hund. men nu börjar jag som sagt misströsta. och så är hon faktiskt inte så lycklig som hon förtjänar att vara

 

[mian1]

Säkert kan det bli bättre. Kanske aldrig så bra att du kan lita på henne, så att du kan ha henne lös eller låta henne leka med främmande hundar, men det borde ju gå att få henne så lugn coh säker att hon inte känner att hon behöver attackera främmande hundar.

Men det är du som har hunden och det är du som vet när det faktiskt är stopp. När hon inte har det bra.
Jag ger upp ibland och funderar över att avliva Doris, för hennes egen skull. Men maken vill absolut inte och han har nog faktiskt rätt i att hon fortfarande trivs med livet, hon ÄR glad och lycklig även om det inte yttrar sig på samma sätt som hos Ester.
Men det är ju djurägarens svåraste beslut att ta. Att bestämma när ens djur bör somna in. Och om djuret inte är jättegammalt eller akut sjuk så är det beslutet om möjligt ännu svårare att ta.

 

[Milosari]

det är ju det... att läget inte är akut... men, men, nu ska jag banne mig TJATA mig till proffshjälp och få ett opartiskt utlåtande. minst en chans till får hon i alla fall

 

[Geezer]

Om jag skall vara ärlig så tror jag att du kommer (eller inte) till ett läge när du känner att nu är det nog om du bara lyssnar till dig själv. Att ständigt eller till och från gå och grubbla på om man skall behålla hunden eller ej lär inte ge dig lösningen.

Jag försöker resonera så själv när det gäller min JR. Han gillar inte när folk böjer sig ned, med framsträckt hand och skall klappa honom på huvudet (9 ggr av 10 gör folk så och den tionde ggn så är med största sannolikhet en hundmänniska). All annan hantering går bra (tex går han ju igenom otal vet.besiktningar på tävlingar där bla tatuering i örat kollas). Jag har tränat bort rädslan eller minskat den flera gånger men det kommer alltid tillbaka till exempel om någon tränger honom. Ibland har jag grubblat mig gråhårig hur jag skall göra men jag kommer aldrig fram till något. Känslan talar emot förnuftet men en dag så kommer nog kanske känslan likna förnuftet och då är det nog dax. Tillsvidare försöker jag få folk att låta honom vara även om han är väldigt söt.

 

[fjolltroll]

Jag förstår ditt dilemma att veta när man ska ge upp eller inte är hur svårt som helst. Det är alltid så att man får goda råd från höger och vänster så att man alltid går med en osäkerhet om att man gör rätt att ta bort hunden eller om man kunde göra mer. Jag tror att man får gå på sin egen instinkt om vad som är bäst det är ju bara man själv som känner hunden allra bäst. Vi har efter många och jobbiga diskussioner i familjen bestämt att en av våra hundar ska få somna in. Vad vi gjorde var att under en period föra lite dagbok över hur hunden mår så att vi kunde kolla av lite under vilka situationer hon fungerar som bäst och mår bra. Det måste gå att få till en väl fungerande vardag med ett djur för att det är inte praktiskt möjligt att låta hela ens liv styras av djur. Tycker inte jag i alla fall. Det ska ju finnas glädje i att ha djur och inte bara oro stress och osäkerhet. Sen resonerar jag som så att ett djur lider inte av att få somna in det är vi människor som har jobbigt med den biten. Det blev lite rörigt det här men hoppas att du förstår vad jag menar.
Mia.

 

[Milosari]

nu har jag i alla fall fått napp och förhoppningsvis kan vi åka och få ett utlåtande redan om ett par veckor. givetvis uppdaterar jag er!

 

[fjolltroll]

Va skönt. Hoppas att det går bra för er. Lycka till. Mia.