Jaa som rubriken antyder: hur dåligt måste en må för att få -- och framförallt ha nytta av -- antidepressiva mediciner?
....
Jag undrar, funderar. Har litegrann tröttnat.
Jag har en bakgrund med flera år (hela tonåren) av dåligt mående, innefattande mkt tät kontakt med psykatrin & under olika perioder flera olika SSRI-preparat, men idag mår jag hyfsat bra. Jag har en på det stora hela fungerande vardag med heltidsjobb osv. och sen flera år tillbaks inte längre någon kontakt med psykiatrin. Så, så långt allt väl men -- mitt humör är så fruktansvärt ombytligt!
Jag kan känna att livet leker & allt är hur fint som helst i den ena minuten, i nästa minut har humöret sjunkit som en sten i vatten och allt känns bara fruktansvärt meningslöst -- och såhär ser det ut i princip varenda dag. Ibland går humöret inte hela vägen ner i botten, men tillräckligt för att jag ska känna mig allmänt nedstämd, rastlös och 'orolig'. Likgiltig. Många tankar. På dåtiden, nuet, framtiden, mig själv. Ibland kan jag känna mig på ett hyfsat gott humör ett par dagar i rad, men jag faller alltid neråt igen förr eller senare. Påbörjar saker som jag inte avslutar, känner ångest inför att behöva gå till jobbet osv. Ibland kan det komma helt 'oprovocerat' en i övrigt solig och molnfri dag & ibland av 'yttre påverkan' (jag känner mig ensam, ful, ältar tunga & jobbiga händelser som inträffade under dom perioder jag mådde dåligt i tonåren, allt jag missat osv -- sånt påverkar mig väldigt mkt fortfarande).
I vissa perioder är nedstämdheten övervägande och då går det förståss ut över livet i övrigt också -- att städa, träna & andra vardagssysslor känns som att bestiga berg och jag blir väldigt passiv, vilket jag förståss knappast mår bättre av. Jag vill så gärna orka och ha motivationen till att leva ett aktivt liv -- inte bara en dag i veckan!
Hursomhelst skulle jag inte kalla mig själv direkt depressiv idag, men jag undrar ändå om det är så här livet är eller om jag skulle kunna bli hjälpt på något sätt, få ett jämnare humör, känna motivation att göra saker, orka med vardagen även psykiskt.... Komma ur den onda cirkeln. Tex. med hjälp av antidepp.
Jag vet att ingen här inne kan svara ett rungande ja eller nej på min undran, men det känns inte lite fjantigt att gå till läkaren & be om medicin för att 'ibland är jag ledsen' eller 'jag orkar inte träna'. Jag är ju inte sjuk. Inte sängliggande. Jag går till jobbet varje dag.
Men, eftersom hela mitt liv har varit så mkt upp och ner vet jag helt enkelt inte riktigt vart gränsen går mellan 'helt normalt' och 'onormalt'
. Och det har gått alltför lång tid & hänt alltför mkt dom senaste åren för att jag exakt ska minnas hur medicin har påverkat mig tidigare, men vad jag kan minnas har jag ändå haft viss hjälp av medicin jag fått, i dom situationer jag befunnit mig i där & då (senaste svängen med medicin valde jag själv att avsluta, pga. en jobbig biverkning). Men för några år sen var mitt liv å andra sidan inte välfungerande på något plan så det känns väldigt svårt att jämföra med det liv jag ändå har lyckats åstadkomma idag....
Jag vet kort sagt varken ut eller in. Upp eller ner.
Är det kanske bara såhär det är? Livet.
Get used to it.
....
Har ni kanske några kloka tankar att komma med?
....
Jag undrar, funderar. Har litegrann tröttnat.
Jag har en bakgrund med flera år (hela tonåren) av dåligt mående, innefattande mkt tät kontakt med psykatrin & under olika perioder flera olika SSRI-preparat, men idag mår jag hyfsat bra. Jag har en på det stora hela fungerande vardag med heltidsjobb osv. och sen flera år tillbaks inte längre någon kontakt med psykiatrin. Så, så långt allt väl men -- mitt humör är så fruktansvärt ombytligt!
Jag kan känna att livet leker & allt är hur fint som helst i den ena minuten, i nästa minut har humöret sjunkit som en sten i vatten och allt känns bara fruktansvärt meningslöst -- och såhär ser det ut i princip varenda dag. Ibland går humöret inte hela vägen ner i botten, men tillräckligt för att jag ska känna mig allmänt nedstämd, rastlös och 'orolig'. Likgiltig. Många tankar. På dåtiden, nuet, framtiden, mig själv. Ibland kan jag känna mig på ett hyfsat gott humör ett par dagar i rad, men jag faller alltid neråt igen förr eller senare. Påbörjar saker som jag inte avslutar, känner ångest inför att behöva gå till jobbet osv. Ibland kan det komma helt 'oprovocerat' en i övrigt solig och molnfri dag & ibland av 'yttre påverkan' (jag känner mig ensam, ful, ältar tunga & jobbiga händelser som inträffade under dom perioder jag mådde dåligt i tonåren, allt jag missat osv -- sånt påverkar mig väldigt mkt fortfarande).
I vissa perioder är nedstämdheten övervägande och då går det förståss ut över livet i övrigt också -- att städa, träna & andra vardagssysslor känns som att bestiga berg och jag blir väldigt passiv, vilket jag förståss knappast mår bättre av. Jag vill så gärna orka och ha motivationen till att leva ett aktivt liv -- inte bara en dag i veckan!
Hursomhelst skulle jag inte kalla mig själv direkt depressiv idag, men jag undrar ändå om det är så här livet är eller om jag skulle kunna bli hjälpt på något sätt, få ett jämnare humör, känna motivation att göra saker, orka med vardagen även psykiskt.... Komma ur den onda cirkeln. Tex. med hjälp av antidepp.
Jag vet att ingen här inne kan svara ett rungande ja eller nej på min undran, men det känns inte lite fjantigt att gå till läkaren & be om medicin för att 'ibland är jag ledsen' eller 'jag orkar inte träna'. Jag är ju inte sjuk. Inte sängliggande. Jag går till jobbet varje dag.
Men, eftersom hela mitt liv har varit så mkt upp och ner vet jag helt enkelt inte riktigt vart gränsen går mellan 'helt normalt' och 'onormalt'
. Och det har gått alltför lång tid & hänt alltför mkt dom senaste åren för att jag exakt ska minnas hur medicin har påverkat mig tidigare, men vad jag kan minnas har jag ändå haft viss hjälp av medicin jag fått, i dom situationer jag befunnit mig i där & då (senaste svängen med medicin valde jag själv att avsluta, pga. en jobbig biverkning). Men för några år sen var mitt liv å andra sidan inte välfungerande på något plan så det känns väldigt svårt att jämföra med det liv jag ändå har lyckats åstadkomma idag....Jag vet kort sagt varken ut eller in. Upp eller ner.
Är det kanske bara såhär det är? Livet.
Get used to it.
....
Har ni kanske några kloka tankar att komma med?
