När blir en hjälpt av antidepp?

[Azalea]

Jaa som rubriken antyder: hur dåligt måste en må för att få -- och framförallt ha nytta av -- antidepressiva mediciner?

....

Jag undrar, funderar. Har litegrann tröttnat.

Jag har en bakgrund med flera år (hela tonåren) av dåligt mående, innefattande mkt tät kontakt med psykatrin & under olika perioder flera olika SSRI-preparat, men idag mår jag hyfsat bra. Jag har en på det stora hela fungerande vardag med heltidsjobb osv. och sen flera år tillbaks inte längre någon kontakt med psykiatrin. Så, så långt allt väl men -- mitt humör är så fruktansvärt ombytligt!

Jag kan känna att livet leker & allt är hur fint som helst i den ena minuten, i nästa minut har humöret sjunkit som en sten i vatten och allt känns bara fruktansvärt meningslöst -- och såhär ser det ut i princip varenda dag. Ibland går humöret inte hela vägen ner i botten, men tillräckligt för att jag ska känna mig allmänt nedstämd, rastlös och 'orolig'. Likgiltig. Många tankar. På dåtiden, nuet, framtiden, mig själv. Ibland kan jag känna mig på ett hyfsat gott humör ett par dagar i rad, men jag faller alltid neråt igen förr eller senare. Påbörjar saker som jag inte avslutar, känner ångest inför att behöva gå till jobbet osv. Ibland kan det komma helt 'oprovocerat' en i övrigt solig och molnfri dag & ibland av 'yttre påverkan' (jag känner mig ensam, ful, ältar tunga & jobbiga händelser som inträffade under dom perioder jag mådde dåligt i tonåren, allt jag missat osv -- sånt påverkar mig väldigt mkt fortfarande).

I vissa perioder är nedstämdheten övervägande och då går det förståss ut över livet i övrigt också -- att städa, träna & andra vardagssysslor känns som att bestiga berg och jag blir väldigt passiv, vilket jag förståss knappast mår bättre av. Jag vill så gärna orka och ha motivationen till att leva ett aktivt liv -- inte bara en dag i veckan!

Hursomhelst skulle jag inte kalla mig själv direkt depressiv idag, men jag undrar ändå om det är så här livet är eller om jag skulle kunna bli hjälpt på något sätt, få ett jämnare humör, känna motivation att göra saker, orka med vardagen även psykiskt.... Komma ur den onda cirkeln. Tex. med hjälp av antidepp.

Jag vet att ingen här inne kan svara ett rungande ja eller nej på min undran, men det känns inte lite fjantigt att gå till läkaren & be om medicin för att 'ibland är jag ledsen' eller 'jag orkar inte träna'. Jag är ju inte sjuk. Inte sängliggande. Jag går till jobbet varje dag.

Men, eftersom hela mitt liv har varit så mkt upp och ner vet jag helt enkelt inte riktigt vart gränsen går mellan 'helt normalt' och 'onormalt'. Och det har gått alltför lång tid & hänt alltför mkt dom senaste åren för att jag exakt ska minnas hur medicin har påverkat mig tidigare, men vad jag kan minnas har jag ändå haft viss hjälp av medicin jag fått, i dom situationer jag befunnit mig i där & då (senaste svängen med medicin valde jag själv att avsluta, pga. en jobbig biverkning). Men för några år sen var mitt liv å andra sidan inte välfungerande på något plan så det känns väldigt svårt att jämföra med det liv jag ändå har lyckats åstadkomma idag....

Jag vet kort sagt varken ut eller in. Upp eller ner.

Är det kanske bara såhär det är? Livet.

Get used to it.

....

Har ni kanske några kloka tankar att komma med?

Vilka terapiformer har du provat tidigare? Vad funkade bättre och vad funkade sämre, och varför?

Jag tror att du skulle kunna ha nytta av terapi för att skapa nya tankemönster i dina låga perioder. Ibland räcker det så, att jobba med tankarna och reaktionerna de för med sig. Det är en bra början i alla fall. Sedan kanske det visar sig att du skulle ha nytta av en medicin också, men om jag var du skulle jag ge terapin en chans först.

 

[Sasse]

Jag har gått på antidepressiva sedan en månad tillbaka (och även vid ett tillfälle i våras), och det hjälper mig. Innan jag började såg jag inget ljus i tunneln alls, jag tyckte allt var meningslöst och funderade på att ta livet av mig. Nu har jag inte gått på antidepressiva så länge än, men jag fick effekt direkt. Min ångest i närmste försvann. Däremot har jag haft en del biverkningar som gjort att jag inte mått så bra, men det verkar som att det har börjat släppa. Jag känner fortfarande av ångest och meningslöshet i perioder, men inte varje dag och inte flera timmar i sträck. Så för mig är det bättre nu än för en månad sedan.

Jag tycker absolut du ska prova.

 

[Kilauea]

Jag fungerar som en "normal" människa på mina antidepp. Dvs jag har fortfarande dagar när jag mår dåligt, men allt är inte nattsvart och jobbigt utan mer som gemene man har det.

 

[Squie]

Jag tänker som så:

Hur/Vad/ När äter du?
Hur /När sover du? (dvs dygnsrytm)
Rutiner, vanor över dagen? Hur ser en vanlig dag ut?
Blodprov etc tagna? Vad säger svaren? (dvs, vad säger kroppen själv?)

Allt mynnar ut i "Hur kan du hjälpa kroppen med de medel du redan äger?"

 

[Fraggel_Tess]

Ok, fruktansvärt gammal tråd jag drar upp ur gömmorna nu (att den finns kvar ens) men ämnet är åter -- läs fortfarande -- aktuellt.

Jag mår precis likadant som jag gjorde när jag skapade den här tråden för ett & ett halvt år sen. Enda skillnaden nu är att jag faktiskt kommit i kontakt med sjukvården och även fått frågan (av läkare) om hur jag ser på att eventuellt börja med antidepressiv medicin.

Jag känner mig tveksam.

Jag upplever mitt mående och svajiga humör som både jobbigt & frustrerande, men jag vet ju inte ens om det är att klassa som 'sjukt' eller som något som alls kan åtgärdas med medicin..
Samtidigt känner jag att finns det en chans att medicin skulle kunna hjälpa till att stabilisera mitt humör lite så visst, då vore det nog (såklart ?!) värt att testa.

Men jag vet inte -- Kan det verkligen vara så 'enkelt'?

Tar -- igen -- tacksamt emot erfarenheter av andra som testat antidepressiv medicin -- Hur mådde ni före ni började med medicinen & upplevde ni att den hjälpte någonting? Jobbiga biverkningar (biverkningslistan på de flesta tex SSRI-preparat gör mig nästan knäsvag :/)?

Hur ska man tänka?

(Även någon form av samtalskontakt finns med i bilden ska tilläggas)

Du får väldigt gärna pma mig. Jag började med antidepp i slutet av Augusti. Ska tilläggas att jag mått dåligt i princip nästan två år innan jag valde börja med medicin. Jag har stundtals velat ta livet av mig, stundtals bara varit arg och ledsen, brytit ihop för minsta lilla motgång särskilt när jag inte fått mat i rätt tid eller tillräckligt med sömn. De två första veckorna med medicinen var hemska! Jag blev dock förvarnad av min psykolog/skrynklare. Men sen hände nåt! Jag klarade av att gå till arbetet utan att känna obehag, jag klarade av situationer som tidigare fått mig att må skit. Jag tänker nu i efterhand varför i helskotta tog jag inte medicin tidigare. Det känns som jag fått tillbaks livet, men samtidigt gör antideppen bara halva jobbet. Det är viktigt att sköta kost, motion och sömn!

 

[vtok]

Först: Stort tack för svaren !

Har din läkare pratat om stämningsstabiliserare? Det kan hjälpa om man har svängande mående.

Nej det har vi inte pratat om. Vad är det ens? Nu får jag nog googla lite!

Vilka terapiformer har du provat tidigare? Vad funkade bättre och vad funkade sämre, och varför?

Jag tror att du skulle kunna ha nytta av terapi för att skapa nya tankemönster i dina låga perioder. Ibland räcker det så, att jobba med tankarna och reaktionerna de för med sig. Det är en bra början i alla fall. Sedan kanske det visar sig att du skulle ha nytta av en medicin också, men om jag var du skulle jag ge terapin en chans först.

Jag vet inte ens om jag har provat vad man kan kalla regelrätt terapi.

Jag har ju haft mina turer inom psykiatrin men det känns som om det mest har handlat om mer eller mindre vanliga samtal & samtal i utredande syfte, så det har inte varit något som direkt påverkat mitt mående -- i positiv riktning iallafall. Jag 'testade' kanske KBT under en kortare tid i tonåren, men jag var inte mer mottaglig då än att det rann ut i sanden tyvärr.

Jag känner verkligen att jag hade velat ha någon att prata med och tror också att jag skulle ha mycket att vinna på 'bara' genom att lära mig skapa nya tankemönster -- men det känns samtidigt ganska skrämmande eftersom jag har svårt för att känna tillit & kunna öppna upp mig (speciellt efter alla tidigare vändor -- jag bär på en hel del erfarenheter jag helst hade sluppit). Men får se om det kanske kan bli tal om nåt sånt framöver -- allt tar sin tid.

Jag tänker som så:

Hur/Vad/ När äter du?
Hur /När sover du? (dvs dygnsrytm)
Rutiner, vanor över dagen? Hur ser en vanlig dag ut?
Blodprov etc tagna? Vad säger svaren? (dvs, vad säger kroppen själv?)

Allt mynnar ut i "Hur kan du hjälpa kroppen med de medel du redan äger?"

Jag arbetar ju heltid så har ganska hyfsade rutiner vad gäller mat & sömn. Kunde äta bättre men försöker tänka på vad jag stoppar i mig. Försöker hålla igång lite även på fritiden men det fallerar tyvärr ofta (som jag skriver i tråden). Jag är fysiskt frisk.

--

Flera skriver att ni upplever att medicin har hjälpt (så skönt att höra) -- men att ni först varit riktigt nere på botten. Så deprimerad är ju inte jag. Allt är inte svart & jag mår inte sämre än att jag klarar av att upprätthålla ett mer eller mindre normalt liv (även om jag hade velat så mycket mer -- ha lust att göra något!) vad gäller heltidsjobb då tex.

Det är det som gör mig så tveksam till om medicin hade kunnat ha nån positiv effekt på mig (utan att jag egentligen har nån som helst kunskap om hur antidepp verkar..). Det är mer som om jag lever mitt liv i gråskala -- från mörkt till ljust. O i de ljusare stunderna känns nästan tanken på hjälp/vård i någon form som överkurs -- men så faller jag alltid förr eller senare..

Som igår: Jag hade en riktigt bra dag till att börja med -- allt flöt på & kändes bara allmänt okej. Så framåt eftermiddagen var det som att kliva ner i ett mörkt hål. Liksom -- varför? Är det livet?

Jag kanske bara är en jävligt gnällig jävel :/

 

[Rosett]

Stämningsstabiliserare är mediciner mot epilepsi oftast, de kallas så när de används mot psykiska tillstånd som humörsvängningar.

..och nej du är inte en gnällig jävel.

 

[Hippocampus]

ibland aldrig.

 

[em-pirre]

Som igår: Jag hade en riktigt bra dag till att börja med -- allt flöt på & kändes bara allmänt okej. Så framåt eftermiddagen var det som att kliva ner i ett mörkt hål. Liksom -- varför? Är det livet?

Nej, det är inte livet. Du behöver hjälp, och dn hjälpern kan komma i många olika former. Vi på buke kan inte svara på det, utan det måste du fundera på tillsammans med en läkare. Det finns MÅNGA olika medicintyper och MÅNGA olika sorters medicinfri hjälp.

Att nån kommer in i tråden och påstår att medicinerna är bluff kan du helt ignorer (även om det finns vissa personer som inte blir hjälpta. Dessa är i minoritet).

 

[mandalaki]

@vtok Jag tycker att du ska prata med din läkare i första hand och se till att få svar på alla dina funderingar.

Jag hann en bit i tråden innan jag såg att den var gammal, och den var ju halvt hårresande i sin första vända. Du fick både diagnoser och föreslagen medicinering. Jag blir lätt stressad när trådar om depression radar inlägg efter inlägg med medicindoser och -kombinationer som skulle kunna golva en oxe.

Ta det med doktorn!

 

[vtok]

Stämningsstabiliserare är mediciner mot epilepsi oftast, de kallas så när de används mot psykiska tillstånd som humörsvängningar.

Ok det kände jag inte till. Tack .

@em-pirre @mandalaki

Ja givetvis kan jag inte bestämma nåt eller sätta diagnos på mig själv utifrån ett forum på nätet (även om jag verkligen är väldigt tacksam för all input jag får!) men allt grundar ju sig i att jag känner mig så tveksam till om det ens är nåt som är 'fel'....

Jag vill inte belasta sjukvården med ett 'icke-problem' & har som sagt lite svårt för att prata om det överhuvudtaget.. O är rädd för att mest bara betraktas som en gnällig tidstjuv.

Jag gick till VC i ett helt annat ärende nu också (typ.. trodde jag åtminstone, men psyket & kroppen är visst rätt tätt sammankopplade) men lyckades hamna hos en läkare jag snabbt kunde känna förtroende för -- därav att det hela kommit på tapeten nu.

O i detta virrvarr av tankar känns det ganska skönt att få höra lite runt andras erfarenheter av det hela .

 

[Squie]

Jag vill inte belasta sjukvården med ett 'icke-problem' & har som sagt lite svårt för att prata om det överhuvudtaget.. O är rädd för att mest bara betraktas som en gnällig tidstjuv.

Det ÄR ett problem om du känner att det är ett problem. Det finns ingen, förutom du, som kan avgöra hur du mår. Du äger din känsla och det finns ingen som kan ifrågasätta den. Aldrig! Sjukvården finns av en anledning.

Om du har svårt att prata om hur du mår, har du lättare att skriva? Det viktiga är att det som du vill berätta kommer fram, inte hur det kommer fram. Ingen kommer att titta snett på dig för att du har en lapp med dig och pratar utifrån den eller lämnar fram lappen till exempelvis läkaren.

 

[vtok]

@Squie Tack det var fint skrivet .

Bra tips att skriva också -- kanske det skulle kännas lättare faktiskt!

Har iallafall fått ny läkartid nästa vecka. Får se vad det leder till....

Tack för peppen!

 

[vtok]

Så -- nytt läkarbesök. Ny läkare (igen -- jag blir så fruktansvärt besviken).

Nya mediciner.

Vet inte om det är jag som misslyckas fatalt med att förmedla hur jag tänker--känner--mår (inte otroligt så som mina tankar snurrar -- som framgår i tråden. Samt pga. alltför blyg inför ännu ett nytt ansikte) eller om jag i en läkares ögon helt enkelt bara ÄR att betrakta som tillräckligt/'rätt' dålig för att medicin visst ska vara aktuell.

Det var inget knussel alls. Några frågor från läkaren till mig, ingen djupare diskussion & sen hade jag recept på antidepressiv medicin. O jag som gick dit för att jag ville ha nån form av diskussion -- eftersom jag inte ens vet om medicin är rätt för mig.

Jag är visst öppen för att testa men det skrämmer mig lite hur snabbt & lätt det gick. O hur det pratas om biverkningar, att jag kan komma att må ännu sämre -- så att jag tom. fick ytterligare en medicin utskriven att ta vid behov om oron/ångesten skulle bli för jobbig att hantera.

Antar att jag kan lita på läkaren såklart -- och självklart kommer medicineringen följas upp -- men jag känner mig fortfarande så osäker över allting :/ O fruktansvärt besvärlig, så klart jag måste ge det en ärlig chans nu.... Kanske är det trots allt precis vad jag behöver -- får se. Just nu känner jag mig bara så väldigt ensam med massa tankar...

Men -- tack igen för den pepp jag fått i tråden! Förhoppningsvis leder det här till nånting bra i slutändan iallafall. Nu äntligen händer det iallafall nåt.

 

[Fraggel_Tess]

Så -- nytt läkarbesök. Ny läkare (igen -- jag blir så fruktansvärt besviken).

Nya mediciner.

Vet inte om det är jag som misslyckas fatalt med att förmedla hur jag tänker--känner--mår (inte otroligt så som mina tankar snurrar -- som framgår i tråden. Samt pga. alltför blyg inför ännu ett nytt ansikte) eller om jag i en läkares ögon helt enkelt bara ÄR att betrakta som tillräckligt/'rätt' dålig för att medicin visst ska vara aktuell.

Det var inget knussel alls. Några frågor från läkaren till mig, ingen djupare diskussion & sen hade jag recept på antidepressiv medicin. O jag som gick dit för att jag ville ha nån form av diskussion -- eftersom jag inte ens vet om medicin är rätt för mig.

Jag är visst öppen för att testa men det skrämmer mig lite hur snabbt & lätt det gick. O hur det pratas om biverkningar, att jag kan komma att må ännu sämre -- så att jag tom. fick ytterligare en medicin utskriven att ta vid behov om oron/ångesten skulle bli för jobbig att hantera.

Antar att jag kan lita på läkaren såklart -- och självklart kommer medicineringen följas upp -- men jag känner mig fortfarande så osäker över allting :/ O fruktansvärt besvärlig, så klart jag måste ge det en ärlig chans nu.... Kanske är det trots allt precis vad jag behöver -- får se. Just nu känner jag mig bara så väldigt ensam med massa tankar...

Men -- tack igen för den pepp jag fått i tråden! Förhoppningsvis leder det här till nånting bra i slutändan iallafall. Nu äntligen händer det iallafall nåt.

Vad fick du för medicin? Jag fick oxå en reserverare

 

[vtok]

Vad fick du för medicin? Jag fick oxå en reserverare

Se rtralin. Samma som sist, men har inte direkt nåt minne av hur det funkade då. O har helt andra förutsättningar nu så det går nog inte att jämföra heller.

Har du behövt använda den andra eller har det gått bra för dig ändå?

 

[nightcrawler]

jag åt flera olika sorter under flera år. fanns inget som fungerade på mej. jag blev bara sämre av det. jag trodde att det hjälpte mej lite men alla runt omkring mej såg att det bara blev värre och värre. tillslut insåg jag det med men vågade inte sluta för jag trodde det skulle bli än värre. sen tillslut så beslutade jag mej för att sluta. jag mådde så mycket bättre både fysiskt och psykiskt efter det. men det tog nästan ett halvår för mej att återhämta mej. nu äter jag bara lugnade vid behov. har däremot bekanta som fungerar bra på antidepp. behöver du och funkar du på det så ska du självklart ha det.

 

[Fraggel_Tess]

Se rtralin. Samma som sist, men har inte direkt nåt minne av hur det funkade då. O har helt andra förutsättningar nu så det går nog inte att jämföra heller.

Har du behövt använda den andra eller har det gått bra för dig ändå?

Jag behövde aldrig reserven.

 

[Mela99]

Säger som någon annan sa - stämningsstabiliserande. Jag fick det och herregud vilken skillnad! Fick ett jämnt humör och slutade vara så lättirriterad - kunde få utbrott av ilska flera ggr per dag innan den medicinen. Även bli gråtmild ganska ofta. Efter jag började med den - i princip ALDRIG. Jag fick Topimax. Märkte heller inte av en endaste biverkning.

 

[vtok]

Jag behövde aldrig reserven.

Så skönt . Hoppas jag kan slippa det också. Kanske nojjar jag lite i onödan...

@Mela99 Så bra att du hittat nåt som funkar för dig! Får testa medicinen jag fått nu så får jag se vad som händer sen. Skulle det inte hjälpa kan jag ju kanske ta upp dethär med stämningsstabiliserande med läkaren.