När blir en hjälpt av antidepp?

[vtok]

Sv: När blir en hjälpt av antidepp?

Bipolär kanske???

Är ju det själv men lever ett "normalt" liv sen två år tillbaka... Med medicinering och samtalshjälp

http://www.xn--bipolrasjukdomar-znb.se/

Nej jag vet visserligen inte särskilt mkt om bipolära sjukdommar men har inte fått uppfattningen att det handlar om nåt sånt för min del. Jag skulle inte säga att jag blir på något vis manisk vid mina 'toppar' t ex . O jag uppfattar nog inte heller att mina svängningar är lika stora/långdragna som det verkar handla om vid bipoläritet?

Jag står på antidepp, Citalopram, sen flera år tillbaka. Fungerar väldigt bra för mig. Måste dock öka dosen på hösten/vintern när d-vitaminnivåerna sjunker ute.
Visst, jag har också haft lite svackor, särskilt sen jag blev sjuk i annan sjukdom, men överlag mår jag väldigt bra på det.
Tycker du ska kontakta läkare om dina problem och så hoppas jag på att du får hjälp

En depressi.on är en allvarlig sjukdom, även om det inte syns utåt på något vis. Ett brutet ben där du går med gips och kryckor ser folk, det gör de inte med en depression.

Vad skönt att det funkar bra för dig! Håller med om ditt sista stycke men det jag funderar över är jag om jag alls är deprimerad, i ordets rätta bemärkelse. Jag mår inte bra -- jämt -- men deprimerad?? Det känns bara så fel & dumt att gå till läkaren för att allt inte är på topp. Depression. Hur vet man? Speciellt när läget inte är konstant utan upp & ner mest hela tiden. Och har varit praktiskt taget hela livet.

Edit: i TS fall låter det dock inte som att antidepressiv medicin skulle hjälpa, det låter mer som livstristess och allmän nedstämdhet.

Till TS: kan du dra dig till minnes något som är annorlunda under de perioder/dagar då du är aktiv utan ansträngning? Behöver du mycket tankeverksamhet för att göra enkla saker som t ex tvätta, handla, eller går det bara på automatik?
Jämför du dig mycket med andra? Denna förbannade Facebook-generation framkallar mycket livsångest hos folk när folk ständigt lägger upp bilder på sina perfekta liv - men du har ingen aning om hur det ser ut bakom deras redigerade yttren!

Vad är viktigt för DIG? Innerst inne? Fundera på hur du vill spendera din fritid. Du kanske behöver något nytt som ger dig energi? Det kan vara vadsomhelst som gör dig lycklig. Aktiviteter, någon hobby. Bara du vet vad du tycker är själavårdande, spännande eller intressant.

Nej jag ser inget som är annorlunda dom dagar/timmar/minuter jag är nere & kan sällan förutse hur jag kommer må från en dag till en annan. Det kan somsagt finnas en finnas utlösande faktor, men inget jag direkt kan förutse. Det gör det också så svårt att komma igång med någonting. Jag är pigg en dag & får för mig att 'nu satan ska jag börja träna ordentligt' och sen nästa dag är motivationen och orken som bortblåst -- totalt bortblåst. Det blev ett träningspass. Bryr mig inte. ORKAR inte. -- Så går det runt i cirklar hela tiden.

O det är klart jag jämför mig med andra -- till viss del. Jag vet förståss att livet är upp & ner för alla människor och att det som vi alla visar utåt bara är själva fasaden av oss själva, men jag blir avundssjuk på dom som allt som oftast är allmänt pigga & glada & sociala på jobbet, orkar hålla igång med någon form av träning, hobbies, vänner. Som kommer hem från jobbet & orkar mer än att hacka ihop en sallad på tomat & gurka till matlådan nästa dag .... Jag blir bara så passiv. Framförallt är det så jobbigt att humöret svänger hela tiden. Att det aldrig bara kan få vara allmänt fint & bra -- rulla på liksom -- över tiden. Så att jag kan komma nånstans någon förbannad gång.

Kanske handlar det bara om att lära sig att acceptera & hantera att det här är min lott i livet -- att det är såhär just jag är. Jag vet inte.

 

[hier]

Sv: När blir en hjälpt av antidepp?

Jag förstår hur du menar TS, du är inte den enda Jag kan slå vad om att Facebook-maffian inte direkt postar bilder när de har sådana dagar

Du kan ju prova Johannesört, det skadar ju inte (såvida du inte äter hormonellt p-medel). Men jag tror att du behöver en kick i livet, något nytt som ger dig energi istället för att gräma dig över att du är passiv på fritiden.

När jag jobbar gör jag inte ett skit efter jobbet. Är trött. Jag har varit tillräckligt produktiv under dagen så jag skäms inte alls över att vara lat när jag är hemma. Men om jag väl gör något - ska till stallet, ta en aw med en kompis - då märker jag att jag ändå har lite energi över. Men vissa dagar blir det ändå bara snabbmockning och en liten halvtimmes skrittrunda, byter inte ens om, eller aw:n kanske bara varar max 1 timme. Och det är inget fel med det!

 

[Rosett]

Sv: När blir en hjälpt av antidepp?

Nej jag vet visserligen inte särskilt mkt om bipolära sjukdommar men har inte fått uppfattningen att det handlar om nåt sånt för min del. Jag skulle inte säga att jag blir på något vis manisk vid mina 'toppar' t ex . O jag uppfattar nog inte heller att mina svängningar är lika stora/långdragna som det verkar handla om vid bipoläritet?

Det finns olika typer av bipoläritet, en del blir inte maniska eller/och har snabba svängningar. Det finns ett stadie som heter hypomani som är svårare att upptäcka än mani.

 

[Rosett]

Sv: När blir en hjälpt av antidepp?

Du kan ju prova Johannesört, det skadar ju inte (såvida du inte äter hormonellt p-medel).

Johannesört kan även ge hudskador om man solar (solarium eller naturlig sol). Kan vara bra att veta såhär inför sommaren.

 

[hier]

Sv: När blir en hjälpt av antidepp?

Det finns olika typer av bipoläritet, en del blir inte maniska eller/och har snabba svängningar. Det finns ett stadie som heter hypomani som är svårare att upptäcka än mani.

Det lättaste man kan göra för sig själv är att bedöma om "topparna" påverkar ens liv negativt eller inte. Om topparna är så kraftiga att man har en röra att städa upp efteråt pga t ex ekonomisk slösaktighet eller påbörjade projekt, då kan man tala om hypomani eller mani.

Hypomani är extremt överdiagnosticerat och ofta förknippat med bipolär 2, som också är väldigt överdiagnosticerat.
Jag har precis lyckats få min bipolär 2-diagnos avskriven eftersom den sattes alldeles för lättvindigt då sjukvården bedömde mina toppar som hypomana, när det i själva verket bara rörde sig om stressiga perioder och ett vad man i psykiatrin kallar för "maniskt försvar" - något som händer vid återkommande depressioner och man försöker "springa ifrån" depressionen. Det rörde sig alltså om ett psykologiskt inlärt beteende, som misstogs för hypomani.

 

[vtok]

Sv: När blir en hjälpt av antidepp?

Jag förstår hur du menar TS, du är inte den enda Jag kan slå vad om att Facebook-maffian inte direkt postar bilder när de har sådana dagar

Du kan ju prova Johannesört, det skadar ju inte (såvida du inte äter hormonellt p-medel). Men jag tror att du behöver en kick i livet, något nytt som ger dig energi istället för att gräma dig över att du är passiv på fritiden.

När jag jobbar gör jag inte ett skit efter jobbet. Är trött. Jag har varit tillräckligt produktiv under dagen så jag skäms inte alls över att vara lat när jag är hemma. Men om jag väl gör något - ska till stallet, ta en aw med en kompis - då märker jag att jag ändå har lite energi över. Men vissa dagar blir det ändå bara snabbmockning och en liten halvtimmes skrittrunda, byter inte ens om, eller aw:n kanske bara varar max 1 timme. Och det är inget fel med det!

Den enda förstår jag att jag inte är. (Möjligtvis den enda som inte har facebook)

Men jag känner att det inte alls bara handlar om en 'passiv' fritid eller fysisk trötthet. Jag kan verkligen vara snortrött -- med humör därefter -- efter en arbetsdag eller arbetsvecka ibland, men det värsta är den rent mentala tröttheten. Det finns absolut grejer jag hade velat -- & haft möjlighet -- att göra på fritiden, men jag kommer ingenstans.

Typexempel: Igår var jag och köpte en massa växter & blommor jag tänkte plantera, såg fram emot att fixa i ordning & göra balkongen fin, men så regnade det och själva planterandet sköts upp och idag ORKAR jag inte. Jag har sovit i natt, jag somnade på soffan i eftermiddags -- är med andra ord inte fysiskt trött -- men vill bara lägga mig & dra täcket över huvudet. Nyss gick jag omkring planlöst i lägenheten och nästan grät för att jag kände mig tvungen att diska (disk i storleksordningen en tallrik & ett par kaffekoppar) och svänga förbi affären & handla ett par grejer, när jag ändå skulle iväg. Liksom vad faan. Det är bara att göra. Och visst är det ju kul att få en fin balkong -- egentligen! Jag kan bara inte förmå mig att känna den känslan just nu. Det som kändes som ett kul projekt igår är bara 'ångest' idag.

Och jag har 'grav' söndagsångest trots att jag egentligne trivs bra & har ganska kul på jobbet -- och framförallt i regel mår bättre där än vad jag gör hemma (med all ensamhet & dötid kommer alla jobbiga/oroliga tankar som ett brev på posten). Så varför ska jag tvunget känna såhär inför jobbet dessutom?

Det är denna ständigt pågående -- mentala -- bergochdalbana som är så jobbig. Så fruktansvärt jobbig.

Det finns olika typer av bipoläritet, en del blir inte maniska eller/och har snabba svängningar. Det finns ett stadie som heter hypomani som är svårare att upptäcka än mani.

Ok, det visste jag inte. Det känns ändå så väldigt 'stort' med en diagnos av det slaget, men ja -- jag har förståss ingen aning egentligen.

 

[Texaz]

Sv: När blir en hjälpt av antidepp?

Angående bipolaritet så finns en del bra mediciner som stabiliserar humöret.

Att tänka på är att försöka sova mindre vid depression, mer vid maniska tendenser. Inte bara för bipolära, utan i allmänhet! Lättare sagt än gjort

Och vad gäller Johannesört så är det inte lämpligt att använda ihop med en del andra mediciner heller, fast det brukar stå i bipacksedeln

 

[Kibani]

Sv: När blir en hjälpt av antidepp?

Jag skulle kunna skrivit vartenda ord du skriver, välkommen till mitt liv typ. Vill du kolla diagnoser så kika lite på Dystymi, det är iallafall det dem kommit fram till att jag har som huvuddiagnos om jag minns rätt. Angående mediciner så har jag haft en sådan dipp nu att jag känner mig desperat nog att kanske våga pröva något igen. Men tyvärr är det inte helt lätt att få till en tid att prata om sådant, ej heller att byta läkare. Känns väldigt mycket som att "Man måste vara frisk för att orka vara sjuk" typ...

 

[vtok]

Sv: När blir en hjälpt av antidepp?

Googlade lite snabbt nu & inte för att försöka sätta någon diagnos på mig själv, men symptomen på dystymi låter verkligen väldigt typiska för mitt mående (utifrån den lilla infon jag fick fram) -- på pricken!

Jag har ju inte varit i kontakt med sjukvården/psykiatrin på ett antal år nu men det är verkligen trist om det är så svårt att få hjälp/kontakt med rätt läkare. Iom min bakgrund är det här väldigt känsligt för mig & jag har träffat på så många det milt sagt inte alls har 'klickat' med att det också får mig att dra mig lite för att eventuellt söka hjälp i någon form..

 

[PelleP]

Sv: När blir en hjälpt av antidepp?

Jaså? källor på det?

Nobelpriset Arvid Carlsson fick 2000 för upptäckten av signalsubstansen serotonin,dög för Nobelkommittén, men du kanske vet bättre.

 

[Rosett]

Sv: När blir en hjälpt av antidepp?

Nobelpriset Arvid Carlsson fick 2000 för upptäckten av signalsubstansen serotonin,dög för Nobelkommittén, men du kanske vet bättre.

Det var bara upptäckten av serotonin han fick pris för...?

 

[Rosett]

Sv: När blir en hjälpt av antidepp?

Jag har precis lyckats få min bipolär 2-diagnos avskriven eftersom den sattes alldeles för lättvindigt då sjukvården bedömde mina toppar som hypomana, när det i själva verket bara rörde sig om stressiga perioder och ett vad man i psykiatrin kallar för "maniskt försvar" - något som händer vid återkommande depressioner och man försöker "springa ifrån" depressionen. Det rörde sig alltså om ett psykologiskt inlärt beteende, som misstogs för hypomani.

Intressant, det har jag aldrig hört talas om förut. Hur vet man skillnaden?

 

[hier]

Sv: När blir en hjälpt av antidepp?

Intressant, det har jag aldrig hört talas om förut. Hur vet man skillnaden?

Så som jag fick det förklarat för min psykolog kan man beskriva det ungefär såhär: (Min tolkning som jag kommer ihåg det, helt lekmannamässigt alltså):

Scenario 1 - patient med återkommande depressioner:
Ofta är denna patient stresskänslig eftersom stressen i sig utlöser depression. Efter ett antal depressioner kan man i det närmaste förklara patienten som traumatiserad av sina tidigare upplevelser, och har därifrån fått lära sig att hela tiden "vara på sin vakt", att hen är rädd för att bli deprimerad igen. Och att hela tiden känna sig jagad av sitt inre mörker leder i sig till stress - och om man då börjar leva i ett högt tempo för att springa ifrån depressionen, så blir de depressiva symptomen applicerade på hög ångest och högt förnekande, ofta blir man stingslig och ibland också paranoid:

"Nej, jag är inte deprimerad, jag har bara mycket att göra och kan inte sova eftersom jag har mycket att göra och det har ingenting att göra med att jag vill ta livet av mig, jag behöver bara göra detta och detta och detta eftersom jag vill ju dö så jag måste hinna göra en miljon saker innan jag gör för jag vill dö och kan alla bara för i helvete hålla käften och låta mig göra alla de här fantastiska sakerna ifred fan vad alla är tråkiga som inte inser hur fantastiskt det är att leva man andas ju liksom fortfarande och jag tror faktiskt att jag är lyckligare än alla andra på den här planeten"

Typ så. Här finns alltså depressiviteten kvar (även återkommande depressioner är i sig ett slags bipolärt tillstånd eftersom det svänger från normalt till depression). Alltså: grundtillståndet är depression, men det inlärda beteendet att försöka "le tills man blir glad" svänger över och blir ett nästan panikartat beteende. Alltså skillnad på beteende och det som kemiskt händer i hjärnan.

Scenario 2, bipolär patient i maniskt skov:

Också stresskänslig. Skillnaden är ofta - som min psykolog förklarade det - att en bipolär patients depressioner är fullständigt icke-funktionella - eller som han kallar det, en s k "grönsaksdepression".
De maniska skoven är också fullständigt täckta i positiva känslor, även om patienten kan uppvisa aggression. Så tankeflödet ser nästan likadant ut som det virrvarr jag presenterade uppe med skillnaden att det inte är lika mörkt. Den maniska patienten känner sig inte stressad eftersom hen är oslagbar och en elitsoldat som kan göra allt utan att behöva sova.


En riktig mani är förödande. Min pappa var bipolär och vi höll på att förlora huset efter att han i ett maniskt skov hade bokat en lyxresa till Mexiko åt hela familjen. Till mamma sa att han hade fått en bonus från jobbet, så vi åkte, och han var helt fantastiskt och drog iväg oss på lyxrestauranger, helikopterturer över bergen, vi bodde i en stor villa vid stranden och ironiskt nog är det ett mina finaste barndomsminnen, eftersom han framkallade så mycket skratt åt oss. Alltså på världens topp.

Men som sagt - ett halvår senare såg jag inte röken av honom. Han låste in sig i sitt rum och kedjerökte, och när han väl var ute var han så aggressiv att vi blev rädda (aldrig våldsam).

Han slutade ta sina mediciner eftersom han inte stod ut, och ett år senare tog han livet av sig.

Skrev en halv roman nu

Summa summarum: När jag låg på sjukhuset och berättade om mina stressiga perioder så utgick personalen ifrån att jag hade ärvt bipoläriteten från min pappa. Men bara för att ena föräldern var bipolär betyder inte det att man nödvändigtvis måste vara bipolär, även om det finns en stor ärftlig faktor i just den sjukdomen (och schizofreni).

Att lida av återkommande depressioner kan alltså leda till ett inlärt psykologiskt försvar som inte är lika dramatisk som en mani, men som påminner väldigt mycket om det mildare hypomani.
Skillnaden är att en hypoman patient helt enkelt är mycket gladare. Inte bara beter sig glad, utan verkligen känner det.

Men som sagt: jag är ingen psykolog. Och jag har försökt googla på termen "maniskt försvar" men det finns inte mycket att hitta.


Och som sagt: det är väldigt svårt att diagnosticera just bipolär, 2, 3, 4 eller 5 eftersom de är så extremt vaga. Egentligen är det bara bipolär 1 som är uppenbar. Och alla läkare och psykologer är också människor och gör sin egen tolkning av koderna.
Såhär beskriver min psykolog det som och jag tycker han är vettig. Ska höra närmare med honom om termen "maniskt försvar" för på mig var det iallafall klockrent.

 

[Maira]

Sv: När blir en hjälpt av antidepp?

Jag skulle kunna skrivit vartenda ord du skriver, välkommen till mitt liv typ. Vill du kolla diagnoser så kika lite på Dystymi, det är iallafall det dem kommit fram till att jag har som huvuddiagnos om jag minns rätt. Angående mediciner så har jag haft en sådan dipp nu att jag känner mig desperat nog att kanske våga pröva något igen. Men tyvärr är det inte helt lätt att få till en tid att prata om sådant, ej heller att byta läkare. Känns väldigt mycket som att "Man måste vara frisk för att orka vara sjuk" typ...

Dystemi var min första tanke. Jag äter själv antidepp sen flera år och kommer inte sluta på ett bra tag till (svår PMS)

Dock har jag insett att nu när jag kommit igång med motion och träning så mår jag mycket bättre! Har kunnat halvera dosen.

 

[pank]

Sv: När blir en hjälpt av antidepp?

Googlade lite snabbt nu & inte för att försöka sätta någon diagnos på mig själv, men symptomen på dystymi låter verkligen väldigt typiska för mitt mående (utifrån den lilla infon jag fick fram) -- på pricken!

Jag har ju inte varit i kontakt med sjukvården/psykiatrin på ett antal år nu men det är verkligen trist om det är så svårt att få hjälp/kontakt med rätt läkare. Iom min bakgrund är det här väldigt känsligt för mig & jag har träffat på så många det milt sagt inte alls har 'klickat' med att det också får mig att dra mig lite för att eventuellt söka hjälp i någon form..

Att bolla lite anonymt på internet kan faktiskt vara en stor hjälp! Det kan vara ett första erkännande att du faktiskt har det så pissigt att du inte fixar att ta dig ur det själv, och att ta en första kontakt med oss här är ditt första steg.
Så även om du tycker att det känns läskigt att ta kontakt med vården så vet du iallafall att vi är flera här på Buke som också har varit skraja för vården - men som har vågat tillslut.

Jag förstår att det känns jobbigt. Men om du bara kommer iväg till vårdcentralen och är helt ärlig med hur du känner så kommer du att få hjälp. Förbered dig bara på vad exakt du behöver hjälp med, annars kan det bli segdraget.

Jag tror också att dystymi kan vara aktuellt, men i första hand är det inte diagnos du ska koncentrera dig på, utan dina symptom.

 

[Rosett]

Sv: När blir en hjälpt av antidepp?

Tack för förklaringen!

 

[vtok]

Ok, fruktansvärt gammal tråd jag drar upp ur gömmorna nu (att den finns kvar ens) men ämnet är åter -- läs fortfarande -- aktuellt.

Jag mår precis likadant som jag gjorde när jag skapade den här tråden för ett & ett halvt år sen. Enda skillnaden nu är att jag faktiskt kommit i kontakt med sjukvården och även fått frågan (av läkare) om hur jag ser på att eventuellt börja med antidepressiv medicin.

Jag känner mig tveksam.

Jag upplever mitt mående och svajiga humör som både jobbigt & frustrerande, men jag vet ju inte ens om det är att klassa som 'sjukt' eller som något som alls kan åtgärdas med medicin..
Samtidigt känner jag att finns det en chans att medicin skulle kunna hjälpa till att stabilisera mitt humör lite så visst, då vore det nog (såklart ?!) värt att testa.

Men jag vet inte -- Kan det verkligen vara så 'enkelt'?

Tar -- igen -- tacksamt emot erfarenheter av andra som testat antidepressiv medicin -- Hur mådde ni före ni började med medicinen & upplevde ni att den hjälpte någonting? Jobbiga biverkningar (biverkningslistan på de flesta tex SSRI-preparat gör mig nästan knäsvag :/)?

Hur ska man tänka?

(Även någon form av samtalskontakt finns med i bilden ska tilläggas)

 

[Hyacinth]

Ok, fruktansvärt gammal tråd jag drar upp ur gömmorna nu (att den finns kvar ens) men ämnet är åter -- läs fortfarande -- aktuellt.

Jag mår precis likadant som jag gjorde när jag skapade den här tråden för ett & ett halvt år sen. Enda skillnaden nu är att jag faktiskt kommit i kontakt med sjukvården och även fått frågan (av läkare) om hur jag ser på att eventuellt börja med antidepressiv medicin.

Jag känner mig tveksam.

Jag upplever mitt mående och svajiga humör som både jobbigt & frustrerande, men jag vet ju inte ens om det är att klassa som 'sjukt' eller som något som alls kan åtgärdas med medicin..
Samtidigt känner jag att finns det en chans att medicin skulle kunna hjälpa till att stabilisera mitt humör lite så visst, då vore det nog (såklart ?!) värt att testa.

Men jag vet inte -- Kan det verkligen vara så 'enkelt'?

Tar -- igen -- tacksamt emot erfarenheter av andra som testat antidepressiv medicin -- Hur mådde ni före ni började med medicinen & upplevde ni att den hjälpte någonting? Jobbiga biverkningar (biverkningslistan på de flesta tex SSRI-preparat gör mig nästan knäsvag :/)?

Hur ska man tänka?

(Även någon form av samtalskontakt finns med i bilden ska tilläggas)

Jag blir ju en bättre människa av antidepp, bara jag har rätt sort (vilken kan variera). Jag är kroniskt deprimerad enligt senaste läkaren. Antidepp gör att det inte blir nattsvart, utan lättare att se lite ljusare på tillvaron. Om du hade brutit benet skulle du väl inte vägra gips? Jag ser antidepp på samma sätt, en liten stukning som behöver bandageras, då kan du ta långpromenader. Testa och ge det lite tid, SSRI hjälper många.

 

[Angua]

Hjälper mg också, ser livet och mänskligheten i lite ljusare dager. Har lungt med biverkningar men har också lärt mig att jag får lika mycket positiv effekt på insättningsdos som på full dos (testat två olika preparat), men får biverkningar full så jag håller mig på den lägre nivån. Det måste man känna in vad som fungerar för en själv och ha dialog med läkaren.

 

[Rosett]

Jag upplever mitt mående och svajiga humör som både jobbigt & frustrerande, men jag vet ju inte ens om det är att klassa som 'sjukt' eller som något som alls kan åtgärdas med medicin..

Har din läkare pratat om stämningsstabiliserare? Det kan hjälpa om man har svängande mående.

Av antidep har jag tagit Citalopram (SSRI), som inte funkade på mig, sen fick jag byta till Venlafaxin (SNRI) som inte heller funkade så bra, fick ångest och mardrömmar av den men kanske mådde lite bättre i början, tog den i 4-5 år. Det var rätt länge sen jag hade dem så minns inte så bra.

Klart du ska prova, annars kan du ju inte veta om det hjälper dig eller ej. Du kanske måste prova flera mediciner innan du hittar rätt och ibland måste man kombinera flera stycken för att få bra effekt.