När ett rykte blir en sanning

Svenska uppfödare ganska skakig just nu. Priserna ökar och likaså importen av iberiska dressyrhästar - som har fått ett rykte om att vara snälla damhästar i motsats till SWB som bara anses avlas för toppsporten. Ridsports redaktionschef Lena Sellman tittar på problemet.
 
Oj, jisses :eek: Aldrig hört om en så stabil häst tidigare! Möjligen tornerspelshästar men de är oftast så taggade att det är svårt se riktigt vad som är vad 😅

Tanken känns så främmande att jag ärligt tror jag skulle bli mer orolig av att inte veta vad hästen potentiellt skulle reagera på eller på vilket sätt 😅 men det beror också på vad man är van, jag visste ju direkt när hjärtehästen, Leon, blev orolig på riktigt och då hann jag hantera det innan det eskalerade. Större delen av de hästar jag ridit som inte spanat/busat/gått på tå har vart av varianten slänga sig runt och sticka tyvärr.
Det går att göra väldigt många hästar så trygga bara man vet vad man gör. Det tar ju tid också. Men inte oceaner av tid om man vet hur man tränar. Det går att bryta ner situationer till olika delar och börja träna del för del innan man sätter ihop det. Så blir det inte obehagligt på samma sätt.
Jag har både utbildat sådana och känner andra som gjort det. Det är synd att det ses som så svårt och omöjligt. Det gör att många ”accepterar” att hästar måste vara rädda för diverse saker och aldrig försöker träna bort det.
Sen kan man ju välja att inte ta det hela vägen så att säga. Att lämna rädslor eftersom man som ryttare kan hantera reaktionerna. Det har jag gjort med min egen som i grunden är väldigt reaktiv. Jag har tränat bort det mesta. Men resten får vara IOM att det är hanterbart för mig som enda ryttare om han skulle skvätta till tex. Och jag vill hellre träna annat.

Man får utbilda häst efter ryttare. Det gäller både hur känsliga man gör dem för hjälper och hur mkt man måste dämpa energi eller släcka triggers. Förutom rädslor etc kan man vässa upp och ner hästar en del i övrigt med.
En av mina första jobb då jagutbildade häst åt annan ägare blev fel för att jag inte hade lärt mig det än. Jag gjorde hästen så känslig som möjligt. Ägaren som inte satt så stabilt eller red med så lätta och snabba hjälper kunde inte rida hästen som jag var SÅ nöjd med. Den gick slalom pga omedvetna vikthjälper etc. Det var en mkt bussig men känslig, högblodig häst. Där gjorde jag bort mig och fick trubba av hästen. Då funkade matte och häst ihop.
Så kan man jobba med SWB också till viss del om det är en bussig och förlåtande individ som är känsligare än ryttaren eg klarar av där och då.
 
Köparna har svårt att gå till mötes säljarnas pris, dessutom så är varan en 2:a sortering ur deras högprestationsavel.

Det är en produkt ingen har efterfrågat dessutom, en häst med temperament och känslighet för högre klasser, men inte förmåga. Tantryttarna (mig inkluderat) behöver en Volksvagen men får en formel 1 bil utan säten.
Så kan det säkert vara i vissa fall. När det gäller mina är det inte så. De är snälla och okomplicerade och inte särskilt reaktiva, men så avlar jag ju hopp/fälttävlan också
 
Apropå detta med trygga hästar och rutiner.
I det stall där min gammelhäst bor nu har tamejfasen de stolligaste hästarna blivit jättetrygga i all hantering efter ett tag. Stallägaren är bäst på att tänka igenom vad som är smartast vad det gäller hagfördelning, ordning i intag/utsläpp osv. Vi har haft in skygga/arga/allmänt jobbiga hästar och alla är schyssta efter ett tag. Men så är hon stasi också, det är hon som bestämmer hur rutinerna ska vara och hon fostrar hästarna (med mjuka metoder) . Hon läser varje häst extremt bra och kan direkt säga om nån häst inte mår bra av något skäl. Det är guld värt för alla, särskilt de som själva är lite otydliga och osäkra i sitt hästägande
 
Den här blev typ aldrig orolig. Alltså inte av nånting. Otroligt stabil. Hennes moderslinje var känd för just detta. Arabiskt fullblod 😁
Typiskt. Mer lätthanterliga hästar får man leta efter (det är sällan de kopplar ur huvudet och i min erfarenhet är inte ens riktigt skarpt blod intresserat av att försätta sig själv i farliga situationer)

Det är synd att en så liten del av arabhästvärlden är verkligt insatta i ridning - för rätt vald och riden finns knappast bättre skol- och tanthäst
 
Typiskt. Mer lätthanterliga hästar får man leta efter (det är sällan de kopplar ur huvudet och i min erfarenhet är inte ens riktigt skarpt blod intresserat av att försätta sig själv i farliga situationer)

Det är synd att en så liten del av arabhästvärlden är verkligt insatta i ridning - för rätt vald och riden finns knappast bättre skol- och tanthäst
Ja det är det jag gillar med dem också. Även OM de tittar och kan upplevas som väldigt vakna så händer det liksom inte så mycket.
De inser att saker inte är farligt redan innan de hinner hoppa iväg om de nu tycker att något är farligt. Undantag finns givetvis alltid. Men många är som du beskriver :)

Ridningen börjar ta mer plats i aveln tycker jag faktiskt. Jag själv avlar ju ridhästar, eller gjorde. Nu avlar jag bara till mig själv. Tröttnade på att sponsra andras hobby.
 
Apropå detta med trygga hästar och rutiner.
I det stall där min gammelhäst bor nu har tamejfasen de stolligaste hästarna blivit jättetrygga i all hantering efter ett tag. Stallägaren är bäst på att tänka igenom vad som är smartast vad det gäller hagfördelning, ordning i intag/utsläpp osv. Vi har haft in skygga/arga/allmänt jobbiga hästar och alla är schyssta efter ett tag. Men så är hon stasi också, det är hon som bestämmer hur rutinerna ska vara och hon fostrar hästarna (med mjuka metoder) . Hon läser varje häst extremt bra och kan direkt säga om nån häst inte mår bra av något skäl. Det är guld värt för alla, särskilt de som själva är lite otydliga och osäkra i sitt hästägande
Jag vet inte varför, men i vårt stall lyckas i princip samtliga hästar bli oroliga eller för svåra att rida, eller ibland svåra att ta in. Ridskolan har haft hur många hästar som helst på prov som sedan har skickats tillbaka för att de inte fungerar. Något i rutiner, stall, planering, ridhus mm måste vara fel.
 
Jag vet inte varför, men i vårt stall lyckas i princip samtliga hästar bli oroliga eller för svåra att rida, eller ibland svåra att ta in. Ridskolan har haft hur många hästar som helst på prov som sedan har skickats tillbaka för att de inte fungerar. Något i rutiner, stall, planering, ridhus mm måste vara fel.
Det är spännande. Min häst kan gå från lugn och trygg till stressad och otrygg på 200 m. Flyttade mellan 2 stall på samma anläggning för inte så länge sen och han är som natt och dag. Från att aldrig ha trivts i förra stallet till att vara sitt gamla vanliga, mysiga jag bara på ett par dagar efter flytten. Den först tiden stod han dessutom på fålla och var understimulerad.

Vissa hästar trivs på vissa ställen, andra inte.
 
Jag vet inte varför, men i vårt stall lyckas i princip samtliga hästar bli oroliga eller för svåra att rida, eller ibland svåra att ta in. Ridskolan har haft hur många hästar som helst på prov som sedan har skickats tillbaka för att de inte fungerar. Något i rutiner, stall, planering, ridhus mm måste vara fel.
Kanske är väldigt olika typer av stall och verksamheter, med olika förväntningar på hästarna?
 
Det går att göra väldigt många hästar så trygga bara man vet vad man gör. Det tar ju tid också. Men inte oceaner av tid om man vet hur man tränar. Det går att bryta ner situationer till olika delar och börja träna del för del innan man sätter ihop det. Så blir det inte obehagligt på samma sätt.
Jag har både utbildat sådana och känner andra som gjort det. Det är synd att det ses som så svårt och omöjligt. Det gör att många ”accepterar” att hästar måste vara rädda för diverse saker och aldrig försöker träna bort det.
Sen kan man ju välja att inte ta det hela vägen så att säga. Att lämna rädslor eftersom man som ryttare kan hantera reaktionerna. Det har jag gjort med min egen som i grunden är väldigt reaktiv. Jag har tränat bort det mesta. Men resten får vara IOM att det är hanterbart för mig som enda ryttare om han skulle skvätta till tex. Och jag vill hellre träna annat.

Man får utbilda häst efter ryttare. Det gäller både hur känsliga man gör dem för hjälper och hur mkt man måste dämpa energi eller släcka triggers. Förutom rädslor etc kan man vässa upp och ner hästar en del i övrigt med.
En av mina första jobb då jagutbildade häst åt annan ägare blev fel för att jag inte hade lärt mig det än. Jag gjorde hästen så känslig som möjligt. Ägaren som inte satt så stabilt eller red med så lätta och snabba hjälper kunde inte rida hästen som jag var SÅ nöjd med. Den gick slalom pga omedvetna vikthjälper etc. Det var en mkt bussig men känslig, högblodig häst. Där gjorde jag bort mig och fick trubba av hästen. Då funkade matte och häst ihop.
Så kan man jobba med SWB också till viss del om det är en bussig och förlåtande individ som är känsligare än ryttaren eg klarar av där och då.
Många kanske förväntar sig att hästen ska bete sig som om man hade lagt ner allt det där jobbet, men utan att man faktiskt lägger ner allt det där jobbet? De har sett den färdiga produkten men inte allt som ingår & ligger bakom.
 
Jag har suttit och funderat medan jag läst, funderat över hästarna jag haft och de jag har runt mig - och hur väl, eller inte väl det stämmer överens med uppfattningen att SWB är knasiga nervvrak som bara kan ridas av proffs.
Jag tänker först att det finns så många parametrar att ta in och att det inte är så enkelt som det ena eller det andra. Att ja, aveln av SWB är ju oftast inriktad på sporthäst, och de flesta siktar väl på att avla fram "en så bra häst som möjligt", men det är synd om "sport-kapacitet" och temperament inte kan kombineras utan man bara kan få det ena eller det andra. Är det så det har blivit? Återigen - ÄR det verkligen så det blivit, eller krockar kunskap, förväntningar och djuren? Ja, jag upplever SWB-hästarna idag som "snabbare", mer lättrörliga och med ett mer uppmärksamt psyke (efterfrågat för ett "sportdjur"), men är det så att vi utvecklat hästarna snabbare än oss själva?
Och hur håller vi hästarna, och hur står våra förväntningar mot hur vi håller hästarna - och hur håller vi, och rider vi hästarna baserat mot hur de är idag?

Jag är inbiten SWB-ryttare och har haft SWB i snart 20 år. Av de SWB jag ägt/haft i ridning (alltså haft i daglig kontakt och ridning) har två varit svåra mentalt - med starkt flyktbeteende och mycket nära till stressutlösta reaktioner. Resten har faktiskt varit väldigt enkla i grunden (undantagen har varit smärtutlösta problem). Jag är helt vanlig amatörryttare och har blivit fegare med åren så väljer mer noga idag vad jag sätter mig på. Har mest SWB-hästar i min omgivning idag och upplever där att de flesta är ändå helt vettiga individer som rids varierat inne och ute i alla väder av personer ända upp i närmare 70-årsåldern och ingen har några "specialare" kring hantering osv, men de är helt klart avlade med prestation i åtanke och jag kan förstå att de skulle vara för mycket för ganska många personer - och jag skulle inte vilja ha dem allihop själv heller, men jag kan se att det inte är "svåra" hästar. Men skulle säkert kunna bli, om det blev fel....
Jag själv har fått tag på en sån där lyckträff, en SWB från en välkänd sportuppfödare, med kapacitet som ger glada utrop från GP-ryttare, men med ett huvud som matchar min numera tanthästönskan. Hästen är bara 5 år och har lite ungdomssprattel i kroppen så jag räknar med att han kommer bli ytterligare stabil, men han är ursprungligen köpt på sin merit att han var söt och snäll, resten är bara bonus :D Rider även regelbundet en annan dressyrhäst - tysk import med mycket blod i och garanterat inte avlad för att bli tanthäst, men en SÅ fantastisk häst. Det var den jag fick tillbaka självförtroendet på efter att ha blivit skrämd (av häst med smärtproblematik).

Jag tänker nånstans efter allt babblande här att ja, aveln hos SWB har kanske inte bredden som mål - och man måste ju kunna få med ett trevligt temperament också, men jag tror att man måste titta på förväntningar på djuret och även sin egen förmåga. Matchar det?
 
Jag tror att det är dags att inse att det är olika marknader.

"Tanthästen" - Den ofta mindre, trygga, lättfödda hästen som är enkel att rida och framförallt att hantera. Som är förlåtande och fungerar i kollektivstall. Den finns ofta i hyfsat utförande för under 100 000 importerad från länder med andra kostnadsnivåer eller i form av cobbar, araber, lättare kallblod, överhöjdare, korsningar etc.

Sporthästen.

Efter att armen avhästades finns det väl ingen som föder upp SWB i så stora mängder att det går att få lönsamhet i målinriktad avel/produktion av tanthästar (givet befintligt utbud) - i synnerhet inte om de ska levereras vuxna och sadeltama.

De flesta som föder upp SWB gör det för nöjes skull och man väljer nog inte att satsa på en varmblodig ridhäst om man inte tycker att det är roligt att sikta på avel mot hopp, dressyr eller fälttävlan. Så "tanthästen" är inte målet.

Olika marknader, olika prioriteringar. Och sådana här artiklar är ungefär lika givande som att gnälla på att folk inte köper Tesla när de vill ha en cykel (eller att folk inte producerar en Tesla när de har som hobby att göra cyklar

Min definition av en tanthäst är, ungefär som @SaraMara beskriver, en häst som är "rimligt stabil" utan stora stolleryck av tex ett par dagars vila eller lite blåst, rolig och inte lobotomerat okänslig eller sävlig att rida, kunna gå tex 120 hopp eller MSV C med okej resultat och utan allt för mycket kämpande, schysst och positiv att hantera och inte alltid av allra största modellen varken i storlek eller gång. Den typ av SWB jag växte upp med hade passat utmärkt, och som hoppryttare funkar många irländare eller för all del övervuxna ponnyer om man vill ha lite mindre. En irländsk tanthäst kan det vara rätt bra drag i över hinder, men inga galna bockserier och inga tvåmeterskast rakt ut i vägen. Jag gissar att iberierna ofta får bli motsvarande typ på dressyrsidan? Välutbildade och trevliga och med en mer lagom gång, utan att bli tungridna eller få allt för svårt för sig? Med väl fungerande både gas och broms.

En häst som bara ska kunna traska runt på ett schysst sätt med lite lätta klasser på klubbnivå skulle jag mer kalla skogsmulle, och ska den dessutom vara bombsäker letar man efter en riktig nybörjarhäst. Tanter är inte per definition nybörjare, utan ofta rätt vana hobbyryttare, som kanske inte har fler avramlingar i kroppen eller högt flygande tävlingsplaner men ändå vill rida på ett utvecklande sätt.

(Jag håller helt med om att det ofta är tillräcklig utevistelse och ett par rejäla galopper i skogen som hjälper när det börjar fladdra för mycket under hovarna, men då måste man ju också kunna ge sig ut i den där skogen utan fara för liv och lem. Jag rider precis vad jag skulle beskriva som en tanthäst (SWB) och det är definitivt inget som växer på träd! Det är fullt begripligt att en sådan häst inte kan vara billig eftersom det ofta ligger bra utbildning bakom just de egenskaperna, men samtidigt kan man ju inte köpa något som man faktiskt inte har råd med.)
 
Jag tänker nånstans efter allt babblande här att ja, aveln hos SWB har kanske inte bredden som mål - och man måste ju kunna få med ett trevligt temperament också, men jag tror att man måste titta på förväntningar på djuret och även sin egen förmåga. Matchar det?
Men tror väl det är lite här som är huvudet på spiken, att många ryttare idag våger säga att dom saknar kunskap/skills för dessa svårare hästar och dom därav vill ha några som är enklare i hanteringen. Det kräver ju en del att kunna matcha eller hantera dessa hästar, även om dom med rätt träning kan bli trevliga. Jag tror verkligen det är där som det brister med SWB för många och det blir för svårt, därav folk då letar hästar som inte behöva lika mycket jobb men är "allmänt lätt hanterliga".
 
Men tror väl det är lite här som är huvudet på spiken, att många ryttare idag våger säga att dom saknar kunskap/skills för dessa svårare hästar och dom därav vill ha några som är enklare i hanteringen. Det kräver ju en del att kunna matcha eller hantera dessa hästar, även om dom med rätt träning kan bli trevliga. Jag tror verkligen det är där som det brister med SWB för många och det blir för svårt, därav folk då letar hästar som inte behöva lika mycket jobb men är "allmänt lätt hanterliga".

Och en fortsättning på detta med då: de här som ofta ses som "allmänt lätthanterliga", är de verkligen det?
Jag har för lite egen erfarenhet av både iberier och tex irländska importer, så därför blir frågeställningen från mig väldigt öppen/allmän:
Är iberierna verkligen enklare? Eller hur många gånger köps de som tanthästar och visar sig vara rätt mycket mer fräs i än förväntat? Valfri import av annan ras i lagom storlek; hur många av hästarna som kommer till tex ridskolor, köpta för att vara så stabila - är inte det, utan har uppsittningsproblem, springer "skitfort" osv?

Jag tänker att det inte är så enkelt som att man kan säga att en grupp är på ett sätt eller på ett annat, utan det är mycket arv och miljö, och individ.
Bland SWB är det ju ,återigen, mest sportfokus i aveln, och det finns linjer som inte är så skojjiga för en amatör - men det finns även linjer som är kända för att vara enklare, och något man kunnat konstatera är ju att det är många som vill ha en enkel häst - och enkla, snälla hästar som dessutom är lite roliga att rida (vad man nu lägger för värdering i "rolig") är väldigt eftertraktat, svårt att få tag på - och kommer kosta därefter
 
Är iberierna verkligen enklare? Eller hur många gånger köps de som tanthästar och visar sig vara rätt mycket mer fräs i än förväntat? Valfri import av annan ras i lagom storlek; hur många av hästarna som kommer till tex ridskolor, köpta för att vara så stabila - är inte det, utan har uppsittningsproblem, springer "skitfort" osv?

Det är svårt att svara nåt annat än anekdotiskt, men på ridskola så har importerna varit bra. Egentligen vill man ha de hästarna som det är lite fräs i, dvs "springer skitfort" fast utan att kasta sig bocka och vara rädda. De brukar lugna sig efter ett halvår/år och bli jättebra ridskolehästar som inte tappar driv efter att ha gått timme efter timme på ridbanan. De som är sävliga direkt från början blir sällan elevfavoriter, om man säger så.

Uppsittningsproblem och lättare hanteringproblem brukar ordna sig relativt fort på ridskola, det finns rutiner för det, alltid utbildad personal på plats och många som kan hjälpas åt.
 
Och en fortsättning på detta med då: de här som ofta ses som "allmänt lätthanterliga", är de verkligen det?
Jag har för lite egen erfarenhet av både iberier och tex irländska importer, så därför blir frågeställningen från mig väldigt öppen/allmän:
Är iberierna verkligen enklare? Eller hur många gånger köps de som tanthästar och visar sig vara rätt mycket mer fräs i än förväntat? Valfri import av annan ras i lagom storlek; hur många av hästarna som kommer till tex ridskolor, köpta för att vara så stabila - är inte det, utan har uppsittningsproblem, springer "skitfort" osv?

Min uppfattning, efter att ha jobbat på lite olika ridskolor, är att problemet där ofta beror på otillräcklig inskolning och/eller knepig hästhållning. Likaså när folk köper en osedd import som "skulle vara jättesnäll", men inte förstår vad hästhållning och omställning påverkar.

Om man begär av en häst att den både ska vara pigg och lättriden (dvd med ett visst mått av känslighet) men inte ger den några förutsättningar till ett vettigt hästliv, då får man faktiskt skylla sig själv.

På den ridskola som lyckats bäst med sina hästar av de jag varit på så lägger man lång tid på att låta en häst vänja sig vid att gå i verksamhet om den inte är van vid det sen tidigare. Den rids och hanteras av få personer, och får börja gå med på lektioner enbart med dessa personer. Successivt slussar man på flera ryttare, fortfarande noga utvalda, samtidigt som någon ur personalen fortsätter rida den flera dagar i veckan. Alla hästar är inte heller lämpade för att gå med så mycket olika ryttare, och det kan ju vara svårt att förutse ibland. Vissa hästar går utmärkt men måste få komma ut och "pysa" regelbundet, då får man se till att ordna det. Problem med uppsittning och liknande ska man också ha kunskap och kapacitet att jobba med om man har någon form av vettigt utbildad personal.

När det gäller nya importer till privatpersoner är det ju lite svårare, man kan mycket väl ha kapacitet att vara en vettig ägare till hästen när den landat och man fått pejl på vilken hästhållning och ridning som passar. Men det finns ju inget som säger att det är just "tantryttaren" som ska stå för hela den processen?
 
Den här blev typ aldrig orolig. Alltså inte av nånting. Otroligt stabil. Hennes moderslinje var känd för just detta. Arabiskt fullblod 😁

Jag har suttit på ett sådant arabsto också. Vi brukade säga att om någon smällde av en atombomb bakom henne skulle hon bara vända sig om och kolla vad det var :D

Men hon var på inget sätt "död", hon var alert och vaken, det var bara det att hon ansåg inte att det var värt att hetsa upp sig i onödan :laugh: Enormt lättriden och välutbildad också, hon var en sådan häst som en bara behövde tänka på vad hon skulle göra så gjorde hon det (westernriden).

Hennes stam säger psyke av järn och inte helt lätt temperament (Gotcha-Negatraz och Banat :nailbiting:) men sedan lite mjukare från farmor och mormor (Galia-Gielda och Basn-Bajka) så kombinationen blev väldigt bra.
 
Min definition av en tanthäst är, ungefär som @SaraMara beskriver, en häst som är "rimligt stabil" utan stora stolleryck av tex ett par dagars vila eller lite blåst, rolig och inte lobotomerat okänslig eller sävlig att rida, kunna gå tex 120 hopp eller MSV C med okej resultat och utan allt för mycket kämpande, schysst och positiv att hantera och inte alltid av allra största modellen varken i storlek eller gång. Den typ av SWB jag växte upp med hade passat utmärkt, och som hoppryttare funkar många irländare eller för all del övervuxna ponnyer om man vill ha lite mindre. En irländsk tanthäst kan det vara rätt bra drag i över hinder, men inga galna bockserier och inga tvåmeterskast rakt ut i vägen. Jag gissar att iberierna ofta får bli motsvarande typ på dressyrsidan? Välutbildade och trevliga och med en mer lagom gång, utan att bli tungridna eller få allt för svårt för sig? Med väl fungerande både gas och broms.

En häst som bara ska kunna traska runt på ett schysst sätt med lite lätta klasser på klubbnivå skulle jag mer kalla skogsmulle, och ska den dessutom vara bombsäker letar man efter en riktig nybörjarhäst. Tanter är inte per definition nybörjare, utan ofta rätt vana hobbyryttare, som kanske inte har fler avramlingar i kroppen eller högt flygande tävlingsplaner men ändå vill rida på ett utvecklande sätt.

(Jag håller helt med om att det ofta är tillräcklig utevistelse och ett par rejäla galopper i skogen som hjälper när det börjar fladdra för mycket under hovarna, men då måste man ju också kunna ge sig ut i den där skogen utan fara för liv och lem. Jag rider precis vad jag skulle beskriva som en tanthäst (SWB) och det är definitivt inget som växer på träd! Det är fullt begripligt att en sådan häst inte kan vara billig eftersom det ofta ligger bra utbildning bakom just de egenskaperna, men samtidigt kan man ju inte köpa något som man faktiskt inte har råd med.)
Min häst är nog, efter lite reflektion, just en sådan tanthäst och det är därför jag har kommit till mitt beslut att ha honom kvar och jobba lite mer med grunderna i förtroende och kommunikation, låta honom landa i det nya stallet, samtidigt som jag låter en duktig ryttare fortsätta rida honom i form, i hans egen takt.

Jag hade satt en budget på 150' för en sådan häst. Nu köpte jag en något billigare, men har valt att lägga resterande på att låta en duktig ryttare rida igång, muskla sig och få lite ordning på honom. Det gick lite snett när jag ville för mycket för snabbt. I grunden är han nog en klippa!
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp