Har suttit och läst lite om hur olika raser har förändrats sedan de introducerades. Man blir lite slagen av hur många raser har förlorat färger som en gång i tiden var fullt godkända - någon bestämde sig för att det var fult, helt enkelt. Vet att t.ex. gula flattar fortfarande dyker upp då och då, men de är ändå inte godkända. Finns det någon ”rörelse” inom rasen som vill få dem godkända? Hur ser det ut hos era raser - har ni förlorat någon färg under åren? Finns det några färger som tekniskt sätt existerar men som inte uppskattas och därför inte syns? Tankar på det hela?
Här är några exempel jag kunde hitta, fyll gärna på om ni kan fler:
- Irländsk setter som nu är två raser: röd och röd&vit
- Gordon setter brukade finnas i både svart och tricolor variant
- Bullmastiff fanns som ”pied” (vit med mörka fläckar) men det togs ut ur standarden på 1880-talet av okänd anledning
- Rhodesian ridgeback fanns som brindle (och med vita tassar) när den först etablerades
Min fråga är: har dessa färger uteslutits efter att rasstandarden skrivits eller innan? Hur tidigt fick bullmastiffen egentligen sin rasstandard, om man uteslöt färger redan på 1880-talet? Kan det kanske ha varit så att man i samband med att rasstandarden skrevs så beslutade man vilka färger som man ansåg vara typiskt för rasen?
Den allra första rasstandarden för chow chow skrevs 1895. Jag har ett foto av denna handskrivna standard och gällande färger så godkändes enfärgat svart, röd, gul, blå, vit etc. Japp, ordet etc finns faktiskt med. Vid en senare revidering av standarden tog man bort gul och ersatte med fawn och så lade man till creme. Nu kanske detta låter dramatiskt, men man valde helt enkelt att byta namn på den färg som först benämndes gul till fawn. Detta är inte samma fawn som man ser hos t ex mops, utan det är en diluterad röd. Gällande creme så var det högst troligt den färgen man menade med vit i den första standarden, men när man lade till creme så fick vit stå kvar. Vit har aldrig funnits i rasen. Vi har alltså sex färger i standarden, men bara fem finns i verkligheten. Ändå finns det en ökande andel uppfödare utomlands (tack och lov ännu inte i Sverige) som tycker att de fem färgerna i standarden bara är för fegisar, så istället föder man upp chow chow i färger som choklad, lila och merle i alla möjliga konstellationer.
På ett sätt tycker jag att det är märkligt att folk tycker att det är upprörande att rasstandarden begränsar vilka färger som är godkända inom rasen, men å andra sidan är det väl för att färg är en sådan enkel sak att se och alla kan ha en åsikt om det. Man hör inte lika ofta folk som undrar över varför hängöron inte är ok på en schäfer, varför ett brant kors är fel hos så många raser, men typiskt hos andra. Varför ljusa ögon är fel, varför vissa raser ska ha slutna kattassar och andra ska ha långa hartassar. Varför ska de flesta spetshundar ha svansen på ryggen, men kommer man med en pudel som bär svansen på samma sätt så är det fel.
Rasstandarden är en beskrivning av hur en ras ska se ut rent exteriört. Vad jag vet så är det inte vanligt att färger tas bort ur rasstandarden, men jag känner till fall där färger lagts till. Jag är så gammal att jag kommer ihåg när fransk bulldogg inte fick vara gula. Brindle har inte alltid varit en godkänd färg hos basenji. Nu senast så har man godkänt svart och silver hos riesenschnauzer. Alla ändringar i rasstandarder måste komma från de som äger standarden och det är kennelklubben/rasklubben i rasens hemland. SKK kan bestämma över de svenska rasernas standard, men de kan inte ändra i standarden för t ex flatcoated retriever.
Man kommer ju inte blanda linjerna om det ger felfärgade valpar i ens eget land, tänker jag.
Verkar dessutom vara så att risken för dövhet är mindre om dom föds med blaffa.
