När partnern inte kan tänka sig en till hund

Nja, det tycker jag inte. Jag är uppväxt med hund och jag vet att jag aldrig vill leva med en hund igen. Inte för att de jag växte upp med var otrevliga på nåt sätt. Det var härliga hundar. Det är mer att jag inte vill leva med någon hund igen. Jag tycker att det är skönt att slippa all päls, skönt att slippa ha någon svansande efter mig, kunna sätta mig ner utan att någon vill något av mig (bli klappad osv), jag vill slippa höra en hund spy, jag vill slippa bli väckt för att den behöver ut akut på natten (jag är lättväckt och hade garanterat vaknat om den försökte väcka någon i huset). Det är helt enkelt skönt att slippa vara social och tillgänglig hela tiden. Jag fick nog av det under småbarnsåren och vill nu inte välja att ha ytterligare individ som kräver nåt av mig. Bor man med en hund kan man inte ignorera den även om partnern tar allt ansvar (vilket jag är tveksam till om det ens går i praktiken). Den är en del av familjen och måste behandlas som det i alla lägen. Även de lägen när man själv inte känner för det. Därför vill jag inte leva med en.

Det här låter säkert jättekonstigt för er som är hundmänniskor. Men det är så jag känner. Oavsett om min man skulle ta allt ansvar så vill jag inte leva med hund igen.

Sen kan det ju vara så att TS partner vill att de ska lägga sina pengar på att resa mer eller nåt annat som blir svårare att uppnå om man har en hund till. Han kanske inte ens ville leva med en hund men gick med på det för att vara snäll. Och när hund nr 2 nu efterfrågas blir det för mycket.

Jag tycker att bor man ihop så har båda lika mycket att säga till om. Är man särbos så är det en annan sak. Då bestämmer var och en över sitt hem. Har man gemensamt hem så måste ju båda två få ha en åsikt och inflytande över vad man tar in i hemmet och hur man lever sitt gemensamma liv.
Jag hade aldrig velat leva med någon som hade din inställning till hund, det hade varit en hård dealbreaker - även om jag träffat personen under en period som jag levde utan hund och andra djur. Håller med om att man måste få ha inflytande över vem och vilka man delar sitt liv och sin bostad med, i mitt fall så hade jag valt att vara särbo om den jag var ihop med inte ville ha djur (nu är jag lycklig singel och lever med en hund, två katter och fyra hästar :))
 
Nja, det tycker jag inte. Jag är uppväxt med hund och jag vet att jag aldrig vill leva med en hund igen. Inte för att de jag växte upp med var otrevliga på nåt sätt. Det var härliga hundar. Det är mer att jag inte vill leva med någon hund igen. Jag tycker att det är skönt att slippa all päls, skönt att slippa ha någon svansande efter mig, kunna sätta mig ner utan att någon vill något av mig (bli klappad osv), jag vill slippa höra en hund spy, jag vill slippa bli väckt för att den behöver ut akut på natten (jag är lättväckt och hade garanterat vaknat om den försökte väcka någon i huset). Det är helt enkelt skönt att slippa vara social och tillgänglig hela tiden. Jag fick nog av det under småbarnsåren och vill nu inte välja att ha ytterligare individ som kräver nåt av mig. Bor man med en hund kan man inte ignorera den även om partnern tar allt ansvar (vilket jag är tveksam till om det ens går i praktiken). Den är en del av familjen och måste behandlas som det i alla lägen. Även de lägen när man själv inte känner för det. Därför vill jag inte leva med en.

Det här låter säkert jättekonstigt för er som är hundmänniskor. Men det är så jag känner. Oavsett om min man skulle ta allt ansvar så vill jag inte leva med hund igen.

Sen kan det ju vara så att TS partner vill att de ska lägga sina pengar på att resa mer eller nåt annat som blir svårare att uppnå om man har en hund till. Han kanske inte ens ville leva med en hund men gick med på det för att vara snäll. Och när hund nr 2 nu efterfrågas blir det för mycket.

Jag tycker att bor man ihop så har båda lika mycket att säga till om. Är man särbos så är det en annan sak. Då bestämmer var och en över sitt hem. Har man gemensamt hem så måste ju båda två få ha en åsikt och inflytande över vad man tar in i hemmet och hur man lever sitt gemensamma liv.
Inte alls något som låter jättekonstigt. (Jag själv tex hade blivit galen av att ha en hund som ständigt vill ha min uppmärksamhet, som går efter mig i hemmet osv). Men. Därför har jag alltid varit tydlig med alla partners och potentiella partners om att hundar är så viktigt för mig att de alltid kommer finnas med i bilden. Jag kommer inte frivilligt vara utan hund en enda dag av mitt liv. Rätt hund då. En hund som svansar efter mig konstant är jag gärna utan ;)

Det var också pga det som sambon inte ens berättade om sin pälsdjursallergi när vi började umgås. Han insåg snabbt att om han nämnde det, då skulle jag inte vilja träffa honom. Han ville själv kolla om det fungerade, hur det påverkade osv. (Nu gick det bra, han reagerar inte på mina hundar)

Som alltid i relationer gäller det väl att kunna ha bra kommunikation, både kring vad man tycker om och inte tycker om. Får man (i möjligaste mån) full förståelse för hur partnern resonerar blir det ju lite enklare med allt.
 
Hur har ni har tvåhundsägare vars partner inte delar hundintresset "fått igenom" skaffandet av en andra hund? Jag skulle så gärna ha en till hund om några år (kanske om 2 år när nuvarande är 5 år) men min man säger blankt nej och menar på att det är galenskap att ha två hundar🥴 Samt att det vore så fruktansvärt jobbigt, tilläggas ska att det är jag och endast jag som sköter allt kring hund, motion, träning osv eftersom det är mitt största intresse. Har er partner låtit er skaffa en hund till utan diskussion eller har det krävts "övertalning"? Hur tänker ni, har en rätt att säga nej när en vill utveckla sitt intresse och drömmen att ha två hundar?

Så många som man ser med två hundar, antingen är alla andras partner otroligt "snäll" och stöttande eller så är det mest jag som har en fruktansvärt bekväm och ngt missunsam partner🙄 (Med risk för att låta som en bortskämd unge, men är just nu bara en smula besviken 40+are😅)

Nog tycker jag alla vuxna i hushållet måste få ha en åsikt om man ska skaffa en till hund eller inte. Även om ena partnern tar allt praktiskt ansvar så påverkar det vardagen, blir smutsigare inomhus och dyrare. Finns ju risk för en riktigt ekonomisk smäll vid sjukdom hos hunden dessutom.

Sen ska man väll som partners vara både stöttande och inlyssnande. Så man får ha en dialog om det hela och inte bara säga tvärt nej. Kanske en annan typ av hund skulle kännas bättre, eller inte en valp, eller att få låna en till hund ett tag för att pröva hur det känns att ha två i vardagen osv. Är det en rent ekonomisk fråga kanske man behöver komma överens om att avvakta ett tag och spara ihop en buffert först. Beror ju vad det hänger på för partnern, varför denne inte vill ha en till.

Min man (som inte håller på med hundträning men gillar de som familjemedlemmar) lade en önskan om vissa egenskaper i hund nr 2 (men skulle gå med på vad jag bestämmer) så nu följer vi kanske hans önskemål om allt går vägen och väntar kanske med min till hund nr 3 😆
 
Du skriver att din hund är 5 år nu. Hur kommer din partner att ställa sig till situationen när den hunden går bort - är det blankt nej, då, till en ny hund? Accepterar han EN hund, men ser helst att ni slipper ha hund alls? Ser han kanske, i hemlighet, fram emot det, eller är han ok med en hund och tycker det är trevligt?

Vilken ras är hunden du har nu? Sånt kan också spela in.
 
Du skriver att din hund är 5 år nu. Hur kommer din partner att ställa sig till situationen när den hunden går bort - är det blankt nej, då, till en ny hund? Accepterar han EN hund, men ser helst att ni slipper ha hund alls? Ser han kanske, i hemlighet, fram emot det, eller är han ok med en hund och tycker det är trevligt?

Vilken ras är hunden du har nu? Sånt kan också spela in.
Det står att nuvarande är 5 om två år, så den bör vara 3 nu.

———
Så jag förutsätter - potentiellt felaktigt - att TS skaffade sambon före hunden, och då ser jag det som ett annat scenario än flera exempel som kommit upp i tråden där man hade hundar då man träffades och gjorde det tydligt att hundarna är viktiga och kan komma att bli fler.

Sen innebär ju inte det per automatik att TS ska avstå från fler hundar, men det kanske blir ett fall av att tvingas välja mellan en till hund och sambo om de inte kommer överens. Man får ju såklart ändra sig under ett förhållandes gång men om hund inte fanns i livet då de träffades och det inte uttalades något om hur viktigt det var med (flera) hundar i livet så är det ju inte märkligt om sambon säger nej utan att automatiskt vara missunnsam.
 
För min del ligger det i att min partner vill att jag ska vara lycklig. Jag hsr två hästar, två katter och en hund. Min man hade garanterat inte haft ett enda djur om det inte vore för mig. Men han skulle a l d r I g säga "du får inte". Djuren är otroligt viktiga för mitt mående och det är viktigare för honom än att vi har "jobbiga" fyrfotingar.
 
För min del ligger det i att min partner vill att jag ska vara lycklig. Jag hsr två hästar, två katter och en hund. Min man hade garanterat inte haft ett enda djur om det inte vore för mig. Men han skulle a l d r I g säga "du får inte". Djuren är otroligt viktiga för mitt mående och det är viktigare för honom än att vi har "jobbiga" fyrfotingar.

Det beror ju på vad det kostar en själv. Hur jobbigt man tycker att det är att leva med hund. Jag vill inte att min man ska offra sig för min skull. Jag vill att han också ska kunna trivas i vårt gemensamma hem. Inte bara stå ut för att jag ska vara lycklig. Som tur är har vi inga såna deal breakers nån av oss där våra åsikter skär sig.
 
Det beror ju på vad det kostar en själv. Hur jobbigt man tycker att det är att leva med hund. Jag vill inte att min man ska offra sig för min skull. Jag vill att han också ska kunna trivas i vårt gemensamma hem. Inte bara stå ut för att jag ska vara lycklig. Som tur är har vi inga såna deal breakers nån av oss där våra åsikter skär sig.
Men då är det återigen att man kanske inte ska ha en partner som ogillar hundar om det är ens intresse.

Det omvända är ju: Varför ska jag behöva vara olycklig/stå ut för att min partner inte vill leva med hund i sitt hem?
 
Men då är det återigen att man kanske inte ska ha en partner som ogillar hundar om det är ens intresse.

Det omvända är ju: Varför ska jag behöva vara olycklig/stå ut för att min partner inte vill leva med hund i sitt hem?

Det är ju sant. Men då får ju den som vill ha hunden fatta beslut om att bryta upp eller bli särbo.

Det finns inget rätt eller fel i det här. Bara människor som antingen passar ihop eller inte gör det.
 
Du skriver att din hund är 5 år nu. Hur kommer din partner att ställa sig till situationen när den hunden går bort - är det blankt nej, då, till en ny hund? Accepterar han EN hund, men ser helst att ni slipper ha hund alls? Ser han kanske, i hemlighet, fram emot det, eller är han ok med en hund och tycker det är trevligt?

Vilken ras är hunden du har nu? Sånt kan också spela in.
Den hund vi har nu är den 2:a i ordningen under vårt förhållande. Jag hade faktiskt redan när vi träffades 2 st, men bara under en kort tid. Han tycker det är trevligt med hund men har 0 intresse för träning el riktig motion med hunden. En promenad i veckan tar han på frivillig basis. Att han när nuvarande hund går bort bara skulle säga blankt nej till en finns inte, för han vet också hur otroligt mkt en hund ger mig och hur det berikar både barnens och mitt liv.

Har en labrador nu, och tänkte väl att (eller innan "drömmen slogs i spillror" då) ytligare en hund skulle vara av liten ras.
 
Min sambo ville absolut inte ha någon mer hund än den vi redan hade så en månad efter flytt till nytt hus så åkte jag o hämtade 3 till o typ 2 månader efter de så levererade hans kollega hund nr 5 hem till oss o nu har jag 8 hundar totalt. Sambon vill fortfarande inte ha mer än en hund :rofl: Men då de e jag som städar, tvättar, sköter exakt allt med hundarna ensam både ekonomiskt o praktiskt så har jag 8 hundar o en sambo som suckar o skakar på huvudet😅 Han klappar dom på sin höjd men de e allt.
 
Hur har ni har tvåhundsägare vars partner inte delar hundintresset "fått igenom" skaffandet av en andra hund? Jag skulle så gärna ha en till hund om några år (kanske om 2 år när nuvarande är 5 år) men min man säger blankt nej och menar på att det är galenskap att ha två hundar🥴 Samt att det vore så fruktansvärt jobbigt, tilläggas ska att det är jag och endast jag som sköter allt kring hund, motion, träning osv eftersom det är mitt största intresse. Har er partner låtit er skaffa en hund till utan diskussion eller har det krävts "övertalning"? Hur tänker ni, har en rätt att säga nej när en vill utveckla sitt intresse och drömmen att ha två hundar?

Så många som man ser med två hundar, antingen är alla andras partner otroligt "snäll" och stöttande eller så är det mest jag som har en fruktansvärt bekväm och ngt missunsam partner🙄 (Med risk för att låta som en bortskämd unge, men är just nu bara en smula besviken 40+are😅)
Kan ju bara prata för mina vänner runt omkring mej som har haft fler djur än vad maken vill ha, det alltid varit nej men sen har dom ångrat sig när valpen väl har kommit och faktiskt tyckt om den ändå.

Men det beror ju på hur väl man känner varandra också, om nejet är ett nej som i att det är bättre att bryta upp eller ett nej på ett "helst inte om jag får bestämma nej".

Att leva ihop innebär ju att respektera och leva med den andras intressen också.
 
Min sambo ville absolut inte ha någon mer hund än den vi redan hade så en månad efter flytt till nytt hus så åkte jag o hämtade 3 till o typ 2 månader efter de så levererade hans kollega hund nr 5 hem till oss o nu har jag 8 hundar totalt. Sambon vill fortfarande inte ha mer än en hund :rofl: Men då de e jag som städar, tvättar, sköter exakt allt med hundarna ensam både ekonomiskt o praktiskt så har jag 8 hundar o en sambo som suckar o skakar på huvudet😅 Han klappar dom på sin höjd men de e allt.
Vad är det som gör att han säger nej?
Han måste väl ha argument för sin åsikt?
 
Vad är det som gör att han säger nej?
Han måste väl ha argument för sin åsikt?
Jag vet egentligen inte för när jag frågat vad han har för anledning så säger han bara nej men jag tror de grundar sej i att han helt ärligt e väldigt lat o vill inte behöva pausa spel/film eller serie för o gå ut med hund tex. Nu e ju de inget han behöver o jag tror väl han vart ute en gång med vuxna hanen o då gick han bara ut i trädgården o in igen o vuxna hanen har vi snart haft i 2 år 😅
 
Jag vet egentligen inte för när jag frågat vad han har för anledning så säger han bara nej men jag tror de grundar sej i att han helt ärligt e väldigt lat o vill inte behöva pausa spel/film eller serie för o gå ut med hund tex. Nu e ju de inget han behöver o jag tror väl han vart ute en gång med vuxna hanen o då gick han bara ut i trädgården o in igen o vuxna hanen har vi snart haft i 2 år 😅
Ser att jag på nått vis lyckade knappa fel inlägg😂
Frågan var egentligen till TS :bag:
 
  • Gilla
Reactions: Sel
Nja, det tycker jag inte. Jag är uppväxt med hund och jag vet att jag aldrig vill leva med en hund igen. Inte för att de jag växte upp med var otrevliga på nåt sätt. Det var härliga hundar. Det är mer att jag inte vill leva med någon hund igen. Jag tycker att det är skönt att slippa all päls, skönt att slippa ha någon svansande efter mig, kunna sätta mig ner utan att någon vill något av mig (bli klappad osv), jag vill slippa höra en hund spy, jag vill slippa bli väckt för att den behöver ut akut på natten (jag är lättväckt och hade garanterat vaknat om den försökte väcka någon i huset). Det är helt enkelt skönt att slippa vara social och tillgänglig hela tiden. Jag fick nog av det under småbarnsåren och vill nu inte välja att ha ytterligare individ som kräver nåt av mig. Bor man med en hund kan man inte ignorera den även om partnern tar allt ansvar (vilket jag är tveksam till om det ens går i praktiken). Den är en del av familjen och måste behandlas som det i alla lägen. Även de lägen när man själv inte känner för det. Därför vill jag inte leva med en.

Det här låter säkert jättekonstigt för er som är hundmänniskor. Men det är så jag känner. Oavsett om min man skulle ta allt ansvar så vill jag inte leva med hund igen.

Sen kan det ju vara så att TS partner vill att de ska lägga sina pengar på att resa mer eller nåt annat som blir svårare att uppnå om man har en hund till. Han kanske inte ens ville leva med en hund men gick med på det för att vara snäll. Och när hund nr 2 nu efterfrågas blir det för mycket.

Jag tycker att bor man ihop så har båda lika mycket att säga till om. Är man särbos så är det en annan sak. Då bestämmer var och en över sitt hem. Har man gemensamt hem så måste ju båda två få ha en åsikt och inflytande över vad man tar in i hemmet och hur man lever sitt gemensamma liv.
Vi tycker olika. :)

Det är ett annorlunda steg att gå från ingen hund till två, än med en hund som redan funnits i hemmet några år till att så småningom skaffa en till, särskilt om det är TS som står för all skötsel. Det är ingen jätteskillnad från en till två om det inte rör sig om någon extremsituation som två leonbergers i en studiolägenhet eller liknande, tvärtom kan det bli enklare.

Och jag antar att du tar upp i början på ett förhållande att du inte vill ha hund om det visar sig att partnern har stort hundintresse? Det är ju helt okej, precis som det är okej att ha åsikter om det gemensamma hemmet, jag har bara väldigt svårt att se motiveringen till ett blankt nej om det är så att hundskötseln redan är Ts ansvar.
 
Ser att jag på nått vis lyckade knappa fel inlägg😂
Frågan var egentligen till TS
Ja det är lite luddigt på något sätt. Han är väldigt lat och gör gärna inte avkall på sitt i allmänhet och sin sömn i synnerhet, och ännu en hund som någon gång under natten typ vänder på sig i sin bädd på golvet är ju enl honom bara too much🤦‍♀️ Plus att han tyckte valptiden var såå jobbig (ja visst, men det tycker väl alla mer el mindre samt att alla valpar inte är precis likadana). Han tror på något sätt att 2 hundar för honom kommer innebära merjobb, fast han inte gör nåt alls med den hund vi har. Mer än att gosa lite i soffan och gå den där enda promenaden i veckan då.

Han har väl bara inte lust, mkt pga av bekvämlighet helt enkelt, och för att han inte tycker om att anpassa sig efter någon anan individ särskilt mkt. Och den där sömnen som är så förfärligt viktig och komer föra allt. (För några år sedan ville jag gärna ha ett 3:e barn, men det blev nej där med pga ovanstående. Inte för att det har något med hund att göra, men en viss röd tråd kanske ändå finns.)
 

Liknande trådar

Övr. Hund Hej kloka buke! Jag vänder mig till er för tankar och funderingar. Ber om ursäkt i förväg för långt inlägg. Det är så att vi köpte...
2 3
Svar
41
· Visningar
7 637
Senast: Sesca
·
Hundavel & Ras Då min cockerhane börjar bli till åren(blir 9 i år) så har jag börjat fundera på att skaffa en till inom några år som kan "möta" upp när...
2
Svar
23
· Visningar
3 191
Senast: ako
·
Hundavel & Ras Jag ska inte skaffa hund. Nej, det ska jag alltså inte. Nix, näpp, nein. Inte alls. Men... Som förberedelse inför den dagen jag känner...
2 3 4
Svar
68
· Visningar
8 038
Senast: Acto
·
Övr. Hund Hej! Jag har skrivit två trådar här på Bukefalos tidigare och känner att jag måste få skriva av mig. Ni har varit så hjälpsamma i mitt...
Svar
6
· Visningar
1 807
Senast: Happimess
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • 🇪🇺EU VALET 2024🇸🇪
Tillbaka
Upp