Ferrari
Trådstartare
Efter att ha läst Galathea och MrsScabtree's inlägg så kände jag att jag också behövde skriva av mig. Här på hund är jag kanske inte särskilt välkänd, ni vet nog varken vem jag är eller vad jag haft för hundar.
Det började i februari 2006, efter tre mycket tuffa år i högstadiet så ville jag köpa en hund att jobba med. För att få något att tänka på. Min mamma satte som krav att det skulle vara en liten hund, och det slutade med att jag valde rasen phaléne. I mars så svarade jag på en annons om en 9 månaders hane som såldes pga bettfel. Han fanns i Ystad, och jag i Göteborg. Den 9 april, på min 16 års dag, åkte ägaren/uppfödaren till Göteborg för att leverera en annan valp. Så då fick jag träffa Nemo för första gången, och det blev kärlek vid första ögonkastet. Han var lite tillbakadragen men jag tänkte inte på det i min glädje.
Den 18 juni 2006, dagen efter att Nemo fyllt 1 år, så åkte vi ner till Ystad och hämtade honom. Det blev en början på ett ganska annorlunda hundägande än vad jag hade tänkt mig. Varför? Jo, Nemo hade mycket kraftiga rädslor. I början så skyllde jag allt pga flytten, men han eskalerade ganska kraftigt. Jag försökte nonchalera rädslorna och tog med honom ut överallt. I hemmamiljö blev han snabbt en cool hund. Rädslan för fötter försvann efter 3 månader, vem vet, kanske han hade blivit undansparkad? Jag vet ärligt talat inte. Däremot så var rädslorna för människor hans största bekymmer. Han blev fullständigt livrädd när vi mötte människor. Trots att våran översociala cavalier ofta var med.
Efter inte så långt tid hade jag och Nemo mycket starka band. Han avgudade mig och följde vartenda steg jag tog. Där jag var, där var också Nemo. Jag hade som mål att få bort rädslan för människor, men jag krävde aldrig utav honom att han skulle vara social. Så länge han inte var rädd - så var jag nöjd. Och så blev det, efter två års slit så kunde han lugnt sitta kvar vid mina fötter när det kom nya människor. Han kunde lugnt gå brevid mig mitt inne i stan.
Men allt bra har ett slut? Jag hade träffat mannen i mitt liv, som också älskade Nemo. Och när vi hittade en lägenhet, där vi inte kunde ha djur, så fick jag fatta det mycket tunga beslutet att sälja Nemo. Min kompis och hennes kille letade hund, eftersom jag kände dom och litade på dom så sålde jag Nemo till dom. Förlåt mig för det Nemo. Det visade sig att dom inte alls var så bra som jag trodde, efter bara en vecka ville de sälja Nemo då han tydligen kissade&bajsade inne samt att han var rädd dygnet runt - igen. Jag ville köpa tillbaka honom, men de hade redan hittat en köpare när de ringde mig. Han blev såld dagen därpå.
Efter två dagar ringde den nya ägaren mig. Det var en glad pensionär på 75 år som ägt hundar i 50 år. Han talade mycket gott om Nemo och var så glad över att han hade tagit honom från "de mycket oansvariga unga paret", som han kallade mina nu f d kompisar. Detta var i januari 2009. Och jag fick bara för ngn dag sedan ett mail om att allt går super med Nemo.
Jag försöker tänka framåt. Jag försöker tänka på framtiden. Att en dag kommer jag kunna ha hund igen. Men samtidigt vet jag, att det inte kommer att vara min Nemo. Saknaden är så tung, jag vill bara ha honom brevid mig här i soffan. Jag vill gå ut våra långa promenader i skogen. Jag vill sitta och skratta åt hans alla små egenheter som gjorde honom så ruskigt speciell.
En kompis till mig som jag träffade idag frågade mig hur det var med Nemo, jag berättade att han har det jättebra men att jag saknade honom djupt. Då sa hon; Med tanke på allt du fick gå igenom med honom, och hur ni växte ihop med varandra, så förstår jag faktiskt att du saknar honom. För ni hade något speciellt band mellan er.
Förlåt för min snyfthistoria. Men ibland, vissa dagar, så känns det värre än andra. Som om ett hål inom mig aldrig kommer att läka.
Skickar med en film jag gjort (obs, ny med moviemaker).
http://www.youtube.com/watch?v=BwYb4U12LeM
// Ferrari
Det började i februari 2006, efter tre mycket tuffa år i högstadiet så ville jag köpa en hund att jobba med. För att få något att tänka på. Min mamma satte som krav att det skulle vara en liten hund, och det slutade med att jag valde rasen phaléne. I mars så svarade jag på en annons om en 9 månaders hane som såldes pga bettfel. Han fanns i Ystad, och jag i Göteborg. Den 9 april, på min 16 års dag, åkte ägaren/uppfödaren till Göteborg för att leverera en annan valp. Så då fick jag träffa Nemo för första gången, och det blev kärlek vid första ögonkastet. Han var lite tillbakadragen men jag tänkte inte på det i min glädje.
Den 18 juni 2006, dagen efter att Nemo fyllt 1 år, så åkte vi ner till Ystad och hämtade honom. Det blev en början på ett ganska annorlunda hundägande än vad jag hade tänkt mig. Varför? Jo, Nemo hade mycket kraftiga rädslor. I början så skyllde jag allt pga flytten, men han eskalerade ganska kraftigt. Jag försökte nonchalera rädslorna och tog med honom ut överallt. I hemmamiljö blev han snabbt en cool hund. Rädslan för fötter försvann efter 3 månader, vem vet, kanske han hade blivit undansparkad? Jag vet ärligt talat inte. Däremot så var rädslorna för människor hans största bekymmer. Han blev fullständigt livrädd när vi mötte människor. Trots att våran översociala cavalier ofta var med.
Efter inte så långt tid hade jag och Nemo mycket starka band. Han avgudade mig och följde vartenda steg jag tog. Där jag var, där var också Nemo. Jag hade som mål att få bort rädslan för människor, men jag krävde aldrig utav honom att han skulle vara social. Så länge han inte var rädd - så var jag nöjd. Och så blev det, efter två års slit så kunde han lugnt sitta kvar vid mina fötter när det kom nya människor. Han kunde lugnt gå brevid mig mitt inne i stan.
Men allt bra har ett slut? Jag hade träffat mannen i mitt liv, som också älskade Nemo. Och när vi hittade en lägenhet, där vi inte kunde ha djur, så fick jag fatta det mycket tunga beslutet att sälja Nemo. Min kompis och hennes kille letade hund, eftersom jag kände dom och litade på dom så sålde jag Nemo till dom. Förlåt mig för det Nemo. Det visade sig att dom inte alls var så bra som jag trodde, efter bara en vecka ville de sälja Nemo då han tydligen kissade&bajsade inne samt att han var rädd dygnet runt - igen. Jag ville köpa tillbaka honom, men de hade redan hittat en köpare när de ringde mig. Han blev såld dagen därpå.
Efter två dagar ringde den nya ägaren mig. Det var en glad pensionär på 75 år som ägt hundar i 50 år. Han talade mycket gott om Nemo och var så glad över att han hade tagit honom från "de mycket oansvariga unga paret", som han kallade mina nu f d kompisar. Detta var i januari 2009. Och jag fick bara för ngn dag sedan ett mail om att allt går super med Nemo.
Jag försöker tänka framåt. Jag försöker tänka på framtiden. Att en dag kommer jag kunna ha hund igen. Men samtidigt vet jag, att det inte kommer att vara min Nemo. Saknaden är så tung, jag vill bara ha honom brevid mig här i soffan. Jag vill gå ut våra långa promenader i skogen. Jag vill sitta och skratta åt hans alla små egenheter som gjorde honom så ruskigt speciell.
En kompis till mig som jag träffade idag frågade mig hur det var med Nemo, jag berättade att han har det jättebra men att jag saknade honom djupt. Då sa hon; Med tanke på allt du fick gå igenom med honom, och hur ni växte ihop med varandra, så förstår jag faktiskt att du saknar honom. För ni hade något speciellt band mellan er.
Förlåt för min snyfthistoria. Men ibland, vissa dagar, så känns det värre än andra. Som om ett hål inom mig aldrig kommer att läka.
Skickar med en film jag gjort (obs, ny med moviemaker).
http://www.youtube.com/watch?v=BwYb4U12LeM
// Ferrari