Någon mer med asperger/autism?

[Qelina]

Behöver tips, skrev i midsommartråden om att midsommar verkligen är min favorithögtid, inga krav, inga måsten (i alla fall för mig som slipper laga all mat kom jag på, dom får nog slita en del...). Jag har firat på samma ställe 29 gånger och det är så mysigt. Vi har fasta punkter från 12 till 15.30 ungefär, då kan jag hantera det och tycka det är mysigt. Men sen är maten uppäten, tårtan i allas magar, promenaden ner till festplatsen avklarad och det är ett par timmar till det är dags att grilla. Jag har inte stannat så länge som till grillningen i vuxen ålder, som barn hade man ju inget val, då fick man ju snällt stanna kvar.

Jag blir hemskjutsad av mamma när det inte går längre, jag har då även gått en liten runda mitt i allt med hunden för att komma ifrån det sociala en stund.

Jag älskar midsommar men orkar inte som jag skulle vilja, och samtidigt som jag älskar saker så känns det lite tomt inom mig, att jag VET att jag borde känna på ett visst sätt och intalar mig och alla att jag känner så men där inuti är jag ofta tom. Kan få positiva känslor men känner alltid att det finns en bubbla mellan mig och omvärlden, suddigt, instängt och som att inget når mig riktigt förutom om något lyckas slingra sig igenom något hål i bubblan. Jag får verkligen frånvaro känslor och hänger inte med i omvärlden för att det blir för mycket intryck på en och samma gång.

Hur hanterar man sådant här? Brukar ni få frånvarokänslor? Att ni tänker att ni ska vara på ett sätt men kanske inte känner så eller att det finns där men inte når fram? Hur hanterar man den där tiden då det inte längre finns några fasta hållhakar på det hela? Varje gång får jag dåligt samvete för att jag åker hem så tidigt, jag orkar mindre än min 94 åriga farfar liksom

 

[Grazing]

Behöver tips, skrev i midsommartråden om att midsommar verkligen är min favorithögtid, inga krav, inga måsten (i alla fall för mig som slipper laga all mat kom jag på, dom får nog slita en del...). Jag har firat på samma ställe 29 gånger och det är så mysigt. Vi har fasta punkter från 12 till 15.30 ungefär, då kan jag hantera det och tycka det är mysigt. Men sen är maten uppäten, tårtan i allas magar, promenaden ner till festplatsen avklarad och det är ett par timmar till det är dags att grilla. Jag har inte stannat så länge som till grillningen i vuxen ålder, som barn hade man ju inget val, då fick man ju snällt stanna kvar.

Jag blir hemskjutsad av mamma när det inte går längre, jag har då även gått en liten runda mitt i allt med hunden för att komma ifrån det sociala en stund.

Jag älskar midsommar men orkar inte som jag skulle vilja, och samtidigt som jag älskar saker så känns det lite tomt inom mig, att jag VET att jag borde känna på ett visst sätt och intalar mig och alla att jag känner så men där inuti är jag ofta tom. Kan få positiva känslor men känner alltid att det finns en bubbla mellan mig och omvärlden, suddigt, instängt och som att inget når mig riktigt förutom om något lyckas slingra sig igenom något hål i bubblan. Jag får verkligen frånvaro känslor och hänger inte med i omvärlden för att det blir för mycket intryck på en och samma gång.

Hur hanterar man sådant här? Brukar ni få frånvarokänslor? Att ni tänker att ni ska vara på ett sätt men kanske inte känner så eller att det finns där men inte når fram? Hur hanterar man den där tiden då det inte längre finns några fasta hållhakar på det hela? Varje gång får jag dåligt samvete för att jag åker hem så tidigt, jag orkar mindre än min 94 åriga farfar liksom

Släpp det där med hur man borde känna, få tror jag känner som man "borde" känna och gör det mesta plikttroget. Sen så är det inte konstigt att inte orka länge, dom flesta jag känner åker gärna hemåt tidigare än vad man "borde" göra. Man ska göra det som ger någonting, finns inget att att dåligt samvete över. Jag dyker upp och hälsar på folk och är trevlig och sen känner jag att jag gjort mitt och åker hem så fort som möjligt, då har iallafall jag fått mitt firande och är ganska nöjd.

 

[Qelina]

Släpp det där med hur man borde känna, få tror jag känner som man "borde" känna och gör det mesta plikttroget. Sen så är det inte konstigt att inte orka länge, dom flesta jag känner åker gärna hemåt tidigare än vad man "borde" göra. Man ska göra det som ger någonting, finns inget att att dåligt samvete över. Jag dyker upp och hälsar på folk och är trevlig och sen känner jag att jag gjort mitt och åker hem så fort som möjligt, då har iallafall jag fått mitt firande och är ganska nöjd.

Tack för allt stöd och sådant som får mig att fundera lite på hur mycket jag försöker anpassa mig till "samhället" på bekostnad att jag blir ännu tröttare.

 

[Qelina]

Vet ni? Idag fick jag massor av komplimanger trots att jag var rädd att jag bara var för mycket för jag var igång rejält idag. Har haft en av dom bästa dagarna på evigheter. En tjej sa att jag är en magisk varelse så vacker både inuti och utseende mässigt och att det bubblar och sprudlar och glittrar kring hela mig och att jag är speciell, inte som andra. En kille sa att trots att han inte är intresserad av tjejer så tycker han också att jag är väldigt, väldigt vacker.

Så otroligt härligt att mitt lite intensiva sätt som jag är på vissa dagar ibland kan tolkas så här fint, när jag pratar och pratar och har tusen frågor och tusen saker att berätta om så att jag får anstränga mig för att inte ta över helt. Där var det trixigt idag, jag påminde mig själv hela tiden att jag var tvungen att vara tyst en liten stund så dom andra fick prata. Jag tränade på att veta när dom pratat klart så jag inte avbröt, det gick inte så bra men jag försökte och idag avbröt jag bara för att fråga sånt som gjorde mig nyfiken så jag tror jag slank undan med att det var av intresse jag hade svårt med turtagningen.

Att få höra att jag är en magisk varelse istället för konstig känns så bra. Det har varit lite antingen eller hela min uppväxt, antingen tycker man min energi och intensitet är svår att hantera eller så dras folk till det och tycker jag är spännande. Att få höra den positiva sidan idag då det var länge sen gjorde mig så glad att jag log hela vägen hem, jag som aldrig tar seflies tog en för att kunna kolla på hur jag ser ut när jag är glad på riktigt.

 

[Tonto]

Någon mer här som har ångest över kläder? Typ att det känns som om dom sitter åt, materialet gör ont etc. när det inte borde göra det? Idag har jag mått så illa att jag nästan kräks av att ha vanliga kläder på mig, får för mig att dom håller på att kväva mig eller att det riktigt skär in i huden. Klarar bara av att ha kläder i XL idag, även om jag drar storlek 36 i vanliga fall.

 

[gul_zebra]

Någon mer här som har ångest över kläder? Typ att det känns som om dom sitter åt, materialet gör ont etc. när det inte borde göra det? Idag har jag mått så illa att jag nästan kräks av att ha vanliga kläder på mig, får för mig att dom håller på att kväva mig eller att det riktigt skär in i huden. Klarar bara av att ha kläder i XL idag, även om jag drar storlek 36 i vanliga fall.

Inte ångest, men vissa kläder är jävligt obehagliga. Kan inte med plagg som nuddar halsen, jag känner mig strypt.
Strumpor har varit ett gissel i alla år också, det blir samma "strypkänsla" fast i tårna, och som barn hade jag strumpbyxor med världens längsta fötter efter mina försök att dra av de från fötterna konstant. Idag kan jag ha strumpor men det är ofta obehagligt om minsta söm hamnar fel vid tårna och jag går helst barfota.

 

[em-pirre]

Någon mer här som har ångest över kläder? Typ att det känns som om dom sitter åt, materialet gör ont etc. när det inte borde göra det? Idag har jag mått så illa att jag nästan kräks av att ha vanliga kläder på mig, får för mig att dom håller på att kväva mig eller att det riktigt skär in i huden. Klarar bara av att ha kläder i XL idag, även om jag drar storlek 36 i vanliga fall.

Har du allodyni? Jag har, och det är just så det känns. Det gör ont att röra i mig, kan inte ha vanlig bh, inget som spänner eller rör i huden för mycket. Riktigt pissigt.

 

[Raderad medlem 120709]

Någon mer här som har ångest över kläder? Typ att det känns som om dom sitter åt, materialet gör ont etc. när det inte borde göra det? Idag har jag mått så illa att jag nästan kräks av att ha vanliga kläder på mig, får för mig att dom håller på att kväva mig eller att det riktigt skär in i huden. Klarar bara av att ha kläder i XL idag, även om jag drar storlek 36 i vanliga fall.

Inte direkt ångest, men jag upplever definitivt ett kraftigt obehag av vissa plagg och det har blivit värre med åldern. Även den mjukaste bygellösa BH känns som en tvångströja, och nästan alla andra underkläder är också jobbiga - jag står ut med boxerkalsonger, men det var verkligen trial and error innan jag upptäckte det.

Strumpor har alltid varit ett kapitel för sig, det är den där åtsmitande känslan (och sömmar, agh!) jag inte pallar. Jag är dessutom en sån barfotamänniska att det känns helt onaturligt för mig att ha något på fötterna, lite som att jag helt tappar kontakten med marken.

Jag kan inte ha tröjor som sitter högt upp vid halsen, för det känns som att jag blir kvävd. Jag har gärna djupt urringat för bekvämlighetens skull men pga skitnormer och sexualisering så känns det inte som ett alternativ annat än hemma där bara katten ser mig . Jag har mer eller mindre gett upp om byxor, det är kjol och leggings som gäller om jag måste se ordentligt klädd ut. Hemma bor jag i mysdress, allt annat vore olidligt.

Jag har säkert glömt massor, men ja... kläder är ett gissel, för att sammanfatta.

 

[Anonymamamman]

Någon mer här som har ångest över kläder? Typ att det känns som om dom sitter åt, materialet gör ont etc. när det inte borde göra det? Idag har jag mått så illa att jag nästan kräks av att ha vanliga kläder på mig, får för mig att dom håller på att kväva mig eller att det riktigt skär in i huden. Klarar bara av att ha kläder i XL idag, även om jag drar storlek 36 i vanliga fall.

Jag har inte riktigt det bekymret men nästan. Jag har 1-2 storlekar för stora skor för jag får panik när det känns som att tårna trängs. Tar alltid av mig strumpor så fort jag kan.

Mitt största problem är känslan av min egen hud mot hud. Jag är lite större och harmånga valkar, jag får panik när hud nuddar hud. Speciellt när jag ska sova. Tar typ 10 min att hitta rätt position för att kunna sova utan att något skaver/känns obehagligt. Extra jobbigt nu på sommaren när det är varmt och svettigt

 

[gul_zebra]

Vilken ögonöppnare att se fler ha problem med strumpor! Har i alla år fått höra hur konstigt det är och det har ofta setts som en löjlig liten bagatell. En av orsakerna till att jag älskar sommaren är just för att jag kan gå runt i sandaler och således absolut inte får ha strumpor på mig istället Numera kan jag ju hantera det, och ibland rentav gilla strumpor (billiga skit-chenille en kall vinterdag ) men det är ändå lite kul att se att jag inte är den enda

 

[Tonto]

Jag har inte riktigt det bekymret men nästan. Jag har 1-2 storlekar för stora skor för jag får panik när det känns som att tårna trängs. Tar alltid av mig strumpor så fort jag kan.

Mitt största problem är känslan av min egen hud mot hud. Jag är lite större och harmånga valkar, jag får panik när hud nuddar hud. Speciellt när jag ska sova. Tar typ 10 min att hitta rätt position för att kunna sova utan att något skaver/känns obehagligt. Extra jobbigt nu på sommaren när det är varmt och svettigt

Jag hatar också när min hud nuddar min hud. Måste sova med ett täcke mellan benen om jag ligger på sidan och inte har byxor på mig t.ex.

 

[Tonto]

Inte ångest, men vissa kläder är jävligt obehagliga. Kan inte med plagg som nuddar halsen, jag känner mig strypt.
Strumpor har varit ett gissel i alla år också, det blir samma "strypkänsla" fast i tårna, och som barn hade jag strumpbyxor med världens längsta fötter efter mina försök att dra av de från fötterna konstant. Idag kan jag ha strumpor men det är ofta obehagligt om minsta söm hamnar fel vid tårna och jag går helst barfota.

Strumpor är nog det plagget jag har minst problem med! Mår istället dåligt när jag inte har strumpor på mig.

 

[Tonto]

Har du allodyni? Jag har, och det är just så det känns. Det gör ont att röra i mig, kan inte ha vanlig bh, inget som spänner eller rör i huden för mycket. Riktigt pissigt.

Har aldrig hört talas om det? Jag skulle påbörja utredning för fibro, men jag orkade inte.

 

[Tonto]

Inte direkt ångest, men jag upplever definitivt ett kraftigt obehag av vissa plagg och det har blivit värre med åldern. Även den mjukaste bygellösa BH känns som en tvångströja, och nästan alla andra underkläder är också jobbiga - jag står ut med boxerkalsonger, men det var verkligen trial and error innan jag upptäckte det.

Strumpor har alltid varit ett kapitel för sig, det är den där åtsmitande känslan (och sömmar, agh!) jag inte pallar. Jag är dessutom en sån barfotamänniska att det känns helt onaturligt för mig att ha något på fötterna, lite som att jag helt tappar kontakten med marken.

Jag kan inte ha tröjor som sitter högt upp vid halsen, för det känns som att jag blir kvävd. Jag har gärna djupt urringat för bekvämlighetens skull men pga skitnormer och sexualisering så känns det inte som ett alternativ annat än hemma där bara katten ser mig . Jag har mer eller mindre gett upp om byxor, det är kjol och leggings som gäller om jag måste se ordentligt klädd ut. Hemma bor jag i mysdress, allt annat vore olidligt.

Jag har säkert glömt massor, men ja... kläder är ett gissel, för att sammanfatta.

Jag kan få extremt obehag av jeans och de flesta byxor. Sömlösa träningsbyxor går dock ofta bra! Men dom måste vara sömlösa, annars är det äckligt. Men det där med BH känner jag igen med. Har hittat en topp som fungerar nu, så har beställt en bunt, men i längden så kommer jag att operera bort brösten för att slippa ångesten över att ha något som sitter åt runt överkroppen. Av någon anledning så kan jag bära korsett utan ångest, men just vanliga kläder som sitter åt på mindre ställen känns som om någon sågar mig med en tråd.

På ett vis är det dock skönt att höra att fler har liknande problem, även om det är så jävla pissigt alltså.

 

[em-pirre]

Har aldrig hört talas om det? Jag skulle påbörja utredning för fibro, men jag orkade inte.

Googla! Misstänker fibro hos mig, tror att det hänger ihop

 

[Qelina]

Någon mer här som har ångest över kläder? Typ att det känns som om dom sitter åt, materialet gör ont etc. när det inte borde göra det? Idag har jag mått så illa att jag nästan kräks av att ha vanliga kläder på mig, får för mig att dom håller på att kväva mig eller att det riktigt skär in i huden. Klarar bara av att ha kläder i XL idag, även om jag drar storlek 36 i vanliga fall.

PRECIS så är det för mig, kan inte tänka knappt eller höra vad någon säger om jag stör mig på något plagg och det gör jag hela tiden så får anstränga mig. Strumpor är värst och även bh så den tar jag av så fort jag kan och på vintern använder jag inte alltid bh under tjocka tröjor (har ganska små bröst så det fungerar) och måste ha bygellös bh annars blir jag tokig. Jag får klippa bort lappar, sprätta upp sömmar, ha flera lager av kläder och inget får sitta åt, ser ju själv i spegeln ibland att det ser ut som det kommer ett vandrande tält när jag tar på mig kläder jag är bekväm i så försöker att ta annat och har nu precis köpt massor fina kläder som jag trivs i, har beställt massor men kanske 25% dög för att ha på mig.

Skor är typ omöjligt att köpa, strumpor måste jag ha en särskild sort av och jag har märkt att vanliga höga strumpor alltid är mer obekväma i enfärgat så där måste jag ha randiga eller prickiga. Fast med ankelsockor och ballerinasockor är det inte samma sak.

Mina linser, var hos optikern idag och jag sa det att jag har svårt att inte fokusera på hur linserna känns, att det liksom irriterar lite hela tiden. Det var inget fel alls på mina ögon eller linsen så det enda logiska jag kom på, som nu är helt rimligt är att det är pga asperger och all denna känslighet.

 

[Qelina]

Vilken ögonöppnare att se fler ha problem med strumpor! Har i alla år fått höra hur konstigt det är och det har ofta setts som en löjlig liten bagatell. En av orsakerna till att jag älskar sommaren är just för att jag kan gå runt i sandaler och således absolut inte får ha strumpor på mig istället Numera kan jag ju hantera det, och ibland rentav gilla strumpor (billiga skit-chenille en kall vinterdag ) men det är ändå lite kul att se att jag inte är den enda

Sandaler önskade jag att jag kunde ha, men jag kan inte hantera det här med remmarna. Har dock köpt ett par som jag ska försöka vänja mig vid till december då vi åker till Vietnam. Tänker att om jag börjar nu så har jag ett halvår på mig, hoppas det ska gå

 

[zuli]

Jag fixar inte att ha lösa kläder! Hatar fladdriga mjukisbyxor, tröjor som knöglar sig osv. Har helst polotröja pch skinnyjeans året runt.

 

[Qelina]

Angående optikern, vi började prata om asperger/autismen och han visste verkligen ingenting men ville lära sig, Jag förklarade ett exempel som jag aktivt märkte av just idag faktiskt, sa så som att om han är ute och går så ser han ett stuprör ner från ett tak, jag ser att en skruv är lite rostigare än dom andra skruvarna, att det är på den detaljnivån hela tiden.

Han frågade om jag fick någon medicin mot autismen och om det var en sjukdom som går att bota. Tänk att det fortfarande finns så lite kunskap om asperger/autism.

 

[Qelina]

Hur fungerar det här med hunger och mättnad för er? Jag tycker att det är obehagliga känslor båda två och vill liksom vara neutral hela tiden, vill varken känna mig hungrig eller mätt men det är så svårt att liksom ligga så där exakt hela tiden, speciellt med anorexin.

Jag vill inte att min kropp ska få bestämma något, att känna att jag inte har kontroll är alltid jätte svårt och signaler från kroppen kan jag inte styra och det gör mig obehaglig till mods och lite rädd. Därför väljer jag ofta att visa kroppen vem som "bestämmer", dvs jag. Är jag hungrig väntar jag extra länge med att äta, är jag trött kan jag gå en längre promenad bara för att känna att jag inte ger efter osv.