Snurrfian
Moderator
Tack för stöd.
Veterinären som skulle komma hem och ge sprutan ska vara bortrest 23-26 så det måste ske före eller efter.
Men bara att sätta ett DATUM känns så fel. Overkligt.
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Tack för stöd.
Veterinären som skulle komma hem och ge sprutan ska vara bortrest 23-26 så det måste ske före eller efter.
Men bara att sätta ett DATUM känns så fel. Overkligt.
Tack.Jag beklagar. Förstår din sorg. Läste en gång en klok sak som jag tror innehåller mycket sanning. Många gånger är beslutet redan fattat, det är att släppa taget man inte klarar av.
Kan dela med mig av egen erfarenhet. Jag tog bort min gamla rottistant i början på augusti, 13 år och 4 månader. Var helt förstörd och kände mig som världens största svikare. Hon som alltid hade litat på mig, hur skulle jag medvetet kunna se henne i ögonen och säga att allt kommer bli bra när jag visste varför veterinären kom? Det gjorde mig så ledsen! Men, när stunden var inne och veterinären kom blev hennes reaktion inte vad jag hade väntat mig. Jag hade väntat mig ägslan och rädda ögon samt osäkerhet inför veterinären. Så blev det inte. Hon var lugn och trygg och glad. Svansade runt mellan mig och min dotter, viftade på svansen och pussades. Låter klyschigt men det kändes som om hon sa farväl, visade att hon älskade oss och var tacksam. Hon var nöjd med att vandra vidare
.
Det var alldeles hjärtskärande jobbigt. Men trots det så kan jag se tillbaka på mitt beslut med lugn och kärlek. Det var inte en plågad blick som blev den sista och det är jag så tacksam för.
Det känns som om jag sviker honom. Och mig själv med. Han är som min närmaste anhöriga. Mina unga vuxna barn bor över 8 timmars resa bort och har studier.För mig har det känts bäst att få det gjort så snart som möjligt när jag väl har tagit beslutet, när du säger att att sover mycket och går på morfin så kanske det är något att ha med sig också. Det känns så fel, men för mig har sorgen alltid varit större fram tills det har skett. När hunden väl har fått somna in så kan jag komma vidare i sorgen.
Tack.
Inatt hade han en stund med ångest i blicken. Han fick mer värmedicin och vi sov båda på hallgolvet resten av natten. I eftermiddag kommer han att få somna in.
Det är just sveket som känns värst. Att jag lurar in honom i döden.
I morse var han ute på sin morgonrunda på gården. Lade sig att sova på favoritplatser, den iskalla trappan, tills en hund gick förbi på vägen. Då satte han sig upp och på vanligt manér informerade den förbipasserande att detta nog är hans privata väg.
Nu ska vi gosa fem timmar till. Sen är det dags.
Tack.
Inatt hade han en stund med ångest i blicken. Han fick mer värmedicin och vi sov båda på hallgolvet resten av natten. I eftermiddag kommer han att få somna in.
Det är just sveket som känns värst. Att jag lurar in honom i döden.
I morse var han ute på sin morgonrunda på gården. Lade sig att sova på favoritplatser, den iskalla trappan, tills en hund gick förbi på vägen. Då satte han sig upp och på vanligt manér informerade den förbipasserande att detta nog är hans privata väg.
Nu ska vi gosa fem timmar till. Sen är det dags.
Jag förstår känslan helt och hållet men samtidigt måste man inse att det inte är ett svek utan det bästa man kan göra för en vän. Jag grät floder när jag sa adjö till min älskade huligan i våras, trots att jag visste att det var rätt beslut. Du har ingen vän som kan finnas som stöd. Jag hade min goda vän som jobbade hos veterinären med mig hela vägen.Det känns som om jag sviker honom. Och mig själv med. Han är som min närmaste anhöriga. Mina unga vuxna barn bor över 8 timmars resa bort och har studier.
Du lurar honom inte in i döden - du är med honom hela vägen och du låter honom gå medans det ännu finns något av värde i världen för honom. Det är ett tufft beslut. Och jag lider med dig. Du gör rätt mot din vän även om det gör ont.Tack.
Inatt hade han en stund med ångest i blicken. Han fick mer värmedicin och vi sov båda på hallgolvet resten av natten. I eftermiddag kommer han att få somna in.
Det är just sveket som känns värst. Att jag lurar in honom i döden.
I morse var han ute på sin morgonrunda på gården. Lade sig att sova på favoritplatser, den iskalla trappan, tills en hund gick förbi på vägen. Då satte han sig upp och på vanligt manér informerade den förbipasserande att detta nog är hans privata väg.
Nu ska vi gosa fem timmar till. Sen är det dags.
Du lurar honom inte in i döden - du är med honom hela vägen och du låter honom gå medans det ännu finns något av värde i världen för honom. Det är ett tufft beslut. Och jag lider med dig. Du gör rätt mot din vän även om det gör ont.
PS när veterinären kom till min schäfer, så blev det klart hur mycket hon hängt med för min skull. Hur hon ätit för att inte oroa mig...när veterinären kom fick hon äntligen släppa taget. Mitt svek mot henne är inte att jag tog beslutet - det är att hon fick den där sista jobbiga veckan.
Jag förstår känslan helt och hållet men samtidigt måste man inse att det inte är ett svek utan det bästa man kan göra för en vän. Jag grät floder när jag sa adjö till min älskade huligan i våras, trots att jag visste att det var rätt beslut. Du har ingen vän som kan finnas som stöd. Jag hade min goda vän som jobbade hos veterinären med mig hela vägen.![]()
TackDu är mitt uppe i det värsta. Det handlar inte bara om sorg utan också det här förlamande ansvaret över liv och död som du skriver om. Jag lider med dig och önskar dig mod och styrka.
Sen vill jag bara skriva en annan sak. Hoppas att du inte tar illa upp men ditt inlägg är konst. Du skriver helt fantastiskt.
"Marken här är ännu inte frusen. Jag provgrävde lite och insåg att det är väldigt bergigt på min tomt.
Sen känner jag mig som en skurk som rörde spaden medan han såg på."
Det är mycket vackert.
Jag hade tagit bort hunden rätt omgående. De ger oss så mycket. Så att se till att de slipper lida och få sluta innan det blir så känner jag är det lilla vi kan ge tillbaks.
Det är fruktansvärt jobbigt. Men för deras skull måste vi göra det vi kan.
En så pass gammal hund skulle jag inte vilja utsätta för större ingrepp och tveksamma prognoser.
Beklagar fruktansvärda sorgen!![]()
...virrigare... inte viktigare. Autokorrekt.Tack
Sista inlägget blev dock lite viktigare. Vissa saker blev kvar i skallen och andra hamnade i fel sammanhang. Men nu har jag inte ätit vettigt på tre dagar och är samtidigt ledsen och aningen lite illa till mods. Hade vi kunnat gjort det bättre? Vi kan ju inte göra om det.
Tack
Sista inlägget blev dock lite virrigare. Vissa saker blev kvar i skallen och andra hamnade i fel sammanhang. Men nu har jag inte ätit vettigt på tre dagar och är samtidigt ledsen och aningen lite illa till mods. Hade vi kunnat gjort det bättre? Vi kan ju inte göra om det.
Nä, mer undersökningar och livsuppehållande men tillika livskvalitetssänkande åtgärder blev nog bara lättare att välja bort. Att han var livrädd för veterinärmottagningar var också en viktig orsak att lita på vad man ser på hunden och inte på vad proverna visar.
Men allt emellanåt, då han sov och andades lugnt, trodde jag att jag inbillat mig alltihop. Att han när som helst skull kunna stiga upp och vandra iväg. På alla fyra.
Men varför skulle han i så fall haltat mer och mer för varje dag i två veckor?
Nä, han hade svårt att gå. Ingen tvekan om det. Onsdagens diagnos berättade varför.
Nu är det över.
Begravningen kvar.
Tack, tack, tack alla ni som skrivit och stöttat mig! Ni har alla varit till stort hjälp och stöd.
Nu är han borta.
Då jag igår återtog mitt gamla förfallna bukefaloskonto så trodde jag att han skulle leva ännu en vecka. En sorgsen blick inatt fick mig, tillsammans med era ord, att inte vänta längre.
Han var glad över att få gäster och ville gärna bli krafsad av mitt moraliska stöd. Då veterinären dök upp hälsade han och blev krafsad igen. Lukten från hennes väska var inte skrämmande.
Efter första sprutan gick han och gömde sig under köksbordet. Han hade lite svårt att lugna sig och stördes lite bl.a. av att han var kissnödig och försökte stiga upp men kissade ner sig.
Lukten från tvättspriten tror jag störde honom. Man behöver inte tvättsprit för en sista kanyl. Han flämtade medan kaylen sattes. Värme? Ångest? Men sen tog det inte länge innan allt var över.
Lite rörigt blev det. Han hade velat gå ut en sväng då alla var redo. Utom han. Kissnödigheten och tvättspriten hade jag gärna varit utan. Hoppas, hoppas han inte hade ångest.
Tack älskade hund. Och förlåt. Hoppas du har det bättre såhär.
Och tack till alla er som gjorde det lättare att fatta beslutet.