När dags att "släppa taget"?

[Sparrisen123]

Ett väldigt känsligt ämne förstås, som handlar om när det är dags att släppa taget om sin älskling och låta honom/henne springa vidare från det här livet.
Om man har en äldre hund, hur vet man när det är dags? Inte en sjuk hund alltså, då är det ju mer självklart. Men en hund som "bara" drabbas av ålderskrämpor, när blir ålderskrämporna för mycket? Och vad är okej?
Det är ju så svårt när det inte är ett tydligt fel.
Min syster har en liten pappishane som börjar bli gammal. Han ligger mest och sover hela dagarna, vaknar ibland och äter eller går en liten kisserunda men det är långsamt och ganska motvilligt. Ibland vaknar han till och är med när syster tex dammsuger (favorit"lek" för vovve) eller när man kommer på besök. Då är han precis som för 5 år sedan och det är svårt att tänka att det kanske börjar bli dags. Sedan sover och sover och äter och sover han igen. Och kissar, han har börjat skvätta inne vilket han inte gjort på närmare 10 år. Har ev. lite vätska i lungorna tror jag det var, vet. misstänkte det men kunde inte säga säkert.

Vad tror ni om systers lilla pappishane? Är han "för" gammal eller "bara gammal"? Det är givetvis svårt att svara på för någon annan, men vad tror ni?
Och ni som tagit bort era hundar pga ålder, hur och när tog ni beslutet?

 

[Hyacinth]

Sv: När dags att "släppa taget"?

Så länge hunden äter, dricker inte har ont och ändå verkar levnadsglad är allt okej tycker jag.
Jag tycker man brukar se och känna när det ändå räcker, min gamla var pigg länge, men en dag fanns ingen livsglädje längre, han ville inte gå ut, inte äta, dricka eller röra sig över huvud taget, och dagen innan hade det varit "som vanligt", alltså skröppligt men helt okej.

 

[Hjalti]

Sv: När dags att "släppa taget"?

Det beslutet är fruktansvärt svårt men oftast känner man sin egen hund och dess kropps språk som talar om när det inte är ett värdigt liv längre. Är det bara elände, inget som förgyller hundens vardag, när smärtorna blir outhärdliga och den inte kan gå själv och klara göra sina behov så tycker jag att man bör ta sig en tankeställare om det inte finns behandling som kan göra den bättre. Står själv inför ett svårt val, en chansning ang min tik 10 år nu som utreds på djursjukhus.

Är det diagnosen dom tror så blir det smärtlindring hela livet, hon kommer inte kunna eller få köra rally på ängarna som hon älskar, inte gå i trappor eller belasta sig på vissa sätt då risken är smärtan kommer blir stor. Jag är beredd att ge det en chans, att sätta henne på behandling, följa veterinärens råd i hanteringen och ge det lite tid för att se om hon kan fungera på ett värdigt sätt. Blir det som det är nu med den smärtan hon får från och till och den nedstämdhet hon visar hela tiden så är det inget liv hon vill leva då hon alltid varit en av dom positivaste och spralligaste hundar jag har träffat fram till för en månad sedan. Hoppas jag inte behöver ta det beslutet utan att det blir bra men i bland hur ont det än gör så ska man sätta hundens bästa i främsta rummet

 

[Sparrisen123]

Sv: När dags att "släppa taget"?

*Svarar båda*

Jag förstår hur ni båda menar, men jag tänker på sätt och vis att man har väntat lite för länge om hunden tappat livsglädjen eller inte orkar gå själv. Man skulle ha fattat beslutet dagen innan medan hunden ändå hade det bra, så den inte behöver bli (mer) dålig först. Förstår ni hur jag menar?
Men det är väl omöjligt att veta när det är "dagen före" med gamla hundar. Antar att det går fort när det väl händer. Så då är frågan om man väntar på att hunden ska "visa" att det är dags, eller om man ska skona hunden från att hamna där och själv bestämma att det är dags när man känner på sig att det är på G. Förstår ni hur jag tänker? Är det helt ologiskt?

Jag vill påpeka att jag absolut inte kritiserar något sätt att tänka på, för det finns såklart inget rätt eller fel (ja, så länge man inte går till det extrema då men det tror jag inte många gör, tack och lov) och man känner ju sin egen hund bäst.

 

[SkorpSmulan]

Sv: När dags att "släppa taget"?

Precis det går jag och funderar på.
Jag har en 15 årig stövare som nu verkligen har börjat bli gammal. Hon har hjärtfel och har ätit medicin sen hon var 8 år men är pigg med medicinen tyvärr väldigt värmekänslig pga hjärtat.
Fram till för 3 år sen har hon varit hur pigg som helst men nu har hon börjat bli gammal på riktigt hon har börjat magra av, hör knappt nånting, ser dåligt, lite stapplig och vinglig inomhus.
Min pappa har sina åsikter om att hon borde dö men jag anser lite att "kom igen när du själv är 105 år och se om du är så jäkla alert".
För när jag öppnar dörren och släpper ut henne då är det full fart, då kan ingen tro att hon är så gammal, får ofta kommentarer om hur pigg hon är. Hon springer obehindrat och är pigg, snabb och glad och blir inte dåligt påverkad av det. Ibland sticker hon hem till mina föräldrar och hälsar på 3 km bort.

Ursäkta att jag lånar din tråd lite men som sagt, jag funderar också en hel på när det är dags.

 

[Ramona]

Sv: När dags att "släppa taget"?

Det är nog dags redan när man börjar fundera på om det är dags snart. Varför utsätta sin älskade hund för mer lidande än vad den behöver?

Att en hund får ålderskrämpor är enligt mig inte ok. När hunden inte har samma livskvalitet som en hund "borde ha", dvs kunna gå på promenader, kunna hänga med i vardagslivet, etc så är det dags.

För att vara en sann djurvän måste man ta beslutet att låta sitt djur slippa lida! Det är själviskt och respektlöst att ha sjuka och mycket orkeslösa hundar i livet.

 

[Hyacinth]

Sv: När dags att "släppa taget"?

Visst finns det fall där man vänatr för länge, men att bli gammal tycker jag är okej. Hunden kan ju fortfarande ha ett bra liv även om proenaderna är korta och går långsamt, och hunden hör/ser dåligt. Jag upplever det som att det ofta går ganska fort på slutet, och det är då man får ta ett beslut. Jag har sällan träffat gamla hundar som verkar lida av sin ålder, då fler unga hundar som lider av diverse sjukdomar men som ska hållas vid liv till varje pris och konstant blir utredda fäör än det ena, än det andra..

 

[Milosari]

Sv: När dags att "släppa taget"?

jag sitter med en gammal 14-åring och har börjat fundera på samma sak. hon har blivit väldigt gammal de senaste månaderna, från att ha varit hur fräsch som helst i höstas så vill hon ta det lite lugnare nu. hon har fått artros både fram och bak men äter veterinärfoder + glukosamin + smärtstillande och verkar inte ha särskilt ont. hjärta, lungor och blodprov är ua. dock har hon börjat skaka i bakbenen när hon har ansträngt sig lite, oftast bara i ena men när vi har busat en stund så händer det att båda skakar. hunden verkar dock helt omedveten om skakningarna. hon ville inte alls visa upp detta hos vet, men antagligen är det musklerna som har börjat förtvina.

jag tänker som så att så länge hon har en stor portion livslust och kan röra sig relativt obehindrat, då får hon vara kvar. men om hon helt slutar trava på promenaderna, om hon inte längre vill/kan leka eller att hon får problem med att resa sig, då har det redan gått lite för långt. av de gamla hundar jag har haft i min närhet har samtliga fått leva den sista tiden i ganska stora plågor (2 st med cancer, 1 st med mycket svaga ben). det ska min hund få slippa.

 

[Lager]

Sv: När dags att "släppa taget"?

Det är svårt att tänka på när det kommer till den egna hunden. Det är lättare att tala i generella termer - och då skulle jag säga "folk" överlag väntar för länge med att avliva. Det ska inte behöva gå så långt att hunden upplever kronisk smärta och får smärtlindring, det ska inte gå så långt att den bara ligger och stirrar i soffan, eller inte klarar av att leka (iaf lugna lekar) med andra hundar längre. Då har man väntat för länge. Jag har också svårt för det här med amputation, och att hundar med grövre fysiska handikapp ska hållas vid liv. Hundar är inte människor och har andra behov som ska tillfredställas för att de ska må psykiskt bra. Sedan att de är snälla, anpassar sig utan att klaga, och att "matte älskar sin vovve", är någonting annat - som inte alltid har med hundens bästa att göra.

Men som sagt, det är lätt att säga. Jag känner fortfarande att jag tog för lång tid på mig att ta beslutet för min gamla jaktlabbe som åt kortison flera år innan hon fick sprutan - då hade hon tappat ganska mycket muskulatur på grund av inaktivitet, och även om hon var pigg periodvis så var hon oftast mycket passiv, om än "vifta på svansen-glad". Schäfern med ep som jag avlivade relativt nyss fick gå igenom flera större undersökningar och två operationer innan jag fick besked och kunde ta beslutet. Hade jag vetat innan vad vet skulle säga så hade jag inte låtit honom gå igenom allt stök - men såklart vill man inte ta förhastade beslut heller.

Det är mycket enklare om hunden snabbt blir sämre, då blir det inte blir så mycket diskussioner. Det är den gradvisa försämringen som är svår att bedöma. När lever hunden inte hundvärdigt? I slutänden är det ju alltid ägaren som gör bedömningen, en ägare som oftast är väldigt emotionellt engagerad och (ibland) inte riktigt klarar av att släppa taget.