När kan man lämna barnet ensamt???

Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Självklart ska det prioriteras både från mannen och kvinnans sida, för mig är det en självklarhet.

Man kan ju prioritera på olika sätt dock, det beror på hur ens situation ser ut. Jag tar ut mesta delen av föräldraledigheten än så länge av den enkla anledningen att min man ÄNDÅ är hemma i genomsnitt 5,5 dag/vecka trots sitt heltidsjobb. Jag tog dessutom examen precis innan My föddes och har ingen fast anställning. Hade jag haft det hade jag nog jobbat från och med nu ungefär och fram tills nästa barn föds, och så hade min man varit föräldraledig. Men som situationen ser ut nu är det omöjligt, men jag jobbar timmar en del. Jag ser det som en enorm fördel att jag och min man kan vara hemma så mycket tillsammans, och det är också anledningen till att jag kan tänka mig att skaffa barn så tätt.

Jag tycker också att det är tråkigt om det bara är mamman, eller bara pappan, i en familj som prioriterar tid med familjen. Fast det tragiska är inte framförallt den som prioriterar och gör "uppoffringar" för att få mer tid för sina barn/sin familj, utan den som inte gör det. Nu menar jag inte att dessa prioriteringar måste innebära att man går ner i tjänst, man kan ju prioritera på olika sätt. Men har man inte tid för sina barn mer än någon timme på kvällen eller så, så är det ju lite sorgligt.

//julia

//julia
 
Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Och ännu mer deprimerande är det att det är kvinnor som sprider dessa destruktiva normer - som syftar till att begränsa andra kvinnor.

Det här är en helt fascinerande tråd ur det perspektivet! Saker som jag går runt och "känner på mig" i vissa situationer (utan att det där jag känner riktigt uttalas) extrapoleras så att man tror att man är med i en fars.

Kvinnors sätt att hålla kvinnor tillbaka - visst är det charmigt?

Man ser ju också ofta att folk skriver "det där förstår du när du får barn" i trådar om barnfrågor. Jag tycker att det är lite fantastiskt, då jag inte alls tycker att det nödvändigtvis är andra föräldrar som har de vettigaste synpunkterna om barn. Det varierar, och jag känner flera som jag tycker var vettigare att prata om barn med medan jag hade sonen och de inte hunnit få sina. Sen blev de så trist konventionella, när de fick barn, tyvärr. Det verkar vara vanligt att konventionen får en i sitt grepp när man får barn, även om man var mer frigjord i relation till den förut. Jag fattar inte varför, men det verkar vara väldigt vanligt.

Sen är det också fascinerande i hur hög grad föräldraskapet likställs med det första ett till två åren. Då är man naturligtvis väldigt "nyförälskad", och den tiden gör ofta ett väldigt starkt intryck och man minns den ofta väldigt väl under resten av livet (föräldern, alltså, inte barnet), men den tiden är ju inte särskilt typisk för föräldraskapet och att man är beredd att ägna all sin tid åt ungen då, betyder inte att man fortfarande vill det 5-6-7-8 år senare, trots att barn i den åldern inte heller är särdeles självgående.

En bekant till mig köpte hus (av typen En Villa i Lyckan) och sen åkte hon ett halvår till Bangladesh och skrev om trafficking (medan mannen och två barn i förskoleåldern var kvar hemma), och såg framförallt vissa starka sammanhållande och stöttande, solidariska band mellan de traffickade kvinnorna och betonade det i texten. Grannarna i Lyckan var rätt förvirrade inför hennes uppenbarelse efter det. Kontrasten är helt underbar!
 
Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Jo, jag inser ju att det är psykologiska orsaker men jag har svårt att se att två heltidsarbetande föräldrar (dagis omkring 10 timmar) ger en "dålig" uppväxt där trygghet och närhet inte existerar?

Min mamma har ju som sagt varit hemma med oss i ca 10 år men jag och mamma har alltid haft en kass relation och jag har aldrig någonsin (och gör inte nu heller) gått till henne när jag har problem med något. Kanske ska nämna att det inte är något jag på något sätt sörjer. Personligen så är jag tacksam mot mamma att hon var hemma med oss men jag menar bara att det är inte så att en fantastiskt trygghet och närhet infinner sig automatiskt.

Eh..

Nu var det väl inte på tal om föräldrar som jobbar heltid som kommer hem till sina barn var dag. Jag menar uteslutande sådana föräldrar som väljer att bo borta från sina barn under längre tiden, tex bara komma hem någon helg i månaden!!!
 
Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Det är ju en viss skillnad att leva så här i fyra månader och ha det som generell arbetssituation, också. I fyra månader skulle jag också kunna göra som din kamrat. Men inte 'tills vidare' eller i tre år.

olgaklara ; Hårt att döma någon för en sak de gör i 4 månader och säga att de inte borde ha barn därför! Jag tycker det är bra att hon tar ansvar för sin/familjens framtid också. Sedan kan man ju för allas skull hoppas att det är lite av en engångsföreteelse.

Jag har missat att det gäller 4månader, under en begränsad tid tycker tom jag är ok. :crazy:

Då ber jag om ursäkt.
 
Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Om barn inte är en rättighet, varför får då barnlösa hjälp med att få barn?
Varför får vem som helst skaffa barn oavsett om de kan ta hand om dom eller inte?

OBS Jag lägger inte in några värderingar i mina frågor!!!

Nej barn är ingen rättighet oavsett hur. Just av ovan nämnda orsaker gör ju att det är många barn som far illa
 
Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Kvinnors sätt att hålla kvinnor tillbaka - visst är det charmigt?
Tycker du verkligen att det är så? De som känner att de vill prioritera (man som kvinna) sin familje genom att t ex gå ner i arbetstid måste väl respekteras lika mycket som de som inte väljer att göra det? Alla gör ju olika val och alla måste väl få berätta om sina val och vara nöjda med sina val? Det här är en så känslig diskussion just för att alla är så måna om att försvara sina egna val. Jag tycker att det brukar "anklagas" lika mycket på de kvinnor som väljer att vara hemma länge med sina barn, som de kvinnor som har ett krävande jobb och lägger stor vikt på karriären ofta blir anklagade för att inte prioritera sin familj. Männen lyckas dock ofta "glömmas bort" lite i liknande diskussioner.

Att det är så att majoriteten av föräldraledigheten främst tas ut av kvinnan, att kvinnan generellt har sämre betalt och att det ofta har betydelse för hur man delar på föräldraledigheten, det är ju tråkigt och förhoppningsvis något som kommer ändras på..


Man ser ju också ofta att folk skriver "det där förstår du när du får barn"
Ja men en del saker kunde iaf inte jag ALLS förstå innan jag fick barn. Jag trodde att jag kunde föreställa mig hur kärleken för mitt barn skulle kännas, men det är inte i närheten av vad jag nu känner... För mig var det verkligen överväldigande att mitt barn så självklart numera kommer förat i ALLA lägen.


Sen är det också fascinerande i hur hög grad föräldraskapet likställs med det första ett till två åren. Då är man naturligtvis väldigt "nyförälskad", och den tiden gör ofta ett väldigt starkt intryck och man minns den ofta väldigt väl under resten av livet (föräldern, alltså, inte barnet), men den tiden är ju inte särskilt typisk för föräldraskapet och att man är beredd att ägna all sin tid åt ungen då, betyder inte att man fortfarande vill det 5-6-7-8 år senare, trots att barn i den åldern inte heller är särdeles självgående.

Alla talar ju utifrån sina erfarenheter. Jag har bara varit mamma ett drygt år, men jag hoppas och tror att jag kommer att känna likadant) för mina barn resten av livet. Olika åldrar medför dock olika situatoner naturligtvis.

//julia
 
Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Eh..

Nu var det väl inte på tal om föräldrar som jobbar heltid som kommer hem till sina barn var dag. Jag menar uteslutande sådana föräldrar som väljer att bo borta från sina barn under längre tiden, tex bara komma hem någon helg i månaden!!!

Jo, det var visst det det var tal om!

Om du läser lite tillbaka i tråden och läser mitt inlägg en gång till så kanske du ser vad du svarade på.

Själva grunden i mina frågor var ju varför det var så hemskt att jobba heltid när barnen är små men inte när de går i skolan.
 
Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Alla gör ju olika val och alla måste väl få berätta om sina val och vara nöjda med sina val?

Själv är jag av uppfattningen att när man diskuterar saker så bör man fundera över vilka normer man befäster och varför. I det ingår sådant som att fundera över varför man skriver det man skriver just när man skriver det.

Som sagt tycker jag att valen i familjesammanhang i påfallande låg grad präglas av unicitet, valen ser helt enkelt inte särskilt personliga ut, betraktade som en mängd. Tvärtom är likheterna det mest framträdande, tycker jag.

Det har ingenting med vad man "får" göra att göra. Som du säkert känner till är jag inte världsdiktator och jag önskar heller inte bli det.

Att det är så att majoriteten av föräldraledigheten främst tas ut av kvinnan, att kvinnan generellt har sämre betalt och att det ofta har betydelse för hur man delar på föräldraledigheten, det är ju tråkigt och förhoppningsvis något som kommer ändras på..

Inte genom resonemang som de mest frekventa i den här tråden, i alla fall. Men hoppas kan man ju.

För mig var det verkligen överväldigande att mitt barn så självklart numera kommer förat i ALLA lägen.

Men den känslan säger faktiskt ingenting om vad som är rätt/bäst att göra, eller vad som är det rätta/bästa att säga till andra.
 
Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Det här är en helt fascinerande tråd ur det perspektivet! Saker som jag går runt och "känner på mig" i vissa situationer (utan att det där jag känner riktigt uttalas) extrapoleras så att man tror att man är med i en fars.

Kvinnors sätt att hålla kvinnor tillbaka - visst är det charmigt?

Man ser ju också ofta att folk skriver "det där förstår du när du får barn" i trådar om barnfrågor. Jag tycker att det är lite fantastiskt, då jag inte alls tycker att det nödvändigtvis är andra föräldrar som har de vettigaste synpunkterna om barn. Det varierar, och jag känner flera som jag tycker var vettigare att prata om barn med medan jag hade sonen och de inte hunnit få sina. Sen blev de så trist konventionella, när de fick barn, tyvärr. Det verkar vara vanligt att konventionen får en i sitt grepp när man får barn, även om man var mer frigjord i relation till den förut. Jag fattar inte varför, men det verkar vara väldigt vanligt.

Jag vet, det är jätteintressant! Det kom till och med en avhandling på temat för några år sen, "Det kallas kärlek" heter den, och visar på hur även till synes jämställda par backar tillbaks till mer konventionella könsroller efter det att de fått första barnet. Däremot hade jag inte gjort kopplingen att det kanske är det folk egentligen menar när de säger "Det där förstår du när du får barn" - men det är mycket möjligt att den förståelsen kommer från en anpassning till traditionella könsroller, och egentligen inte från några "mammahormoner".
 
Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Jo, det var visst det det var tal om!

Om du läser lite tillbaka i tråden och läser mitt inlägg en gång till så kanske du ser vad du svarade på.

Själva grunden i mina frågor var ju varför det var så hemskt att jobba heltid när barnen är små men inte när de går i skolan.

Som sagt jag vänder mig mot föräldrar som medvetet väljer att jobba hemmifrån dvs på annan ort.

Sedan så tror jag att det är lättare att förklara för lite äldre barn som inte är hjälplösa varför man är borta. Mitt barn skulle inte förstå varför jag inte är där och faktum är att han reagerar på att jag inte är hemma de dagar jag jobbar även om han är med sin mormor som han träffar/t varenda dag sedan han föddes

Jag hittar inte det inlägget kan du inte länka??
 
Senast ändrad:
Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Ja men en del saker kunde iaf inte jag ALLS förstå innan jag fick barn. Jag trodde att jag kunde föreställa mig hur kärleken för mitt barn skulle kännas, men det är inte i närheten av vad jag nu känner... För mig var det verkligen överväldigande att mitt barn så självklart numera kommer förat i ALLA lägen.

Men så är det ju verkligen inte för alla. Jag har inte alltid kommit först i alla lägen för min mamma - ibland behövde hon tid för sig själv, ibland behövde hon tid för jobbet. Hennes liv har aldrig cirklat runt mig. Vilket är superskönt nu när jag är vuxen, särskilt när jag hör om andras föräldrar som liksom inte kan släppa taget, eftersom barnen är så otroligt viktiga och centrala för dem.

Och tittar jag på de flesta av mina vänner så kommer inte barnen först i alla lägen för dem heller - ibland gör de saker för sin egen skull, eller för jobbets skull, inte i första hand för att allt alltid ska bli så optimalt för barnet som möjligt.

Jag förstår att man kan överväldigas av sina känslor för barnet när man väl har det, men samtidigt får man kanske lägga band på de känslorna lite grann också - om inte annat så för att möjliggöra för barnet att knyta an till fler vuxna än en själv, vilket blir svårt om man inte kan ta ett steg tillbaka själv - även om man egentligen inte vill.
 
Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Som sagt jag vänder mig mot föräldrar som medvetet väljer att jobba hemmifrån dvs på annan ort.

Sedan så tror jag att det är lättare att förklara för lite äldre barn som inte är hjälplösa varför man är borta. Mitt barn skulle inte förstå varför jag inte är där och faktum är att han reagerar på att jag inte är hemma de dagar jag jobbar även om han är med sin mormor som han träffar/t varenda dag sedan han föddes

Jag hittar inte det inlägget kan du inte länka??

Fast en fyraåring kan absolut förstå varför mamma inte är där - och i mitt exempel, som du tyckte var hemskt, så rörde det sig ju just om en fyraåring. Barnen vet precis var mamma är och varför (förklarat på en fyraårings nivå förståss), och hur länge hon ska vara borta. De har varit där och hälsat på ett par gånger också, så de vet var mamma är när hon inte är hos dem.
 
Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Eh? Jag har aldrig skrivit någonstans att jag tycker att du är knäpp som vill rida en gång i veckan, jag har inte ens kommenterat något du skrivit om någon fritid?

Och jag tycker inte att det är att likställa att prioritera bort en del jobb med en del fritid, i alla fall inte rakt av. På fritidsaktiviteter som t ex hästeri kan man ju ha med sig barnen och tiden man spenderar där kan man komponera ihop utifrån familjens behov. Man kan t ex åka dit när barnen somnat om de inte ska hänga med. Men visst förstår jag hur du menar!

//julia

Men med mitt yrke kan jag bestämma mina arbetstider själv, och jag kan också bestämma var jag jobbar. Så inga problem att jobba ett par timmar när barnet har somnat, t ex. Jag ser inte skillnaden mot ett fritidsintresse i den bemärkelsen.

Varför är det annorlunda om jag sitter hemma framför datorn och jobbar på kvällen när barnen sover än om du är i stallet och fixar med din häst varje dag? Är du i stallet är du ju de facto borta hemifrån, eller hur?

Och det var ju det saken handlade om - är det ok att vara borta hemifrån två kvällar i veckan när man har småbarn?
 
Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Men med mitt yrke kan jag bestämma mina arbetstider själv, och jag kan också bestämma var jag jobbar. Så inga problem att jobba ett par timmar när barnet har somnat, t ex. Jag ser inte skillnaden mot ett fritidsintresse i den bemärkelsen.

Varför är det annorlunda om jag sitter hemma framför datorn och jobbar på kvällen när barnen sover än om du är i stallet och fixar med din häst varje dag? Är du i stallet är du ju de facto borta hemifrån, eller hur?

Och det var ju det saken handlade om - är det ok att vara borta hemifrån två kvällar i veckan när man har småbarn?

Jag har missat att det är det tråden handlar om - om det är ok att vara borta hemifrån två kvällar alltså. När jag skrev mitt första inlägg i den här tråden gjorde jag det bara för att, liksom många andra, berätta om hur jag har valt att leva. Jag har aldrig någonsin påstått att man som förälder ska ge upp sina intressen eller att man som förälder måste vara med sina barn 24/7. Jag har i princip alla mina intressen kvar. Jag tror absolut att man blir en bättre människa (och förälder) av att få göra en del saker regelbundet på egen hand också!

Jag har heller inte diskuterat vad du arbetar med eller varför. Jag har egentligen bara berättat om mina val, och när jag svarade på just ditt inlägg från början så var det just för att jag tycker att det ska bli intressant att höra hur du tänker efter att du fått barn (Å nej, nu skrev jag det igen! Usch och fy på mig!). Åter igen, inget fördömmande alls och det har enbart med det inlägg jag svarade på att göra, ingenting annat.

Nej, det är inte annorlunda om du sitter vid datorn några timmar på kvällen mot att jag är i stallet på kvällen. Det har jag heller inte påstått. Det jag sa var att det oftast är enklare att kombinera fritidsintressen + barn/familj än jobb och barn på så sätt att när man jobbar behöver barnen oftast vara på dagis/gå i skolan om inte den andra föräldern är hemma dvs. Och att man istället väljer att arbeta mer och därmed gör uppoffringar när det gäller ens fritidsintressen är ett eget val, men jag personligen har svårt att förstå hur man kan välja sitt jobb framför sin familj och fritid. Som jag tidigare har skrivit skulle jag helst slippa att arbeta heltid oavsett om jag har barn elelr inte. Arbeta vill jag, men jag skulle nog må bäst av att ha en deltidstjänst (blir nog 75%), därför att jag ser livet som så mycket mer än arbete. Det handlar helt och hållet om mig. På samma sätt som du älskar ditt arbete (det gör jag också förvisso) och vill lägga ner mycket tid på det, på samma sätt ser jag på min familj och min fritid, jag tycker helt enkelt att det är roligare än att jobba.

Kan man flexa med sina arbetstider blir allting betydligt enklare, och det har jag också skrivit (jag skrev att jag absolut kunde tänka mig att arbeta heltid om jag hade ett jobb liknande min mans jobb där man ändå är hemma mycket och där arbetstiderna är mer oregelbundna)!

//Julia
 
Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Och att man istället väljer att arbeta mer och därmed gör uppoffringar när det gäller ens fritidsintressen är ett eget val, men jag personligen har svårt att förstå hur man kan välja sitt jobb framför sin familj och fritid.

Varför är det svårt att förstå?
 
Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Varför är det svårt att förstå?

För att jag personligen aldrig skulle göra ett sådant val. För att jag som jag tidigare skrev anser att livet är så mycket mer än att arbeta. Saker som man själv inte kan relatera till är svåra att förstå. Med det inte sagt att jag inte respekterar ditt val, jag har bara svårt att förstå det (obs ej dömande!).

//julia
 
Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

För att jag personligen aldrig skulle göra ett sådant val. För att jag som jag tidigare skrev anser att livet är så mycket mer än att arbeta.

Man kan ju råka ha ett jobb som man tycker är roligt och som möjliggör saker som man inte själv hade kunnat fixa på ren hobbybasis. Med din terminologi blir då jobbet så mycket mer än att arbeta. Jag tycker att de bästa delarna av mitt jobb gott och väl är i nivå med hästeriet, när det gäller rolighet och personligt engagemang.
 
Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Själv är jag av uppfattningen att när man diskuterar saker så bör man fundera över vilka normer man befäster och varför. I det ingår sådant som att fundera över varför man skriver det man skriver just när man skriver det.

Visst är det så. Och jag ser inget dåligt med något av det jag skrivit. Det är mina val och mitt sätt att leva. Ett liv som jag är mycket nöjd över där både jag och min man har mycket tid för varandra och för vår familj. Det bara kan inte ses som något dåligt.

Som sagt tycker jag att valen i familjesammanhang i påfallande låg grad präglas av unicitet, valen ser helt enkelt inte särskilt personliga ut, betraktade som en mängd. Tvärtom är likheterna det mest framträdande, tycker jag.

Det får stå för dig. Vår situation och våra val är högst personliga.

Det har ingenting med vad man "får" göra att göra. Som du säkert känner till är jag inte världsdiktator och jag önskar heller inte bli det.

Sjukt onödigt.


Inte genom resonemang som de mest frekventa i den här tråden, i alla fall. Men hoppas kan man ju.

Ja man kan både hoppas och aktivt försöka göra något åt det. Själv försöker jag göra något åt det genom mitt sätt att leva och arbeta.


Men den känslan säger faktiskt ingenting om vad som är rätt/bäst att göra, eller vad som är det rätta/bästa att säga till andra.
Nej, vem har påstått det?

//julia
 
Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Man kan ju råka ha ett jobb som man tycker är roligt och som möjliggör saker som man inte själv hade kunnat fixa på ren hobbybasis. Med din terminologi blir då jobbet så mycket mer än att arbeta. Jag tycker att de bästa delarna av mitt jobb gott och väl är i nivå med hästeriet, när det gäller rolighet och personligt engagemang.

Det är ju jätteroligt för dig!

Jag älskar också mitt jobb. Tyvärr innebär jobbet också mycket slit, även om det delvis är det som gör det så spännande. Men jag personligen tycker att det ska ha en lagom del av min vardag, så att det andra som jag också vill hinna med får minst lika mycket plats!

//Julia
 

Liknande trådar

Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka... 2
Svar
27
· Visningar
6 943
Övr. Hund Har en renrasig hund av mindre ras som kom till oss för fyra år sedan direkt från uppfödaren. Hon var 14 månader när vi tog henne och är... 2
Svar
20
· Visningar
2 676
Senast: Otherside
·
Juridik & Ekonomi Jag vet inte vad jag vill med tråden men,, jag behöver lämna. Jag har koll på alla bostadsköer, privata hyresvärdar och blocket bostad... 8 9 10
Svar
197
· Visningar
27 661
Senast: lizzie
·
Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett... 7 8 9
Svar
179
· Visningar
29 565
Senast: lizzie
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Oseriös avel 2023
  • Uppdateringstråd 31
  • Akvarietråden V

Hästrelaterat

  • Septisk artrit
  • WE-tråden
  • Födda 2022
Tillbaka
Upp