När kan man lämna barnet ensamt???

[Brandgul]

Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Är det bara du och barnet är det bra fri tid utan barn och vid med barn. Har du partner ska du även knöla in fri tid med partner och barntid med partner. Det är faktiskt mysigt att vara tillsammans alla tre ibland också... Det är väl när man vill ha ut den tiden man blir klassad som tråkig urmoder som går helt upp i sina barn.

 

[Mabuse]

Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Men veckan har väl sju kvällar, mig veterligen? Fem av dem kommer jag alltså vara hemma med barnet, två är jag inte hemma. Dessutom hela helgerna. Som jag ser det så är oddsen goda för att hinna vara tillsammans alla tre.

Så knöla in vet jag inte om det behövs (vi hinner umgås alla tre fyra kvällar och två hela dagar i veckan, och någon gång sover ju barnet - ensamtid för oss vuxna) - utan partner däremot så är det ju bara att lägga ner ridning och umgänge, eftersom jag skulle behöva ha barnet sju kvällar av sju, 52 veckor om året. Det skulle jag inte orka med i längden, så för min del vore det uteslutet att skaffa barn som ensamstående. En förutsättning för att skaffa barn är att vi är två som delar lika på ansvaret.

Ingen har väl talat om tråkig urmoder som går helt upp i sina barn?

Jag förstår inte riktigt däremot varför du tror att det måste vara allt eller inget? Antingen så ses man aldrig alla tre, eller också är man aldrig hemifrån ens någon gång?

Jag funderar på om det kanske är så att många kanske är hemma mycket på kvällarna redan nu - om man är van att alltid vara hemma, så kanske två kvällar i veckan hemifrån låter mycket?

 

[Mabuse]

Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Jomen det kan jag förklara

Om man är två, men bara en tar ansvar, då är det lättare att vara själv att att vara konstant arg för att man inte delar på ansvaret. Väninnan har numer separerat, de har barnen varannan vecka, och fadern är tvingad till ansvar.

Ja, men då är ju relationen dålig. En dålig relation vill man väl inte vara i, vare sig med eller utan barn?

Jag förstår dock inte varför det är lättare att ha hela ansvaret själv, än att vara två som delar lika på det.

 

[Sunshine]

Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Jag forutsatte att din man ocksa hade tva kvallar/vecka for sig sjalv = 3 kvallar tillsammans.

Jag hade fullt upp innan barnen kom, jobbade heltid inkl mkt resor, hade tva hastar som jag var hos varje kvall i flera timmar och tranade och tavlade med pa helgerna, traffade kompisar osv.
Maken langpendlade, reste mycket och spelade golf pa naranog proffsniva.

Vi satt knappast hemma och rullade tummarna

Men TID blir eftertraktat nar man har barn, sarskilt om bada foraldrarna jobbar heltid, och sarskilt om man har mer an ett barn. For de flesta far liksom ett behov att vara tillsammans hela familjen (det ar mysigt! och viktigt for barnen ocksa inbillar jag mig), och det kan vara svart att pussla ihop om man vill att livet skall fortsatta nagotsanar liknande fore barnen. Och sen vill man ju garna umgas som par ibland ocksa, och tro det eller ej men manga ar sa halvdoda av trotthet det forsta aret ibland tva att de knappt orkar saga tre ord till varandra.

Men jag har ju iofs tvillingar - det hade ju varit betydligt lattare om jag bara haft ett barn, och jag anvander ju min egen situation som utgangsstandpunkt i den har diskussionen

 

[mino]

Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

*spinner vidare*
Men sen ska man ju inte glömma bort att hemarbetet ökar rejält när man har barn. Vi snittade på 1,5 tvättmaskin i veckan innan barn, nu ligger vi nog på 5-6 med två dagisbarn. Och frukost hoppade vi ofta och köpte hämtmat, vårt hushållsarbete låg på ett minimum. Jag tycker personligen att de som förmedlar bilden av att allt går om man vill och inget har förändrats ägnar sig åt falsk marknadsföring. Allt förändras när man får barn, möjligtvis inte om man lever på en gård på landet med fasta rutiner men om man varit ett storstadspar i karriären så blir det en hel del radikala förändringar. Innan man får barn är det lätt att läsa Anna Wahlgren och tänka att alla andra är mesar och jag ska minsann styra upp det här och mina barn ska äta den mat de bjuds på, sova disciplinerat i sina egna sängar och jag ska sitta bredvid medan de leker. Men det blir inte så i praktiken, det blir under perioder sömnkaos, matvägran, dagisgråt, hushållskris, förhållandekris och jag vet inte vad. Tror man att man har kontroll bara för att man är förälder och att man inte kommer att gå i fällorna som alla andra tycks ha gjort, då kommer man att få en hel del att konfronteras med allt eftersom.

 

[Mabuse]

Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Jag forutsatte att din man ocksa hade tva kvallar/vecka for sig sjalv = 3 kvallar tillsammans.

Jag hade fullt upp innan barnen kom, jobbade heltid inkl mkt resor, hade tva hastar som jag var hos varje kvall i flera timmar och tranade och tavlade med pa helgerna, traffade kompisar osv.
Maken langpendlade, reste mycket och spelade golf pa naranog proffsniva.

Vi satt knappast hemma och rullade tummarna

Men TID blir eftertraktat nar man har barn, sarskilt om bada foraldrarna jobbar heltid, och sarskilt om man har mer an ett barn. For de flesta far liksom ett behov att vara tillsammans hela familjen (det ar mysigt! och viktigt for barnen ocksa inbillar jag mig), och det kan vara svart att pussla ihop om man vill att livet skall fortsatta nagotsanar liknande fore barnen. Och sen vill man ju garna umgas som par ibland ocksa, och tro det eller ej men manga ar sa halvdoda av trotthet det forsta aret ibland tva att de knappt orkar saga tre ord till varandra.

Men jag har ju iofs tvillingar - det hade ju varit betydligt lattare om jag bara haft ett barn, och jag anvander ju min egen situation som utgangsstandpunkt i den har diskussionen

Fast det var inte två kvällar för sig själv, det var två kvällar hemifrån. Den ena av de kvällarna är för sig själv (träffa vänner/jobba över/resa i jobbet), den andra är i stallet. Eftersom vi bägge har ridningen som vårt största fritidsintresse och rider på samma ridskola, så tänkte vi helt enkelt göra så att vi rider varsin lektion samma kväll, så får barnet följa med till stallet den kvällen, och så turas vi om att passa barn och rida.

Vi räknar absolut inte med att livet fortsätter som vanligt, utan räknar tvärtom med mycket stora förändringar. Men att helt klippa både fritidsintressen och umgänge med vänner - nej, det skulle ingen må bra av, inte barnen heller. Förstår heller inte riktigt varför många här, som själva till och med har egen häst, reagerar så fruktansvärt på att jag hoppas på att rida en ynka timme i veckan även när jag har småbarn. Vad är konsekvensen i det - själv har man en häst, men andra får inte rida på ridskola en timme i veckan?

Och vi väntar ett barn, inte två. Ganska stor skillnad, skulle jag tro.

 

[Mabuse]

Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

*spinner vidare*
Men sen ska man ju inte glömma bort att hemarbetet ökar rejält när man har barn. Vi snittade på 1,5 tvättmaskin i veckan innan barn, nu ligger vi nog på 5-6 med två dagisbarn. Och frukost hoppade vi ofta och köpte hämtmat, vårt hushållsarbete låg på ett minimum. Jag tycker personligen att de som förmedlar bilden av att allt går om man vill och inget har förändrats ägnar sig åt falsk marknadsföring. Allt förändras när man får barn, möjligtvis inte om man lever på en gård på landet med fasta rutiner men om man varit ett storstadspar i karriären så blir det en hel del radikala förändringar. Innan man får barn är det lätt att läsa Anna Wahlgren och tänka att alla andra är mesar och jag ska minsann styra upp det här och mina barn ska äta den mat de bjuds på, sova disciplinerat i sina egna sängar och jag ska sitta bredvid medan de leker. Men det blir inte så i praktiken, det blir under perioder sömnkaos, matvägran, dagisgråt, hushållskris, förhållandekris och jag vet inte vad. Tror man att man har kontroll bara för att man är förälder och att man inte kommer att gå i fällorna som alla andra tycks ha gjort, då kommer man att få en hel del att konfronteras med allt eftersom.

Men vem säger så?

Tvärtom är det ett evigt tjat om hur fruktansvärt hemskt det är med småbarn, hur de ständigt skriker, gråter, har ont, trotsar, hur livet blir ett fullständigt kaos där föräldrarna aldrig nånsin får sova eller en minut för sig själva tills barnen börjar skolan. Att allt förändras, ingenting blir det minsta som förut, man kommer förändras till den milda grad att man gärna sitter hemma dygnet runt med barnet, aldrig mer träffar vänner, aldrig mer har några egna intressen, säger upp sig från jobbet och lever på luft bara för att få tillbringa 24 timmar och dygnet, 365 dagar om året med barnet.

Alltså att livet med småbarn är ett rent helvete, där man som förälder förmodligen skulle ta livet av sig om det inte vore för att man a) har blivit så personlighetsförändrad och b) inte gärna kan lämna barnen föräldralösa.

Och det kan man ju bli lite less på att få öronen söndertjatade med som blivande förälder. Framförallt som man innan man blev gravid fått höra från samma människor att livet utan barn inte är värt att leva.

Känns som en loose-loose-situation: utan barn är livet inte värt att leva, med barn är livet ett levande helvete.

 

[mino]

Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Eftersom vi bägge har ridningen som vårt största fritidsintresse och rider på samma ridskola, så tänkte vi helt enkelt göra så att vi rider varsin lektion samma kväll, så får barnet följa med till stallet den kvällen, och så turas vi om att passa barn och rida.

Detta hade kanske funkat i några månader men absolut inte nu med min 1,5-åring. Han är i värsta smitaråldern, kan inte styras med rösten i nån större utsträckning och har ingen känsla för säkerhet. Visst hade det varit genomförbart men det hade inte varit roligt för nån av oss att få ägna vår stallkväll åt att bära på en skrikande unge.

Vad jag tror att många av oss vill säga är att det går inte att planera. Det blir som det blir och det behöver absolut inte bli sämre för det. Jag förstår att det skapar en trygghet inför något okänt att ha vissa planer men så länge man inte vet vilka processer ett barn sätter igång i familjen eller ens vad man har för barn så är det mer realistiskt att ha is i magen och vara öppen för det mesta.

 

[mino]

Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Vart vill du komma? Du är på ett barnforum, du har ännu inga barn och du ifrågasätter i tråd efter tråd föräldraskapets villkor och blir provocerad när du får alternativa beskrivningar av hur det är att ha barn och vad som formar den upplevelsen? Jag förstår på ett ungefär var du befinner dig just nu, jag (precis som flera andra här) har resonerat precis som du gör. Men det förvånar mig lite att du har så svårt att ta till dig våra erfarenheter och avfärdar oss som om vi alla har drabbats av en kollektiv irrationell barnmani alternativt fastnat i nån genusfälla.

 

[Brandgul]

Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Ingen har väl talat om tråkig urmoder som går helt upp i sina barn?

Vi räknar absolut inte med att livet fortsätter som vanligt, utan räknar tvärtom med mycket stora förändringar.

Vad jag tror att många av oss vill säga är att det går inte att planera. Det blir som det blir och det behöver absolut inte bli sämre för det. Jag förstår att det skapar en trygghet inför något okänt att ha vissa planer men så länge man inte vet vilka processer ett barn sätter igång i familjen eller ens vad man har för barn så är det mer realistiskt att ha is i magen och vara öppen för det mesta.

Amen

Jag förstår på ett ungefär var du befinner dig just nu, jag (precis som flera andra här) har resonerat precis som du gör. Men det förvånar mig lite att du har så svårt att ta till dig våra erfarenheter och avfärdar oss som om vi alla har drabbats av en kollektiv irrationell barnmani alternativt fastnat i nån genusfälla.

Word.

 

[Minna86]

Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Men vem säger så?

Tvärtom är det ett evigt tjat om hur fruktansvärt hemskt det är med småbarn, hur de ständigt skriker, gråter, har ont, trotsar, hur livet blir ett fullständigt kaos där föräldrarna aldrig nånsin får sova eller en minut för sig själva tills barnen börjar skolan. Att allt förändras, ingenting blir det minsta som förut, man kommer förändras till den milda grad att man gärna sitter hemma dygnet runt med barnet, aldrig mer träffar vänner, aldrig mer har några egna intressen, säger upp sig från jobbet och lever på luft bara för att få tillbringa 24 timmar och dygnet, 365 dagar om året med barnet.

Alltså att livet med småbarn är ett rent helvete, där man som förälder förmodligen skulle ta livet av sig om det inte vore för att man a) har blivit så personlighetsförändrad och b) inte gärna kan lämna barnen föräldralösa.

Och det kan man ju bli lite less på att få öronen söndertjatade med som blivande förälder. Framförallt som man innan man blev gravid fått höra från samma människor att livet utan barn inte är värt att leva.

Känns som en loose-loose-situation: utan barn är livet inte värt att leva, med barn är livet ett levande helvete.

Precis så där upplever jag det oxå så är det så konstigt att man har svårt att se varför man ska skaffa barn
Tänk vad skönt om man kunde beställa en färdig 20-åring och bara slippa allt det jobbiga

 

[Minna86]

Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Men det förvånar mig lite att du har så svårt att ta till dig våra erfarenheter och avfärdar oss som om vi alla har drabbats av en kollektiv irrationell barnmani alternativt fastnat i nån genusfälla.

Men nu är det ju faktiskt så att enligt mina erfarenheter (inte egna men från vänner/släkt) så är det förändrande att bli mamma. Tom min mamma som är riktigt okänslig får sina svaga "mamma-stunder" och blir riktigt blödig och lite konstig eller vad man nu ska kalla det. Blödig är egentligen fel ord men jag kommer inte på något bättre.

Det är egentligen inget fel att man blir så eftersom man inte kan rå för det. Jag kommer säkert bli sådan själv (stor ångest inför) men jag tycker det är lite dålig självinsikt att inte inse att ni faktiskt har "drabbats" av något.

Mina idoler är dom som får barn och lixom bara fortsätter sitt liv som dom alltid gjort och tycker likadant som dom alltid gjort.

Helt meningslöst inlägg kom jag på nu i efterhand

 

[Mitten]

Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Det intressanta med den här tråden är att jag håller nog med ALLA. Jag tycker också om mitt jobb, som mabuse. Jag vill också vara med min dotter jämt, som Freya. (Lite förenklat).

Jag har drabbats av det-som-nu-händer vissa som får barn.

Jag och min man hade hästar, fullt övertygade om att bebis får väl vara med i stallet. När bebisen kom funkade det inte riktigt så, och jag åkte på mina 'stallkvällar' själv. Det slutade med att jag bara stressade över det som ett måste, det var inte ALLS skön egentid och mys. Det var att vara borta från dottern och gå till någon annan (=hästen) som också krävde pyssel, omsorg och allt det. Jag kände stalltiden plötsligt som ett krävande måste. Och vi var i stallet timmar varje dag innan. Men nu ville jag bara vara med familjen. Ja, och när jag började jobba var det ingen fara, då fick jag ju sitta uppslukad i mig själv, så det var däremot en avkoppling från mammarollen.

Jag har andra intressen, som jag håller i, men hästarna är på paus nu. Helt enkelt för att det inte gav mig samma avkoppling som det gjorde förr. Det blev bara ett måste i raden. Så jo, jag vet att jag ändrats, och jag kunde inte alls ana det innan. Hästarna kommer absolut tillbaka, men det får stå tillbaka några år nu!

Jag förstår mabuse till 100% (med jobbdiskussionen), och jag förstår vad Freya menar. Jag hoppas så mabuse, att du avslöjar vad som händer lite i livet och sånt när barnet kommit. Jag tror inte du kommer ändra dig så mycket men det är så roligt att höra hur folk ändras/inte ändras.

 

[Mitten]

Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Detta hade kanske funkat i några månader men absolut inte nu med min 1,5-åring. Han är i värsta smitaråldern, kan inte styras med rösten i nån större utsträckning och har ingen känsla för säkerhet. Visst hade det varit genomförbart men det hade inte varit roligt för nån av oss att få ägna vår stallkväll åt att bära på en skrikande unge.

Vad jag tror att många av oss vill säga är att det går inte att planera. Det blir som det blir och det behöver absolut inte bli sämre för det. Jag förstår att det skapar en trygghet inför något okänt att ha vissa planer men så länge man inte vet vilka processer ett barn sätter igång i familjen eller ens vad man har för barn så är det mer realistiskt att ha is i magen och vara öppen för det mesta.

Samma här, pust.

Du skriver så mycket kloka saker att jag vill citera varenda inlägg och göra en

 

[Freyja_bus]

Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Förstår heller inte riktigt varför många här, som själva till och med har egen häst, reagerar så fruktansvärt på att jag hoppas på att rida en ynka timme i veckan även när jag har småbarn. Vad är konsekvensen i det - själv har man en häst, men andra får inte rida på ridskola en timme i veckan?

Självklart borde det gå att lösa att rida på ridskola en kväll i veckan! Det jag upplever att diskussionen har handlat om (i alla fall för min del) är heltidsjobb + fritidsaktivitet + tid för familjen + ensamtid + tid för relationen. Det är en svår ekvation helt klart. Jag hade aldrig fixat att jobba heltid och hinna med min häst och hinna umgås med mina barn så mycket jag vill samtidigt som vi ska hinna umgås hela familjen och jag och min man ensamma + att man ju vill träffa vänner i bland också. Det går liksom inte.

Nu är jag fortfarande föräldraledig och livet är tämligen enkelt. Men jag förstår att det kommer att bli knepigare att få vardagen att gå ihop när man arbetar, och därför väljer jag att inte arbeta fullt.

//julia

 

[ako]

Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Men herregud, vadå "idoler som fortsätter precis som vanligt"!? Man kan mycket väl väl vara samma person och gilla samma saker som innan man fick barn (jag lovar, jag är inte något förändrad - bara berikad), men att tro att man ska fortsätta PÅ SAMMA SÄTT precis som innan? Alltså som om ingen förändring skett och som om ingen ny liten människa hade kommit in i ens liv!? Självklart ska man kunna ha både jobb och andra intressen än barnet (vet inte om jag kan kalla barn "intresse", men ändå), men om man inte vill rändra något alls i sitt liv för att prioritera samvaro med sitt barn, då tycker jag inte man är mogen för att ha barn än!!

Mabuse: Jag tycker inte på något sätt att det verkar orimligt att rida en kväll i veckan o göra något annat en annan kväll . Hade DET varit utgångspunkten för diskussionen tror jag knappt det hade blivit någon diskussion alls... Det är nog mer att dina inlägg har en ton av (i alla fall som många av oss tolkar det) av att barnen ska minsann inte komma i första hand inte, och att man bara är fjollig om man förändrar sitt liv sedan man blivit förälder...

 

[Freyja_bus]

Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

 

[Kattennizze]

Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

KL
Med reservation för att jag bara läst sista sidan, men ingen här tar upp alla sjukdomarna man får! är inte min son sjuk är jag sjuk eller så är min man sjuk...också börjar det om igen. Heljobbigt. Jag håller med Mitten, jag förstår alla sidorna här, men jag hade inte föreställt mig att hushållsarbetet skulle bli så mycket tyngre (jag tycker mitt liv består av studsa mellan disk och tvättmaskinen ibland) och alla dessa evinnerliga förkylningar eller magsjuka.

 

[Ramona]

Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Fast det var inte två kvällar för sig själv, det var två kvällar hemifrån. Den ena av de kvällarna är för sig själv (träffa vänner/jobba över/resa i jobbet), den andra är i stallet. Eftersom vi bägge har ridningen som vårt största fritidsintresse och rider på samma ridskola, så tänkte vi helt enkelt göra så att vi rider varsin lektion samma kväll, så får barnet följa med till stallet den kvällen, och så turas vi om att passa barn och rida.

Men nu tycker jag att du ändrar förutsättningar! När man ifrågasätter hur det inte går vara hemifrån två kvällar i veckan när man har småbarn förutsätter de flesta som läser de inläggen att det handlar om två kvällar i veckan utan att barnen är med. Givetvis är det ingen som tycker att det är konstigt att vara hemifrån med barnen! Att ta med sig barnet till stallet ser varken jag eller någon annan här inne problem med. Vad är det du vill komma fram till egentligen?

Men att helt klippa både fritidsintressen och umgänge med vänner - nej, det skulle ingen må bra av, inte barnen heller. Förstår heller inte riktigt varför många här, som själva till och med har egen häst, reagerar så fruktansvärt på att jag hoppas på att rida en ynka timme i veckan även när jag har småbarn. Vad är konsekvensen i det - själv har man en häst, men andra får inte rida på ridskola en timme i veckan?

Det var ju för att du liksom antydde att du inte hade barnet med dig, utan trodde att det skulle funka att vara ifrån barnet och mannen flera dagar i veckan och samtidigt upprätthålla en bra relation till båda.

Det är ingen här inne som säger någonting om att man ska ge upp sina intressen eller sig själva för att man skaffar barn. Vad folk skriver är att det inte alltid blir som man planerat. De av mina kompisar som skaffat barn har fortsatt med sina intressen så långt det gått i kanske 3-4 månader, sedan har de hamnat i det där zombieliknande stadiet där de bara vill sova ifall de har en ledig stund. De är inte intresserade av att åka till stallet, eller träffa vänner eller ens borsta håret de flesta dagarna. De är trötta och luktar spy och vill helst bara krypa ner i sängen och sova mer än 2 timmar på raken! Sen efter 2 år ungefär så kommer de igång igen. Då är det ridning igen, vänner, nya kläder, shoppingturer etc. Ofta är barnen med!

 

[Minna86]

Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Men herregud, vadå "idoler som fortsätter precis som vanligt"!? Man kan mycket väl väl vara samma person och gilla samma saker som innan man fick barn (jag lovar, jag är inte något förändrad - bara berikad), men att tro att man ska fortsätta PÅ SAMMA SÄTT precis som innan? Alltså som om ingen förändring skett och som om ingen ny liten människa hade kommit in i ens liv!? Självklart ska man kunna ha både jobb och andra intressen än barnet (vet inte om jag kan kalla barn "intresse", men ändå), men om man inte vill rändra något alls i sitt liv för att prioritera samvaro med sitt barn, då tycker jag inte man är mogen för att ha barn än!!

Mabuse: Jag tycker inte på något sätt att det verkar orimligt att rida en kväll i veckan o göra något annat en annan kväll . Hade DET varit utgångspunkten för diskussionen tror jag knappt det hade blivit någon diskussion alls... Det är nog mer att dina inlägg har en ton av (i alla fall som många av oss tolkar det) av att barnen ska minsann inte komma i första hand inte, och att man bara är fjollig om man förändrar sitt liv sedan man blivit förälder...

Nu tror jag du missförstod mig!
Man KAN säkert göra det men av de mammor jag har i min närhet så överväger de som har förändrats.
Jag menar inte att man fortsätter på EXAKT samma sätt för hur man vänder och vrider på det så är det ju en person till som man ska ta hänsyn till och som behöver omvårdnad. Men att man fortsätter som "vanligt" bara att man är en extra person typ. Sen kan vissa hobbies bli svåra att ägna lika mycket tid åt givetvis men det är inte det jag menar.