Det är en bred fråga, alltifrån om det utbildas tillräckligt många veterinärer. Om det är rätt studenter som bereds plats. Jag tänker här att man redan innan uttagningen behöver tänka på att alla studenter inte kan få jobb på en smådjursklinik i Stockholm ( ja ett exempel men kanske realistiskt) . Har man den drömmen blir nog ofta en plats som distriktsveterinär i Norland direkt oönskad, det hjälper inte med bra vilkor om jobbet är fel.
Frågan är också vem som ska betala? Ska samhället dvs även de som avstår från att ha djur pga kostnaden vara med och betala? Kanske, men det är kanske inte helt populärt. Hur motiverar man det? Och är verkligen någons hund, katt, marsvinn eller häst något andra ska betala för? Ja kanske för djurens skull, men var går gränsen för samhällsansvar?
Sen är det också en prioriteringsfråga. Jag vet faktiskt inte om jag anser att man ska ha tillgång till veterinär dygnet runt oavett var man bor. I extremfallet så är det glesbyggd utan farbara vägar och ingen granne på flera mil- det är förmodligen inte dessa du egentligen tänker på men de räknas in om man säger alla. Vi har dessutom inte den servicen när det gäller människor. Ja sjukvård finns men vi får ta oss till den, den finns inte på plats. Om vi ska lägga mer av samhällets pengar på djuren, ska det verkligen gå till glesbygden. Vi lägger ner BB och skolor i glesbygden men ska satsa på subventionerad djursjukvård 24/7 för alla. Jag tror vi har annat som borde gå före i en levande landsbygd.