Ni med bipolär sjukdom (långt och självutlämnande)

[Lavender]

Hej Buke. Jag har lurkat runt här sedan typ stallet-tiden, men aldrig haft någon aktiv användare. Jag vet att Buke är fullt av kompetenta människor med gedigna livserfarenheter. Därför skriver jag här.

De senaste 3 månaderna har mitt humör pendlat väldigt. I någon vecka har jag suttit och gråtit varje dag, utan någon rimlig anledning, för att sedan må jättebra en period och vara väldigt företagsam, för att sedan inte orka någonting. Det har varit väldigt extrema pendlingar nu, och det hela eskalerade i fredags. Min mamma och mina syskon + barn och hundar träffades i min systers lägenhet. Folk börjar stimma upp hundarna, och jag ber dem sluta för jag känner att jag blir stressad när de far runt. Jag får inget gehör och känner hur jag brister, smyger in på toaletten och får en ångestattack. Sedan åker jag hem, och hoppas att ingen märkte något. Fast det gjorde de ju.

Sedan slog det mig, det här är inte första gången det händer. Jag är 25 år gammal och har länge haft problem med depressioner, men jag har avfärdat det som något alla unga människor har och inte sökt hjälp. För det har ju blivit bättre senare, eller kanske till och med skitbra. Min sambo har de senaste två åren påpekat att jag alltid svängt väldigt mycket, men ibland blir det extremt. Först nu känner jag att jag har svårt att fungera normalt. Jag känner mig som två olika personer, och har svårt att veta vilken jag ska identifiera mig med. Jag har förlorat ett par av mina närmaste vänner. Jag förstår inte hur jag ska förhålla mig till det här i resten av mitt liv.

Under mina "uppåt"-perioder:
Blir jag väldigt social och trevlig
Flörtar gärna
Presterar skitbra på jobbet
Glömmer bort att äta
Blir väldigt kreativ
Tänker att jag ska starta eget företag (gärna flera!)
Påbörjar massa projekt
I kombination med alkohol letar jag efter provokationer och ger mig gärna in i verbala och fysiska slagsmål. För jag vet att jag vinner.

Under mina "nedåt"-perioder:
Orkar ingenting
Svarar inte i telefon eller på sms, inte att jag inte bara vill, jag KAN inte
Får någon släng av social fobi, hade jag inte haft hundar hade jag nog inte gått utanför dörren
Har svårt att sova
Får ångestattacker
Börjar gråta väldigt lätt. Även om någon får mig att skratta, slutar det ibland med att jag gråter
Fastar, jag är inte värd någon mat
Känner mig ofta lite dum i huvudet, och väldigt missanpassad

Jag är inte bara "uppåt" och "nedåt", jag har ett mellanläge också, som jag uppfattar som mitt normala. Då är jag lite sådär lagom. Jag funkar med människor, även om jag är lite blyg. Jag kan vara kreativ, men är väldigt rationell, och tänker noga igenom mina beslut.

Ni med diagnosticerad bipolär sjukdom, känner ni igen er? Hur gick det till när ni fick diagnosen? Hur förstod ni att något inte var som det skulle? Hur är det idag? Dela gärna med er av era erfarenheter.

(Och ja, jag ska kontakta vårdcentralen på måndag och försöka få hjälp.)

 

[purity_666]

Jag gick odiagnosticerad inom psykiatrin i flera år. Jag hade depression/generell ångest/panikångest typ. Sen träffade jag till slut en läkare som faktiskt läste mina journaler, som tog sig tid att fråga och märkte att mina depressioner återkom med full kraft periodvis. Då fick jag min diagnos.

Jag har mer problem med depression än med mani. Jag får återkommande depressioner som håller i 1-3 månader ungefär. Den mest akuta fasen är upp till en månad. Då bara sover jag i stort sett. Jag öppnar inte posten, håller inte kontakt med omvärlden, jag bara sover. Jag går upp, ger djuren mat och ser till att de kommer ut, sen sover jag. Är inte direkt ledsen och mår dåligt, blir bara totalt tömd på energi. Det är som att jag trycker livet på paus en stund.

Mina uppåt perioder är ganska behärskade. Jag sover inte, kan städa/baka hela nätterna. Jag söker konflikter för att få något att lägga min energi på. Hakar upp mig på småsaker. Jag har dock inte regelbundet återkommande uppåt perioder. Jag kan bli lite speedad ibland, men inte mer än en frisk människa som får energikick liksom.
Sen har jag ju ångest/panikångest också.

Jag svänger inte i humöret sådär med korta intervall. Jag har dock inte lite mycket energi som andra. Har jag varit aktiv och gjort något roligt en dag/ett par dagar så behöver jag en återhämtningsdag där jag bara sover. Innan mina depressionsperioder kommer så brukar jag dock varva upp. Det är lite som att jag får extra energi och sen kraschar jag totalt.

Nu är jag medicinerad, med rätt medicin, och hoppas kunna fungera bättre. Jag hoppas mina depressionsperioder blir kortare och att jag ska fungera bättre. Däremot kommer jag nog alltid vara i behov av återhämtning när jag varit lite extra aktiv. Kanske inte kan jobba heltid utan lägga in en kortare dag mitt i veckan, eller helst kanske tom en ledig dag.

Även om du inte är bipolär så har du ju någon form av problematik och behöver söka hjälp. Det blir tyvärr oftast inte bättre av sig självt.

 

[Dentaku]

Jag känner igen mig väldigt väl, särskilt i nedåtperioderna. Det som skiljer är väl att det för mig blev mer uttalat när jag väl fick en hypoman period - det var som du beskrev det men lite mer extremt. Flörtarna är i stället tillfälliga förbindelser, glömmer att äta är att leva på kaffe och näringsdrycker osv. Det betyder dock inte att du inte uppfyller kriterierna för bipolär sjukdom, jag tycker att det är jättebra att du tar kontakt med vården - du kanske ska ringa öppenpsykiatrin på en gång?

Jag hade haft återkommande depressioner sedan tidiga tonåren(som behandlats på olika vis) men mådde bra när en stressig livssituation och nattarbete utlöste mitt första hypomana skov när jag var i 25-årsåldern. Det varade några månader under vilka jag hann ställa till en del, sedan följde några lugna månader och efter det drabbades jag av rapid cyklings. Då tog jag själv kontakt med öppenpsyk och blev rätt raskt inlagd på en slutenpsykiatrisk avdelning i ett par månader. Efter det så tog det några år med inställning av mediciner och terapibehandling, ett par ytterligare diagnoser och anpassning av livsstil. Men nu mår jag faktiskt väldigt bra, har en medicinering som fungerar och det som krävs är att jag inte anstränger mig för mycket och tar på mig för många saker. Jag har fått anpassa både arbetsliv och fritid efter mina förutsättningar och det är ju trist men vinsten är att jag är ångestfri.

 

[_CorpseBride_]

Hej Buke. Jag har lurkat runt här sedan typ stallet-tiden, men aldrig haft någon aktiv användare. Jag vet att Buke är fullt av kompetenta människor med gedigna livserfarenheter. Därför skriver jag här.

De senaste 3 månaderna har mitt humör pendlat väldigt. I någon vecka har jag suttit och gråtit varje dag, utan någon rimlig anledning, för att sedan må jättebra en period och vara väldigt företagsam, för att sedan inte orka någonting. Det har varit väldigt extrema pendlingar nu, och det hela eskalerade i fredags. Min mamma och mina syskon + barn och hundar träffades i min systers lägenhet. Folk börjar stimma upp hundarna, och jag ber dem sluta för jag känner att jag blir stressad när de far runt. Jag får inget gehör och känner hur jag brister, smyger in på toaletten och får en ångestattack. Sedan åker jag hem, och hoppas att ingen märkte något. Fast det gjorde de ju.

Sedan slog det mig, det här är inte första gången det händer. Jag är 25 år gammal och har länge haft problem med depressioner, men jag har avfärdat det som något alla unga människor har och inte sökt hjälp. För det har ju blivit bättre senare, eller kanske till och med skitbra. Min sambo har de senaste två åren påpekat att jag alltid svängt väldigt mycket, men ibland blir det extremt. Först nu känner jag att jag har svårt att fungera normalt. Jag känner mig som två olika personer, och har svårt att veta vilken jag ska identifiera mig med. Jag har förlorat ett par av mina närmaste vänner. Jag förstår inte hur jag ska förhålla mig till det här i resten av mitt liv.

Under mina "uppåt"-perioder:
Blir jag väldigt social och trevlig
Flörtar gärna
Presterar skitbra på jobbet
Glömmer bort att äta
Blir väldigt kreativ
Tänker att jag ska starta eget företag (gärna flera!)
Påbörjar massa projekt
I kombination med alkohol letar jag efter provokationer och ger mig gärna in i verbala och fysiska slagsmål. För jag vet att jag vinner.

Under mina "nedåt"-perioder:
Orkar ingenting
Svarar inte i telefon eller på sms, inte att jag inte bara vill, jag KAN inte
Får någon släng av social fobi, hade jag inte haft hundar hade jag nog inte gått utanför dörren
Har svårt att sova
Får ångestattacker
Börjar gråta väldigt lätt. Även om någon får mig att skratta, slutar det ibland med att jag gråter
Fastar, jag är inte värd någon mat
Känner mig ofta lite dum i huvudet, och väldigt missanpassad

Jag är inte bara "uppåt" och "nedåt", jag har ett mellanläge också, som jag uppfattar som mitt normala. Då är jag lite sådär lagom. Jag funkar med människor, även om jag är lite blyg. Jag kan vara kreativ, men är väldigt rationell, och tänker noga igenom mina beslut.

Ni med diagnosticerad bipolär sjukdom, känner ni igen er? Hur gick det till när ni fick diagnosen? Hur förstod ni att något inte var som det skulle? Hur är det idag? Dela gärna med er av era erfarenheter.

(Och ja, jag ska kontakta vårdcentralen på måndag och försöka få hjälp.)

Jag blev precis ny-diagnostiserad igen och funderade själv på att starta en tråd för att höra hur andra förhåller sig till sina diagnoser. Så nu svarar jag i din istället.

Jag känner igen mig mycket i vad du skriver och tycker att det låter som en jättebra idé att du kontaktar vården så att du kan få hjälp att må bättre!

Själv har jag då haft en tuff uppväxt med psykiska sjukdomar inom familjen. Jag försökte ta livet av mig då jag var 16 år (är numer 24) och kom då för första gången i kontakt med psykiatrin. Eftersom jag var rädd att klassas som "sjuk" och inte fullt vågade öppna mig för läkare och psykologer blev diagnosen depression och posttraumatiskt stressyndrom.

Efter detta har jag behandlats med antidepressiva och till och från gått i terapi. Har alltid avslutat terapin då jag själv ansett att jag mått bättre igen. Tills nästa depressions-period.

I slutet av februari gick jag in i väggen och blev sjukskriven för utbrändhet. Tillslut träffade jag en läkare som började fråga ut mig mer ingående om mitt mående innan jag faller i depression samt under. Eftersom jag har sjukdom i familjen och har haft depressioner till och från så länge jag kan minnas (var självmordsbenägen redan vid 4 års ålder) tyckte hon att det var konstigt att man inte utrett mig mer. Jag berättade för henne att jag varit ganska harmonisk efter mina depressioner, för att bli allt mer lyrisk och sedan allt mer uppe i varv. Tvångsbeteenden så som tvångstankar där jag upprepar och räknar saker, snatteri, stor alkoholkonsumtion och sexberoende kom upp till ytan. Men även att jag slutar att äta och sova, går upp i en sak alldeles och tappar allt mer av allt annat och vem jag är. Alla intressen är tillslut borta förutom det jag fastnar i. Även psykotiska inslag kan här komma fram med paranoia, hörsel- och synhallucinationer. Sedan kommer depressionen och från att jag tyckt att jag är det bästa och vackraste som gått på denna jord är jag totalt värdelös och ful. Orkar ingenting. Börjar tröstäta och sover väldigt mycket. Självmordstankarna kommer. Från att ha varit översocial, humoristisk och pratsam blir jag antisocial och folkskygg.

Läkaren skickade mig till psykiatrin där jag träffat en läkare under ca 2 månader som under samtal och iakttaganden av mitt mående diagnosticerat mig. Även här pratades det om bipolaritet. Men i slutändan blev min centrala diagnos Borderline, eller emotionellt instabil personlighetsstörning. Tydligen är det ofta svårt att skilja dessa åt och går ofta hand i hand. Så nu är jag diagnostiserad främst med Borderline, sedan + inslag av posttraumatisk stress och bipolär sjukdom.

Som borderline stannar jag oftast inte i ett och samma känsloläge under flera månader längre. jag gjorde det mer då jag var yngre. Men det har förvärrats med åren. Starka känslor som sorg, extas och ilska kan jag uppleva på bara några minuters mellanrum om jag är väldigt trött/stressad. Jag upplever helt enkelt känslor starkare än andra och det kan svänga väldigt snabbt. Jag har även alltid haft en otroligt stor rädsla för att bli lämnad/ensam. Vilket resulterat i stormiga relationer och att jag ibland kan inbilla mig kommande separeringar. Nu har jag som tur är en pojkvän som är väldigt förstående och står ut med mina svängningar och vi jobbar tillsammans för att underlätta.
Jag känner även att det är svårt att veta min identitet ibland, eftersom jag kan ha så olika beroende på hur jag mår och min omgivning.

Så nu har jag nya mediciner och ska påbörja behandling med terapi utifrån min diagnos och tidigare erfarenheter. Vilket känns väldigt bra.
Nu är jag ny-diagnostiserad dock så för mig känns det jobbigt att klassas som borderline just nu. Dels för att jag har hört mycket fördomar om diagnosen där folk tror att man ska vara en ond narcissist pga den. Dels för att min mor som jag inte längre har kontakt med en gång i tiden hade den.
Men jag tror att det ändå i slutändan kommer att hjälpa mig att veta hur jag ska tackla det och blir bättre!

Hoppas att du också hittar en bra hjälp oavsett vad de sätter för diagnos på pappret!

 

[MM]

Jag känner igen mig i det du skriver. Har diagnoserna Bipolär, Borderline, Social fobi, Ätstörning UNS. Utreds för tillfället för ADHD och asperger.

Har alltid känt att det varit något fel med mig. Haft depressioner sedan i yngre tonåren, min ätstörning sedan jag var 12 år (28 idag) och social fobi sen jag föddes i princip.

Jag gjorde en utredning för borderline för några år sedan och jag påbörjade en utredning för bipolär sjukdom ungefär samtidigt. För borderlinen så gick jag fylla i lite papper och så blev jag intervjuad av min psykolog. För det bipolära så fick jag fylla i ett papper, göra ett step-wise test på datorn, fylla i mina humörsvängningar för varje dag på ett diagram, samtal med min läkare och så testa på en massa olika mediciner.
Det tog ca ett år innan jag fick bipolärdiagnosen.

Idag äter jag massvis med olika mediciner mot både det ena och det andra. Jag behöver dom främst på vintern då mina långa depressioner infaller. Jag har årstidsbundna depressioner och mina håller i sig från slutet av september till början på april. Skitjobbigt att må dåligt 75% av tiden året runt, för även om själva depressionen går över på våren så har jag mina andra problem som gör livet surt för mig.

Men det som är viktigt är en bra kontakt med vården!
Från det att jag vågade söka hjälp så har jag fått så otroligt bra hjälp. Har jättebra människor omkring mig just nu och det är väldigt viktigt för mig.

Jag har en läkare som lyssnar på mig och som låter mig vara med att bestämma vilka mediciner jag ska ta, vi har en öppen dialog om dom och jag kan säga nej till en medicin och det görs inga påtryckningar från läkaren. Men hon har sagt att jag är väldigt påläst om medicinerna. Det får man ta och bli helt enkelt. Jag stoppar inte i mig vad som helst.
Jag har en jättebra psykolog jag går hos.
Har även blivit erbjuden andra former av vård som DBT, elchocker , gruppterapi, ljusterapi...
Men har tackat nej till alltihopa. Psykologen och medicinerna är allt jag orkar med för tillfället.

 

[Lavender]

Tack för era svar. Det är intressant att läsa era berättelser, och det känns skönt att ni alla upplever att det blivit bättre efter ni tagit kontakt med vården. Jag har sjukhusskräck, och söker inte vård förrän jag knappt kan resa mig ur sängen, typ.

Imorgon tar jag kontakt med allmänpsyk tänkte jag. Man ska tydligen ha fått en remiss för att få komma dit, men man kan tydligen göra egenanmälan i samrådan med rådgivningen. Eftersom jag befinner mig i en depressionsfas just nu hoppas jag att jag får hjälp direkt utan att behöva gå till VC först. Men jag vet inte riktigt hur det funkar.

Jag har ju insett att jag behöver hjälp med det här i alla fall.

 

[zinnia]

Bra att du insett att du behöver hjälp! Att söka sig till sjukvården är rätt även om det är jobbigt och du har sjukhusskräck. Hoppas du får det mottagande du behöver.

Bipolär sjukdom är skitjobbigt att ha och leva med. Steg ett är ändå en diagnos (jag kan inte säga om du har det) och så får man ta det därifrån. Med rätt diagnos vet man vad man har att utgå ifrån och vad man kan göra. Det går att leva ett helt ok liv med insatser från sig själv och hjälp av sjukvården. Mediciner kan vara a och o. Det kan ta tid att prova ut men kan vara en välsignelse när de funkar. Ändringar i livsföringen hjälper mycket. Regelbunden sömn, motion i dagsljus, bra mat, regelbunden livsföring är säkert bra för alla men extra viktigt för bipolära.

Lycka till idag!

 

[Lavender]

Då har jag kontaktat vården. Och det var ju inte så lätt. Hörde av mig till öppenpsykiatrin först som rakt ut frågade "Är du suicid?", varpå jag svarade "Njäe...". Jag tänker ofta i sådana här perioder på hur jag skulle ta livet av mig, men det är ingenting jag skulle verkställa pga min sambo och mina djur. De hänvisade mig i alla fall till VC.

Så jag ringde VC och fick prata med en rätt bekymrad rådgivare. Han ställde några frågor, jag brast, och han frågade om jag varit i kontakt med öppenpsykiatrin. Jag sa att de hänvisat mig hit. Och han lät ännu mer bekymrad. Till slut frågade han om jag planerade att gå till jobbet denna veckan, och det gör jag ju. För jag måste. Jag driver runt hushållet ekonomiskt och har inte råd att stanna hemma. Då tyckte han att om jag kunde jobba, så kunde jag nog vänta med att prata med kurator till på onsdag, annars skulle jag höra av mig igen.

 

[Lavender]

Kan ju lägga till att jag sedan i fredags sovit ca 4 timmar/natt och levt på te och frukt. Hjärtat rusar iväg då och då. Slängde mig i duschen för första gången sedan i fredags nyss. Har inte orkat ta tag i någonting här hemma. Ska strax bege mig till jobbet och jobba i 6 timmar. Hoppas timmarna går fort.

 

[Gimlan]

Varför äter du inte?

 

[MM]

@Gimlan

Det gör inte jag heller när jag har mina manier. Är liksom inte hungrig, glömmer bort det, behöver inte mat, blir lite manisk över att jag klarar mig utan mat..
Sen har jag en ätstörning och den spär ju på det ytterligare. Jag kan leva på klubbor och Pepsi max när jag har en hypomani.

 

[zinnia]

Trist läge! Jag vet faktiskt inte hur du ska få hjälp. Jag tycker det är konstigt att du inte fick tid hos allmänläkare på vårdcentralen i alla fall.

Kan det vara idé att du faktiskt stannar hemma från jobbet imorgon och ringer igen? Om det är det som krävs för att få hjälp. Förminska inte allvaret i din situation när du pratar med dem. Du kan kanske inte säga att du är suicid när du inte är det, men berätta att tankar kring det finns.

Jag vet vad du går igenom och hoppas du får hjälp. Eller rättare sagt, ingen kommer slänga hjälp efter dig. Den bistra sanningen är att du själv måste orka se till att få rätt hjälp. Kämpa för det!

 

[MM]

@Lavender

Så du fick en tid till en kurator på onsdag? Bra!
Det är jättesvårt att få en så snabb tid till en samtalskontakt så se det inte som att det är evigheter dit utan tänk att det är om bara två dagar. Det kommer du fixa
Sätt på din autopilot och gör det du måste dessa dagar för att klara dig till onsdag.

 

[Kattennizze]

Hej Buke. Jag har lurkat runt här sedan typ stallet-tiden, men aldrig haft någon aktiv användare. Jag vet att Buke är fullt av kompetenta människor med gedigna livserfarenheter. Därför skriver jag här.

De senaste 3 månaderna har mitt humör pendlat väldigt. I någon vecka har jag suttit och gråtit varje dag, utan någon rimlig anledning, för att sedan må jättebra en period och vara väldigt företagsam, för att sedan inte orka någonting. Det har varit väldigt extrema pendlingar nu, och det hela eskalerade i fredags. Min mamma och mina syskon + barn och hundar träffades i min systers lägenhet. Folk börjar stimma upp hundarna, och jag ber dem sluta för jag känner att jag blir stressad när de far runt. Jag får inget gehör och känner hur jag brister, smyger in på toaletten och får en ångestattack. Sedan åker jag hem, och hoppas att ingen märkte något. Fast det gjorde de ju.

Sedan slog det mig, det här är inte första gången det händer. Jag är 25 år gammal och har länge haft problem med depressioner, men jag har avfärdat det som något alla unga människor har och inte sökt hjälp. För det har ju blivit bättre senare, eller kanske till och med skitbra. Min sambo har de senaste två åren påpekat att jag alltid svängt väldigt mycket, men ibland blir det extremt. Först nu känner jag att jag har svårt att fungera normalt. Jag känner mig som två olika personer, och har svårt att veta vilken jag ska identifiera mig med. Jag har förlorat ett par av mina närmaste vänner. Jag förstår inte hur jag ska förhålla mig till det här i resten av mitt liv.

Under mina "uppåt"-perioder:
Blir jag väldigt social och trevlig
Flörtar gärna
Presterar skitbra på jobbet
Glömmer bort att äta
Blir väldigt kreativ
Tänker att jag ska starta eget företag (gärna flera!)
Påbörjar massa projekt
I kombination med alkohol letar jag efter provokationer och ger mig gärna in i verbala och fysiska slagsmål. För jag vet att jag vinner.

Under mina "nedåt"-perioder:
Orkar ingenting
Svarar inte i telefon eller på sms, inte att jag inte bara vill, jag KAN inte
Får någon släng av social fobi, hade jag inte haft hundar hade jag nog inte gått utanför dörren
Har svårt att sova
Får ångestattacker
Börjar gråta väldigt lätt. Även om någon får mig att skratta, slutar det ibland med att jag gråter
Fastar, jag är inte värd någon mat
Känner mig ofta lite dum i huvudet, och väldigt missanpassad

Jag är inte bara "uppåt" och "nedåt", jag har ett mellanläge också, som jag uppfattar som mitt normala. Då är jag lite sådär lagom. Jag funkar med människor, även om jag är lite blyg. Jag kan vara kreativ, men är väldigt rationell, och tänker noga igenom mina beslut.

Ni med diagnosticerad bipolär sjukdom, känner ni igen er? Hur gick det till när ni fick diagnosen? Hur förstod ni att något inte var som det skulle? Hur är det idag? Dela gärna med er av era erfarenheter.

(Och ja, jag ska kontakta vårdcentralen på måndag och försöka få hjälp.)

Min

 

[Kattennizze]

Hm mitt svar blev märkligt är inte riktigt sams med nya buke....min mamma är bipolär, av den svåra sorten där tvångsinläggning sker vid manier. Det är ju i hög grad ärftligt så kolla gärna på din släkt. Min syster har det också tror jag, men är inte diagnosticerad. Min mamma får sina skov och det märks väldigt tydligt att hon svänger. Det är en hemskt svår sjukdom, och finns ju olika varianter som jag förstått det. Min mamma funkar hyfsat på litium och en massa annat speciellt sömntabletter är viktiga. Ett tydligt tecken är just du har problem med sömnen och det är verkligen à och o att den fungerar annars utlöses skoven. hoppas du får hjälp hos kuratorn.

 

[Moonwalk]

För att svara på din fråga, ja jag känner igen mig i det du beskriver. Jag fick diagnosen Bipolär typ 2 i januari tror jag. Jag klarade av mina svängningar bra tills jag fick barn, då började det svänga hej vilt och blev väldigt jobbigt. Det tog ändå tills barnet var över ett år tills jag sökte hjälp, och då på grund av en kompis som sa stopp.

Först sökte jag hjälp hos vårdcentralen, då för depression, men efter kompisens uppmaning skrev jag en egenremiss till öppenvården. Det tog två-tre veckor innan jag fick svar med en tid för utredning som var någon månad fram i tiden. Utredningen var något alla som blir remitterade dit får göra och bestod av två tillfällen med mycket frågor. Resultatet redovisades sedan i ett team av kurator, psykolog, sjuksköterska och psykiater. Sedan fick jag en tid hos psykiater där jag fick prata lite ytterligare och gick hem med ett recept på Lamotrigin.

Medicinen har hjälpt mig jättebra, det tär så hemskt mycket med svängningarna och det är skönt att känna sig stabil.
Du kan ju börja med kuratorn på vårdcentralen, verkar det inte fungera så skriv egenremiss/egenanmälan!
Kram och lycka till.

 

[_CorpseBride_]

Då har jag kontaktat vården. Och det var ju inte så lätt. Hörde av mig till öppenpsykiatrin först som rakt ut frågade "Är du suicid?", varpå jag svarade "Njäe...". Jag tänker ofta i sådana här perioder på hur jag skulle ta livet av mig, men det är ingenting jag skulle verkställa pga min sambo och mina djur. De hänvisade mig i alla fall till VC.

Så jag ringde VC och fick prata med en rätt bekymrad rådgivare. Han ställde några frågor, jag brast, och han frågade om jag varit i kontakt med öppenpsykiatrin. Jag sa att de hänvisat mig hit. Och han lät ännu mer bekymrad. Till slut frågade han om jag planerade att gå till jobbet denna veckan, och det gör jag ju. För jag måste. Jag driver runt hushållet ekonomiskt och har inte råd att stanna hemma. Då tyckte han att om jag kunde jobba, så kunde jag nog vänta med att prata med kurator till på onsdag, annars skulle jag höra av mig igen.

Vad bra att du kontaktat vården! Det ska du vara stolt över eftersom det inte är lätt att orka ringa så och be om hjälp när man mår dåligt! Det var modigt.

Nu tycker jag att du ska ladda inför att träffa kuratorn. Våga brista. Vara ledsen. Frustrerad. Berätta om de värsta tankarna (ex. då som du beskrev planering av självmord). Om svängningarna. Ta fram precis hur jävligt det känns. Det är endast då de kan hjälpa och är det en bra kurator lär hon skicka dig vidare till läkare också.

 

[Mabuse]

Varför äter du inte?

Jag är inte bipolär, men är man tillräckligt uppe i varv så försvinner hungerkänslorna, så dels glömmer man att äta för att man inte kommer att tänka på det iom att man inte blir hungrig, och försöker man påminna sig och sätter sig att äta så får man inte ner maten, man har absolut ingen aptit. Jag kan bli så när jag är stressad och uppe i varv, hungern försvinner, och jag antar att det är något liknande när man går in i ett hypomaniskt skov.

 

[Lavender]

Tack så hemskt mycket för era berättelser och råd.

De här dagarna har varit väldigt krävande. På jobbet får jag verkligen fokusera på en sak i taget, annars blir jag stressad och det är då det brister. Får hjärtklappningar då och då, men jag vet ju att det "bara" är ångest och inte något livshotande tillstånd. Och jag vet inte om det är nyttigt att tvinga sig själv till att låtsas att man mår bra, men det får gå liksom. Här hemma har jag haft ångestattacker innan jobbet, och totaldäckat när jag kommit hem på kvällen. Så sovit har jag gjort i alla fall. Är ledig hela resten utav veckan.

Var hos kuratorn idag, som enligt självskattnningsformuläret konstaterade att jag vart svårt deprimerad, och behövde hjälp. Hon tyckte att jag skulle få en akuttid hos en läkare så snart som möjligt så jag kan påbörja medicinering. Dock insisterade jag på att gå till jobbet idag (...), och imorgon är det röd dag, så det får bli på fredag. Känns väldigt läskigt, men det är väl en bra början.

 

[MM]

Så bra att du kom iväg

Även om medicinering inte löser allt så är det en bit på vägen. Själv tar jag två stämningsbalanserande och sömntabletter varje dag och utan dom skulle jag inte orka leva. Sen har jag även ångestdämpande medicin vid behov. Hade några fler innan men klarar mig utan dom numera. Hade totalt åtta olika jag tog om dagen men sen hittade vi rätt doser på dom jag har nu så behöver inga andra just nu
Medicinerna har hjälpt mig väldigt mycket!