Ni som är lyckligt barnfria...

[hundtant]

Skillnaden är att hus enbart är en ekonomisk förlust.
Jag tycker inte det går att jämföra.

Jag jämför inte hus med barn, det var några exempel på val i livet och vilka risker man tar.

 

[nightcrawler]

När jag var yngre trodde jag att jag ville ha barn längre fram i livet, "för det ska man ju vilja som kvinna". När jag närmade mej 30 så konstaterade jag att det ska jävligt mycket till för att jag ska skaffa barn. Efter 30 så var jag tvärsäker på att det ska inte bli några barn. Har aldrig varit intresserad av barn och blir mest irriterad på dom. Jag varken vill vara gravid, föda eller ta hand om ett barn. Dras dessutom med psykisk ohälsa och skulle garanterat inte klara av om ett eventuellt barn mådde lika dåligt eller ännu värre. Då skulle jag gå sönder. Har tendens må dåligt när andra mår dåligt. Så nej tack till barn.

 

[Lalinea]

Jag jämför inte hus med barn, det var några exempel på val i livet och vilka risker man tar.

Helt olika risker.

 

[hundtant]

Helt olika risker.

Ja det är väl självklart. Men vad det handlar om är nyttan av att agera efter värstascenario när man gör ett val. Oavsett vad valet handlar om.

 

[Palermo]

Helt olika risker.

Men menar du verkligen att du inte förstår det exemplets funktion i resonemanget?

Med tanke på att bortåt en kvinna i månaden mördas av en manlig partner i Sverige, borde ingen kvinna tillåta sig att bli förälskad i någon man, om vi ske följa @FarNahar s resonemang. För mig blir det orimligt. Som en sorts variant av ocd, där exakt allt blir för farligt eftersom det värsta alltid kan hända. Jag kanske halkar på en isfläck imorgon när jag går ut, och får svåra hjärnskador. Bäst att stanna inne.

 

[FarNahar]

Nu både arbetar jag på gruppboende samt har en lillebror med IF som bor på boende, så jag anser mig ha rätt bra koll på detta:
Till viss del ja, eftersom man inte längre behöver ha det konstanta ansvaret för sitt barn och man kan ha en mer "normal" relation. Givetvis har man kvar föräldraoro i varierande grad, men det tycks ju vissa ha även med friska barn.

Själv kan jag aldrig tänka mig att min sorg och oro försvinner för min son, även med ett bra gruppboende/bra vårdare.

Ja, jag formulerade mig slarvigt. Med Jag kan garantera dig att det inte finns någon som planerar barn som inte förstår risken med att få ett funktionshindrat barn menade jag att alla förstår att det finns en risk att få ett funktionshindrat barn. Inte att de fullt ut förstår hur det kommer påverka deras liv. Självklart kan ingen sätta sig in i det förrän de är där men medvetna om risken att det händer, det är de.

Man kan inte alltid utgå från värstascenariot när man gör sina val. Köper du hus vet du att risken är att du senare kan upptäcka defekter som gör att din ekonomi knäcks. Köper du häst vet du att den kan behöva avlivas efter något år i sjukhage så att du aldrig kom igång med träningen. Köper du bil vet du att den kan komma att kosta dig 50 000 i reparationer under första året. Beslutar du dig för att försöka få ett barn vet du att risken är att du kan få ett funktionshindrat barn. Men i alla de här fallen går du sannolikt vidare ändå, om du verkligen vill. Du tar risken men i de allra flesta fall händer det inte.

Ska man ordna sitt liv efter värstascenarion så blir ens tillvaro alldeles för begränsad.

Ja det är väl självklart. Men vad det handlar om är nyttan av att agera efter värstascenario när man gör ett val. Oavsett vad valet handlar om.

Men menar du verkligen att du inte förstår det exemplets funktion i resonemanget?

Med tanke på att bortåt en kvinna i månaden mördas av en manlig partner i Sverige, borde ingen kvinna tillåta sig att bli förälskad i någon man, om vi ske följa @FarNahar s resonemang. För mig blir det orimligt. Som en sorts variant av ocd, där exakt allt blir för farligt eftersom det värsta alltid kan hända. Jag kanske halkar på en isfläck imorgon när jag går ut, och får svåra hjärnskador. Bäst att stanna inne.

Till både Palermo och hundtant:

Det handlar inte om värstascenariot för föräldern. Det handlar om barnen som kanske får en eller två föräldrar som inte kan eller vill eller har möjlighet att vara de föräldrar som barnet behöver. Jag har absolut nolltolerans för det, och vidhåller att personer som funderar på att bli föräldrar faktiskt tänker igenom vad det innebär i alla scenarion som kan ske. "Värstascenariot" här är att barnet inte blir älskat (i handling) och omhändertaget som sig bör, och att ni ens fokuserar på risken för föräldern visar för min del att fokus är fel i beslutstagandet och i idén om föräldraskap, så som jag ser det.

 

[Askur2017]

Själv kan jag aldrig tänka mig att min sorg och oro försvinner för min son, även med ett bra gruppboende/bra vårdare.



Till både Palermo och hundtant:

Det handlar inte om värstascenariot för föräldern. Det handlar om barnen som kanske får en eller två föräldrar som inte kan eller vill eller har möjlighet att vara de föräldrar som barnet behöver. Jag har absolut nolltolerans för det, och vidhåller att personer som funderar på att bli föräldrar faktiskt tänker igenom vad det innebär i alla scenarion som kan ske. "Värstascenariot" här är att barnet inte blir älskat (i handling) och omhändertaget som sig bör, och att ni ens fokuserar på risken för föräldern visar för min del att fokus är fel i beslutstagandet och i idén om föräldraskap, så som jag ser det.

Problemet är väl bara att det är omöjligt att föreställa sig ens en bråkdel av hur ens liv som förälder, eller ens barns liv som människa kommer bli…

Tycker det istället kan bli galet om man som blivande förälder ska mata sig själv med föreställningen om hur fruktansvärt livet kan bli för ett barn som föds med fysiska/psykiska begränsningar.

Nog är det fler än jag som på nära håll fått se den oerhörda glädje som kan bo i, och även spridas av ett barn med riktigt svåra fysiska och psykiska utmaningar? Det är ju inte förutbestämt att det blir de ”friska” barnen i en syskonskara (eller samhället i stort) som bli de lyckligaste med enklast liv. Lika lite är det självklart att de ”friska” barnen kommer vara källan för mindre sorger och oro för sina föräldrar än ett multihandikappat syskon. Tänker man att det vore så tror jag man riskerar att lura sig själv litegrann.

 

[gulakatten]

Själv kan jag aldrig tänka mig att min sorg och oro försvinner för min son, även med ett bra gruppboende/bra vårdare.

Min erfarenhet är att de flesta föräldrar till barn med funktionsnedsättningar med tiden lär sig att hantera sin oro. Men det kan ta tid. Du kanske inte är där än, i och med att du ju faktiskt varit i barnets liv relativt kort tid.

Jag tänker också att din ståndpunkt i den här tråden nog kanske också kommer ur det faktum att du aktivt valt att bli en del av en familj där ett barn har en funktionsnedsättning och själv valt att se dig själv som förälder till det barnet. För de flesta föräldrar ser ju inte föräldraskapet ut så- man blir förälder till det barn man råkar få bara. Det är inte ett aktivt intellektuellt beslut utan något som bara sker när barnet föds. Hade jag fått barn med funktionsnedsättning hade jag bara fått hantera det då och anpassa mig och göra mitt bästa. Att försöka fundera igenom det i förväg hade inte funkat - jag hade ju inte haft nån aning om ens vad det livet hade inneburit. Medan du fick ett färdigt barn och liv (med rutiner, svårigheter etc) som en package deal när du träffade din partner. Så ser det ju inte ut för många.

 

[Palermo]

Själv kan jag aldrig tänka mig att min sorg och oro försvinner för min son, även med ett bra gruppboende/bra vårdare.





Till både Palermo och hundtant:

Det handlar inte om värstascenariot för föräldern. Det handlar om barnen som kanske får en eller två föräldrar som inte kan eller vill eller har möjlighet att vara de föräldrar som barnet behöver. Jag har absolut nolltolerans för det, och vidhåller att personer som funderar på att bli föräldrar faktiskt tänker igenom vad det innebär i alla scenarion som kan ske. "Värstascenariot" här är att barnet inte blir älskat (i handling) och omhändertaget som sig bör, och att ni ens fokuserar på risken för föräldern visar för min del att fokus är fel i beslutstagandet och i idén om föräldraskap, så som jag ser det.

Och jag tror att det du kräver av blivande föräldrar här är orimligt. Situationen är för svår att föreställa sig, inte minst för att den kan te sig på så oändligt många olika vis, eftersom skador och funktionshinder kan vara så väldigt olika. Även om vi begränsar oss till de riktigt svåra varianterna.

Jag tror inte att de pappor som försvinner ur sina barns liv vid separation från mamman, själva vet det om sig själva medan barnet planeras. Jag tänker här på helt vanliga friska barn.

När det gäller barn med funktionshinder, hör vi folk säga att de aödrig trodde att de skulle klara det, men det gör de. Troligen finns även varianter av det motsatta.

Den självkännedom du kräver, skulle vad jag kan förstå betyda att ingen bör få barn förrän tidigast vid 50 års ålder, och även då mycket få.

 

[Tantan]

Själv kan jag aldrig tänka mig att min sorg och oro försvinner för min son, även med ett bra gruppboende/bra vårdare.





Till både Palermo och hundtant:

Det handlar inte om värstascenariot för föräldern. Det handlar om barnen som kanske får en eller två föräldrar som inte kan eller vill eller har möjlighet att vara de föräldrar som barnet behöver. Jag har absolut nolltolerans för det, och vidhåller att personer som funderar på att bli föräldrar faktiskt tänker igenom vad det innebär i alla scenarion som kan ske. "Värstascenariot" här är att barnet inte blir älskat (i handling) och omhändertaget som sig bör, och att ni ens fokuserar på risken för föräldern visar för min del att fokus är fel i beslutstagandet och i idén om föräldraskap, så som jag ser det.

Jag har två barn, utan diagnoser. Jag kan inte påstå att jag var särskilt redo heller, man lär sig på vägen. Jag drabbades första gången av svår depression, särskilt efter förlossningen och anknytningen tog tid.
Det ÄR svårt att vara förälder, men också roligt. Jag kommer alltid oroa mig. Tänk om de blir sjuka, inte trivs med jobb, partner osv.
Det är bara andra saker som oroar mig.
Jag vidhåller nog att man måste se hur man vill ha det, och våga släppa även barn med diagnoser lite fritt (inom ramen för vad de klarar såklart men också våga utmana).
Jag tror också det är bra för båda vuxna barn och föräldrarna att inte bo ihop hela tiden, även barn med funktionsnedsättningar behöver träffa andra, känna sig självständiga och få den friheten det också innebär att bo själva.

 

[sjoberga]

Jag har två barn, utan diagnoser. Jag kan inte påstå att jag var särskilt redo heller, man lär sig på vägen. Jag drabbades första gången av svår depression, särskilt efter förlossningen och anknytningen tog tid.
Det ÄR svårt att vara förälder, men också roligt. Jag kommer alltid oroa mig. Tänk om de blir sjuka, inte trivs med jobb, partner osv.
Det är bara andra saker som oroar mig.
Jag vidhåller nog att man måste se hur man vill ha det, och våga släppa även barn med diagnoser lite fritt (inom ramen för vad de klarar såklart men också våga utmana).
Jag tror också det är bra för båda vuxna barn och föräldrarna att inte bo ihop hela tiden, även barn med funktionsnedsättningar behöver träffa andra, känna sig självständiga och få den friheten det också innebär att bo själva.

Och där är det centralt att vi som samhälle finns och kan ge det stöd som behövs och se till att barnet får möjlighet till ett bra liv, helt utan avgörande beroende till hur föräldrarna tacklar situationen.

 

[monster1]

Själv kan jag aldrig tänka mig att min sorg och oro försvinner för min son, även med ett bra gruppboende/bra vårdare.

Du kommer få lättare att hantera din oro kring barnet om du får vila upp dig och ha ett liv på sidan av. Samtidigt kanske du med distans kan se att barnet ändå har ett gott liv trots sina funktionsnedsättningar och på sitt eget sätt utifrån sina förutsättningar kan uppskata de delar av livet som erbjuds.

 

[sjoberga]

Du kommer få lättare att hantera din oro kring barnet om du får vila upp dig och ha ett liv på sidan av. Samtidigt kanske du med distans kan se att barnet ändå har ett gott liv trots sina funktionsnedsättningar och på sitt eget sätt utifrån sina förutsättningar kan uppskata de delar av livet som erbjuds.

Jag tänker att det kan utgöra en enorm lättnad när man kan få se att barnet kan ha och få ett gott liv utan att allt beror på de egna föräldrarnas förmåga och ork.

 

[Breaktown]

Min vikt ligger mer vid faktumet att orsaken till morden är övervägande vikten av föräldraskapet. Ånger behöver inte leda till mord, men mord, att kasta ut barnen (tex hbtq) etc visar på att inte alla som skaffar barn får det som de tänkt sig. Jag håller fast vid att det är sunt och riktigt att betänka allt detta under beslutstagandeprocessen.

Okej. Och hur ser statistiken ut gällande föräldrar i Sverige som kastat ut sina barn på grund av att de är hbtq?

Att man som blivande förälder ska överväga sitt beslut och även tänka över riskerna är väl fullkomligt självklart, men något annat än det du beskrev.

Ditt andra stycke; menar du alltså att risken att ångra sitt föräldraskap är något en ska bara ta?

Trots att frågan inte var riktad mot mig. Ja hur hade du annars tänkt dig att man skulle göra?

INGEN som blir förälder för första gången vet hur det kommer att vara, hur man kommer att reagera och agera i sitt föräldraskap.
Ja det existerar föräldrar som i efterhand ångrar att de fick barn.

Hur ska någon någonsin kunna bli förstagångsförälder om det faktum att det existerar föräldrar som ångrar sitt föräldraskap är något som man under inga omständigheter "får ta"?

Vill man inte ta den risken ska man givetvis inte skaffa barn, såklart.

 

[Palermo]

Okej. Och hur ser statistiken ut gällande föräldrar i Sverige som kastat ut sina barn på grund av att de är hbtq?

Någon enstaka Jehovas vittne, kanske?

 

[Breaktown]

Någon enstaka Jehovas vittne, kanske?

Jo absolut kommer det alltid finnas enskilda exempel. Jag for mer efter ifall detta var en så stor statistiskt underbyggd faktor att den var värd sin plats i diskussionen.

 

[Palermo]

Jo absolut kommer det alltid finnas enskilda exempel. Jag for mer efter ifall detta var en så stor statistiskt underbyggd faktor att den var värd sin plats i diskussionen.

Ja, vi är eniga. Jag skrev det mest för att peka på sällsyntheten. Jehovas vittnen är ju trots allt en minoritet, liksom hbtq-personer. Det kan inte bli många fall per decennium där det sammanfaller (plus att en del av barnen kommer att välja att dölja, och då inte kastas ut).

 

[corzette]

Alla som säger att "jamen man växer in i att ta hand om sitt barn, oavsett hur den kommer ut" - Ja alltså det är ju så verkligheten ser ut. FÅ föräldrar skulle väl säga rätt ut att "sorry det här är inte vad jag ville ha" och bara lämnar ifrån sej barnen ? Även om även DET händer så är det ju liksom inte lika "socialt acceptabelt".

Se bara på Jocke Lundell. Hur mkt skit har inte den stackars mamman fått för att hon "gav bort sin son". Som hon helt enkelt inte klarade av, och med risk för de andra syskonens liv var tvungen att lämna bort, eller ja det var dåtidens bup som sa att han inte skulle hem igen.

Och så ser det ju ut. En förälder som inte "oavkortat älskar sitt barn" och tar hand om det är enligt "alla andra" psykiskt störd osv. Så VEM skulle våga ens yttra att "sorry det här är inte vad jag ville ha" ? Klart det heter "Jag älskar mitt barn och skulle inte gjort annorlunda" oavsett hur barnet utvecklades ? Personer som INTE tycker så blir ju lynchade socialt...

 

[sthu]

Jag har träffat ett par som skaffade barn just för att de inte ville sitta ensamma som gamla. Förhållandet sprack strax efter förlossningen och pappan (som är den jag känner) har nästan ingen kontakt med barnet idag.

Jag har även jobbat ihop med en kvinna som berättade att om hon hade fått leva on sitt liv hade hon inte skaffat barn. Barnen i fråga är fullt friska individer.

Jag själv har ett barn som inte direkt var önskat och planerat utan bara blev. Nu är han det finaste jag har och mer älskad än jag kan uttrycka.
Men, både jag och hans far har kroniska psykiska sjukdomar med hög ärftlighet. Det går inte förhandla bort generna och sonen ligger i riskzonen för både det ena och det andra när han blir äldre.

 

[Lalinea]

Jag har träffat ett par som skaffade barn just för att de inte ville sitta ensamma som gamla. Förhållandet sprack strax efter förlossningen och pappan (som är den jag känner) har nästan ingen kontakt med barnet idag.

Jag har även jobbat ihop med en kvinna som berättade att om hon hade fått leva on sitt liv hade hon inte skaffat barn. Barnen i fråga är fullt friska individer.

Jag själv har ett barn som inte direkt var önskat och planerat utan bara blev. Nu är han det finaste jag har och mer älskad än jag kan uttrycka.
Men, både jag och hans far har kroniska psykiska sjukdomar med hög ärftlighet. Det går inte förhandla bort generna och sonen ligger i riskzonen för både det ena och det andra när han blir äldre.

Jag har en nära vän som ångrar att hon skaffade barn. Hon ångrar inte själva barnet i sig men att hon skaffade barn.
Barnet är en snäll grabb i tonåren men själva föräldrarollen var inte vad hon tänkt sig alls.