Bukefalos 28 år!

Ni som har en ponny (till era barn?)

Fick ponny då jag gick i 3an, hade inte tjatat men än en normal häst galen uge som gick på ridskola, utan var mer att vi hade en skolkompis 2 ponnyer hemma på bete. De behövde sen sälja och då stannade ponnyerna kvar :).

Det var min och min systers hästar, eller rättare sagt så ägde vi vars en hälft. Dvs vi fick sköta om och rida så gott vi hann och ville så skötte föräldrarna allt som vi inte hann med. Dvs de tog ut, in, mockade och fodrade då vi inte kunde.
De gav oss ansvaret för hästarna, även om de såklart hade mycket mycket mer ansvar och gjorde allt från att ta hö och ringa hovslagare till att köpa utrustning och skjutsa oss vart vi än behövde.
Och med åren så lämpade över mer och mer av ansvaret så att vi lärde oss sköta allt själva.

Köper ts ponnyn så tycker jag inte att det ska vara barnens ponny (än), dvs de ska inte ha ngt ansvar om de inte ber om det. Det ska vara ts häst som barnen får rida på lika mycket som den stora är.
Vill de ha ponnyn som sin senare så kan det vara diskuterbart, men man ger inte en ponny till en 5 åring och förväntar sig att intresset ska hålla i sig. Jag t ex hade inget intresse mer än att luffsa runt på ridskolan en gång i veckan, eller göra mer än att flänga runt lite på ponnyn ngn dag i veckan hemma då det inte var dåligt väder.
Absolut, det blir min ponny, mitt ansvar. Mitt jobb.
 
Jag har redan en nsv som är otroligt lättfödd. Vi kommer att ha lösdrift med begränsad mängd hö, men fri (eller relativt fri) tillgång på halm. Och jag har tänkt träna ponnyn själv också, vid hand, på töm, framför vagn (när vi har råd att köpa en) och även kanske sitta upp då och då korta stunder (det är en cob och maxad B). Jag vill göra detta till en känslig och fin ponny som barnen kan lära sig rida på på "mitt" sätt. Det är min dröm, men jag vet ju såklart inte om den är realistisk.

Med de förutsättningarna tycker jag du är realist. Jag gillar verkligen ponnier :)
 
Jag har shetlandsponnyer för mitt eget höga nöjes skull. De fanns här innan jag träffade maken och vi senare fick barn. Våra barn har ridit sporadiskt under uppväxten, intresset har väl inte varit jättestort. För mig var det viktigt att låta våra barn gå på ridskola och lära sig grunderna, för att det skulle bli kontinuitet i ridningen. Det blev aldrig något vettigt av ridningen här hemma innan de gått ett par terminer på ridskola.

Sen undrar jag lite - tycker du verkligen att det är så viktigt att ponnyer för småbarnsridning är känsliga för vikthjälper? Jag skulle snarare säga att det är bra om de inte är det, så att barnen faktiskt kan tappa balansen lite utan att ponnyerna springer iväg i sidled eller får fnatt. Att rida med vikthjälper kan de lära sig när de kommit lite längre med ridningen, tycker jag. Att de inte lär sig exakt så som föräldrara tycker det ska vara, tycker jag att man kan leva med. Ibland kan det vara bättre att få någon utomstående instruktörs ord i ryggen, mamma är inte alltid den bästa instruktören.
Ridskolan fyller ju också en social funktion. Många som har egna hästar hemma blir väldigt ensamma med sitt hästintresse.
 
Jag har alltid sagt det och jag står för det - jag ska aldrig bli en ponnymamma. Men....

I höstas började min dotter (5,5) rida lektion - på eget initiativ - hennes kompis red lektion och de undrade om inte hon också ville börja i gruppen vilket hon ville. Hon hade innan dess ridit på min nsv ibland och övat balans och sånt. Men han är för stor och klumpig för att det ska fungera och jag blir orolig när de sitter på en så stor häst som dessutom kan hoppa i luften för småsaker. Min son ville också ta ridlektioner men tyvärr fanns inte tid och möjlighet att låta båda rida lektion på kvällstid och han är bara 3 så jag sa att han får vänta lite.

Senare under hösten hittade vi en gård - vi har letat länge - och planen är att i vår/sommar ta hem min häst när min systerdotter köpt en som kan hålla honom sällskap (hon är 18). Men så ramlade jag över en b-ponny, inriden och inkörd. Och jag tänkte att det skulle förbättra deras möjligheter att rida eftersom att vi kan göra det när som helst hemma (jag jobbar deltid och är hemma mkt med barnen). Jag är inte helt tillfreds med sättet att rida på ridskolan och dessutom är ponnyerna inte speciellt känsliga så att rida med vikthjälper går ju inte alls. Men så får jag kalla fötter när jag inser att jag håller på att göra det jag absolut INTE skulle göra.

Jag har alltid trott att man gör sina barn en otjänst om man inte låter dem få längta, önska, kämpa för saker. Och jag själv kämpade, och jag jobbade, och jag fick prova på väldigt många olika hästar tack vare det. Inte för att jag för den delen blev speciellt bra, men det var heller aldrig min ambition. När jag fyllde 15 fick jag äntligen min häst och han var mitt liv och bästa vän och mitt eget ansvar.

Den här ponnyn som jag överväger att köpa skulle inte bli barnens ponny, det har jag varit tydlig med. Men dom kommer ju att få rida och köra och sköta den hur mycket de vill, den är ju till för dom. Jag köper ju i praktiken en häst till mina barn och dom har inte ens bett om det.

Alltså, det jag undrar är väl egentligen - är jag en värdelös mamma som överväger att köpa en ponny för att mina barn ska ha en häst att rida på och pyssla med hemma på gården? Borde jag avstyra det hela?

Jag är inte orolig för ponnyns del, den kommer att gå på lösdrift i kuperade hagar och jag har tänkt jobba den vid hand och tömköra. Inte heller är jag den som tycker att en häst måste ridas konstant för att må bra. Jag är mest orolig för att jag kastar bort pengar och förstör för mina barn.

Hur tänker ni? Hur gör ni? Hur hade ni det när ni var små och vad blev det av er? :o

Skulle du märka att det inte var en bra idé att köpa går det ju alltid att sälja igen men som du skriver så kommer ju inte ponnyn att lida om det nu är så att barnen inte är så intresserade. Jag tycker att du ger dina barn en fantastisk möjlighet som är få förunnat och jag hade inte tvekat en sekund om jag hade samma möjlighet.

Själv fick jag min första ponny när jag var 4 och höll på med hästar fram tills jag var 28 (har haft det både som hobby, tävlat på hög nivå, jobbat heltid med hästar i flera år och drivit eget företag inom hästnäringen ). Inget av det här hade hänt om inte mina föräldrar gett mig möjligheten. Och jag tror inte att mitt hästintresse påverkades på något sätt av att jag "fick det serverat". Ju mer jag själv ville med träning och tävling desto mer krav ställde mina föräldrar på mitt engagemang. Hade jag nöjt mig med att luffa i skogen så hade ju inte heller min insats behövt vara lika stor.
 
Jag är SÅ TACKSAM för att min mamma och pappa gav mig möjligheten till egen häst.
Hästarna har hjälpt mig på så himla många olika sätt. Som person har jag blivit väldigt ansvarsfull och omhändertagande.

Och framförallt - Hästarna har hållt mig stadig. I stort sett alla mina kompisar började i tidig ålder dricka alkohol, röka, ränna i stan och centrum på nätterna och åkte till den ena och den andra festen på helger och lov.

Jag har aldrig kunnat för jag har prioriterat mitt intresse högre.

Så mitt svar är - Ge dem möjligheten!
 
@ameo
Jo jag har tänkt på det att det blir ensamt. Nu har visserligen mina barn varandra och dotterns kompisar har som sagt en del av dom redan ena ponnyer. Men jag själv minns ridskoleriden som väldigt bra och vill ju inte att mina barn ska gå miste om den gemenskapen.

Vad gäller vikthjälper så har jag änsålänge inställningen att jag tror att det är rätt ände att börja i, att direkt få lära sig rida med vikt och balans. Men jag kan såklart ha fel. På min stora häst har dottern endast får rida utan tyglar och tränat balans. Han är mycket känslig och tom lilla hon på 15 kg kunde styra honom med sitsen sittande i en westernsadel. Jag vill att mina barn lär sig rida utan huvudlag innan de börjar rida med.
 
Det är en av anledningarna till att jag vill lära dom rida själv, jag är inte överens med det traditionella sättet att rida. Jag vill att barnen lär sig i en annan ände än på ridskolan.
 
Jag är SÅ TACKSAM för att min mamma och pappa gav mig möjligheten till egen häst.
Hästarna har hjälpt mig på så himla många olika sätt. Som person har jag blivit väldigt ansvarsfull och omhändertagande.

Och framförallt - Hästarna har hållt mig stadig. I stort sett alla mina kompisar började i tidig ålder dricka alkohol, röka, ränna i stan och centrum på nätterna och åkte till den ena och den andra festen på helger och lov.

Jag har aldrig kunnat för jag har prioriterat mitt intresse högre.

Så mitt svar är - Ge dem möjligheten!
Fick du häst väldigt tidigt? Red du på ridskola också?
 
Fick du häst väldigt tidigt? Red du på ridskola också?
Jag började på ridskola när jag var 3 år och fick min första häst när jag var 6 år. Eller första och första. En fjordning som både jag och mamma kunde rida på och sen när dom märkte att intresset höll i sig fick jag min egna vid 8 års ålder! :)
 
Jag började på ridskola när jag var 3 år och fick min första häst när jag var 6 år. Eller första och första. En fjordning som både jag och mamma kunde rida på och sen när dom märkte att intresset höll i sig fick jag min egna vid 8 års ålder! :)
Slutade du på ridskola när ni köpte egen? :)
 
Visst kan du väl köpa en ponny så länge den är "din" och barnen får rida om de vill. Ni kanske ändå behöver en sällskapshäst?
 
Slutade du på ridskola när ni köpte egen? :)
Jag red på ridskola 1 gång i veckan men slutade ganska kort därefter och började rida för en privattränare på våran häst! Vill minnas att jag utvecklades bra mycket mer på det i och med att fokus låg enbart på mig och inte 10 stycken andra. ;)
 
Visst kan du väl köpa en ponny så länge den är "din" och barnen får rida om de vill. Ni kanske ändå behöver en sällskapshäst?
Min systerdotter ska köpa en häst som kommer att hålla min sällskap men vi vet ju inte när hon hittar en och dessutom skulle jag vilja ha 4 hästar i gruppen och då få hyresgäster som möjligt. Då det skulle kännas bra att ha en egen liten som sällskap.
 
  • Gilla
Reactions: ako
Slutade du på ridskola när ni köpte egen? :)
inte till mig men jag fortsatte rida på ridskola en gång i veckan. Ponnyn jag hade var 18 år då jag fick honom och livrädd för transporter.
Så var red bara hemma med honom.
Först då jag skaffade storhäst under gymnasiet så slutade jag på ridskolan.
 
Jag red på ridskola 1 gång i veckan men slutade ganska kort därefter och började rida för en privattränare på våran häst! Vill minnas att jag utvecklades bra mycket mer på det i och med att fokus låg enbart på mig och inte 10 stycken andra. ;)
Rent utvecklingsmässigt är det ju klart att privatträning ger mer. Ridskola har ju andra fördelar, som gemenskap, kompisar och även att man lär sig att rida och hantera hästen i grupp.
 
Ville bara säga att min ide om vad en ponnymamma är: nämligen en sån där fanatisk mamma som står och skäller på barnet när barnet inte tog första plats på tävling.
Ja en sån morsa bör jag inte. :) men jag är rädd att jag gör dom en björntjänst liksom.. Men det känns bättre efter den här tråden och lite eftertanke. Jag provar och blir det inte bra så kan jag alltid sälja ponnyn.
 
Jag har inga barn. Och inte hästar heller, längre. Men i många år hade jag mina hästar i ett stall där stallägaren också hade hästar och hennes barn hade ponnyer. När jag kom dit var väl barnen kanske 6 och 8 år. Ponnyn var då en shettis som även kördes. Med åren blev det två ponnyer och av större storlek. Länge var de här barnen de enda i stallet. Alla inackorderingar var vuxna. Jag har jobbat på ridläger och hade lektioner för barnen när de hade A- och B-ponnyer. En medryttare var fd ridlärare och mycket duktig hoppryttare, så hon hade hoppträning. När barnen blev större åkte de iväg på "riktiga" ponnyträningar. De red aldrig på ridskola. Ibland hängde de med på uteritter och då anpassade vi tempot efter ponnyerna.

Nu är flickorna över 20 och håller fortfarande på med hästar. Har egna hästar, tävlar, sköter om stallet. En av dem arbetar med hästar. Jag antar att de båda hade starka intressen i grunden.
 
Min far hade hästgård med travhästar.
När han träffade sin nuvarande fru hade hon en halvblod.
Jag började rida halvblodet när jag var 7-8 år. Halvblodet dog hastigt i tarmvred ( avlivad ) när jag var 11 år .
Då fick jag börja rida fars pensionerade travare något år senare.
Så när jag var 12 år fick jag min första riktiga häst. Molke Bus valack född 1984.

Min dotter fick sin ponny i somras.
Hon skulle då fylla 11 år. Ponnyn vi köpte var en äldre ponny dock nervig.
Dock hade jag önskat att vi väntar med köpet och lånat en ponny först. Så dottern fick känna på att den ska skötas varje dag.
Hon är nog inte riktigt lika intresserad som jag var när jag var i den åldern.
Nu är hon lite less för att ponnyn har vintervila.
Men hon längtar tills hon kan börja rida igen.

Mitt tips hör om ni kan ha ponnyn på foder 6 månader innan köp.
 
@ameo
Jo jag har tänkt på det att det blir ensamt. Nu har visserligen mina barn varandra och dotterns kompisar har som sagt en del av dom redan ena ponnyer. Men jag själv minns ridskoleriden som väldigt bra och vill ju inte att mina barn ska gå miste om den gemenskapen.

Vad gäller vikthjälper så har jag änsålänge inställningen att jag tror att det är rätt ände att börja i, att direkt få lära sig rida med vikt och balans. Men jag kan såklart ha fel. På min stora häst har dottern endast får rida utan tyglar och tränat balans. Han är mycket känslig och tom lilla hon på 15 kg kunde styra honom med sitsen sittande i en westernsadel. Jag vill att mina barn lär sig rida utan huvudlag innan de börjar rida med.

Jag har tvillingar, och vi har haft en maxad Welsh A sedan de var tre år gamla (de har precis fyllt åtta). Fördelar är att man kan rida när man vill, rida ut i naturen mer än man gör på ridskolan, man lär sig hantering och allt det som hör hästar till på ett sätt som man inte gör på ridskolan. Man kan longeras och få bättre sits, lära sig köra osv.
Men som förälder får man räkna med att intresset går upp och ner. Ibland försvinner det helt en tid. Kanske delvis för att ponnyn är så lättillgänglig? Två barn och bara en ponny har inte varit oproblematiskt för oss. Mycket vänta, tjat om när är det min tur, millimeterrättvisa. Mina barn lyssnar INTE lika mycket på mig som på ridläraren, vilket betyder att jag inte kan undervisa dem i någon större utsträckning. Vi har haft instruktör hemma, men de vill helst rida med andra barn, vara med andra barn i stallet trots att de har varandra. Gruppgemenskapen ska man inte förringa!

Så mina går numera på ridskola, trots att vi har ponnyn kvar. Och just nu föredrar de de sega ridskolehästarna trots att de har en jättefin liten ponny hemma...

Jag håller också med Ameo om att barn behöver inte superkänsliga ponnyer. De behöver säkra förlåtande snälla ponnyer som inte bryr sig ett skvatt om att ryttaren obalanserat ramlar i en hög på halsen efter ett hinder, eller lutar sig framåt istället för bakåt i galoppen när det redan går för fort. Helst ska de sakta av och stanna om barnet tappar tyglarna, eller stigbyglarna. Men samtidigt vara tillräckligt framåt att de lyssnar på barnets ben och eller spö, samt stannar när de ber om det. Och sådana ponnyer kan vara svåra att hitta, så om du har hittat en sådan skulle jag absolut köpa om jag var du!
 

Liknande trådar

Småbarn Om du vill får du (och andra i samma sits) gärna berätta mer om hur det funkade/funkar att jobba hemifrån med små barn. Min fästman...
Svar
14
· Visningar
964
Senast: WildWilma
·
Hästhantering Detta är en ganska lång historia och jag kan ha svårt för att vara kort och koncist. 2022 blev mitt halvblod ensam och behövde...
3 4 5
Svar
93
· Visningar
8 373
Senast: Juli0a
·
Övr. Barn Jag är lite rådvill... dottern vill ju ha ett husdjur, och jag har tittat på massor av olika djur som kanske kunde funka men jag vet...
2 3
Svar
42
· Visningar
4 027
Senast: Amha
·
Hästmänniskan Hej! Skulle uppskatta lite tips och hjälp. Jag har ridit nu i några månader och älskar verkligen det. Har dock endast kommit till...
Svar
9
· Visningar
722
Senast: valy
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp