Ni som kastrerat pga hanhundsaggresivitet, hjälpte det?

[Alexandra_W]

Herrn har bott med herrar förr utan problem, bodde då med enbart andra hanar. Han är 4 år gammal, jag har haft honom i drygt ett år. Han är idag en hund som är mycket mer öppen och självsäker än när han kom. Vilket är JÄTTEPOSITIVT.

Tyvärr så i samband med ökande självförtroende, och ev i kombination med att ha en 'egen brud' (om än kastrerad) så har han också blivit mopsig på andra hanar.

När han går i stan (sällan) så har han hela tiden gjort utfall i kopplet mot andra hanar, det har dock INTE varit uttalat aggresivt, utan det har varit omöjligt att avgöra om han tycker 'ska vi leeeeeeka?' eller 'ska vi slåss??'. Jag har ONT om hanhundar i bekantskapskretsen, och har haft svårt hitta någon som är villig att prova.

Han har vi två tillfällen inomhus träffat min veterinärs två hanhundar, en gammal (15 år) västgötaspets, och en yngre blandras (kanske jämngammal med min) av samma storlek som en västgötaspets ungefär. Min herre är en riesenschnauzer. Vid första tillfället hade han tiken med sig, och var då så taggad och lät så illa i kopplet att jag inte ville låta dem hälsa. Andra gången var han solo, och dessutom mer uppfostrad och då gick det bra, lite morr inledningsvis men sen bra. Detta var dock inomhus på kliniken, på de hundarnas hemmaplan.

Nu har jag dock fått tillfälle att prova med en arbetskamrats hundar. Han har två rottweilers, båda hanar. Den ena är 7 månader, den andra är 1½ år. Båda två är mycket, mycket bra i temperamentet och med andra hundar.

De fick mötas på neutral mark, på jobbet. Arbkompisens hundar har varit där förr, för min var det första gången men han fick vara lös och kolla in stället innan.

Och sammanfattningsvis så kunde det gått MYCKET sämre, men det kunde gått mycket bättre med.

Min odåga började med att morra. Ingen av de andra hundarna svarade upp på det och min slutade. Den yngre herren var han MYCKET dominant mot. Det säger jag inget om, han är såpass mycket äldre. Det jag däremot inte såg med så blida ögon på var att när den yngre hunden lagt sig på rygg och visade hela buken, så stod min herre kvar över honom och morrade. Men visst, det finns osynliga signaler vi inte ser. Dock så fick den lilla inte röra sig, utan min var 'på honom' direkt och dominerade kraftigt, och stod varje gång kvar över och morrade även när den visade full underkastelse.

Med den lite äldre så var det väldigt högbent, och väldigt långa perioder med psykstirrande, för att 'mäta krafter'. Sen ignorerade de varandra, gick och donade med sitt, för att sen stirra ut varandra igen. Båda såg ut att vara snäppet från en lekinvit, och jag och den andra hundägaren tyckte att 'det går ju bra det här, bara någon av dem kan ta steget till en invit'.

Tillslut gjorde rottisen det, med resultatet att min 'flög på'. INTE lek, men inte regelrätt slagsmål heller. Lät illa, såg illa ut och aggresivt, men inte ens en rispa. Dock så ju längre tiden gick dessto mer gruffig blev min, och om den andra rörde sig snabbare än snigelfart blev det gruff. Vid ett par tillfällen så försökte min herre vara dominant, la till och med upp en tass på den andra, som dock inte svarade på provokationen utan svansviftande vek undan. Och min for på.

Där avbröt vi, men provade igen med bara den äldre efter någon timme. Samma resultat initialt, stirra - ignorera - stirra men sen var min likadan igen, kraftigt dominerande beteende, och fara på. Och han blev värre ju längre tiden gick, och tillslut lessnade ju den andra hunden och sa ifrån, väldigt korrekt och avvägt. Varvid min herre blev arg 'på riktigt' och där valde jag att abryta, trots att den andra ägaren tyckte att vi kunde se om de redde ut det. Ingan skråma på någon av hundarna ska tilläggas.

Med tikar är han inga som helst problem, oavsett ålder. Från valp till gammal - inga problem. Och där är han heller inte så jättekaxig generellt. T ex så pappas ungtik, det är ju min som bestämmer, men de leker och har hjärtans roligt. Dock om hon säger ifrån, typ 'MIN boll, låt bli den eller DÖ' så backar min herre av.

Nu kanske det någonstans därute finns en tik han inte skulle fungera med, och en hanhund han skulle fungera perfekt med, men generellt så.

Jag pratade med min veterinär, som tyckte ungefär som mig att 'ja det är ju inte värsta sorten, men helt klart oönskat beteende och han är inkorrekt och det är inte bra att han inte 'släppte' den yngre hunden när den visade underkastelse'. Min veterinär tyckte att omd et vore hans hund skulle han utan tvekan kastrera i det här läget, och trodde absolut kastrering skulle hjälpa. Att det är det ökade sjlvförtroendet och testosteronrushen som gör det, och då det inte är ett etablerat beteende borde det brytas om man tar bort testosteronruschen.

Han tyckte också att visst kan man prova lite fler gånger och med lite fler hanar, och gärna om man kunde hitta en mycket äldre och dominant hane, som min förhoppningsvis inte skulle utmana, och om han gjorde det på ett korrekt sätt få påtalat att det var en IDIOTISK ide Men varnade också för att OM min herre blir dum i huvudet på riktigt av testosteronet riskerar man inte bara att det blir slagsmål på riktigt och skador, utan även för varje 'misslyckande' att man befäster beteendet mer och mer.

Jag har haft en kastrerad hane. Han var dock inga problem alls, men fick testikelcancer och kastrerades nio år gammal. Han var sig lik efter kastrering förutom att han slutade revirmarkera så mkt hemma (borta skvätte han fortf) och började tycka att lyfta på benet var väl inte så nödvändigt alla gånger Hemma körde han 'fyrabenimarkenlångkiss'. I övrigt så temperamentsmässigt, personlighetsmässigt etc så ingen förändring, han var samma aktiva, trevliga hund som innan.

Så, jag vill inte kastrera den här herrn i onödan, samtidigt så är jag inte 'rädd' för att kastrera för de ska bli 'förändrade' rent personlighetsmässigt. Och kan en kastrering göra att han fungerar bättre med hanhundar, så är det ju en vinst både för mig som ägare och hunden. Men det är ju om det hjälper det..

Så, ni som har kastrerat av den anledningen jag nämner, har det hjälpt?

 

[Gnist]

Sv: Ni som kastrerat pga hanhundsaggresivitet, hjälpte det?

Bara en fråga innan jag klurar lite på inlägget: Vad har du gjort/sagt vid dessa lösa möten när han morrat, bevakat, stirrat, kaxat, dominerat etc.?

 

[ako]

Sv: Ni som kastrerat pga hanhundsaggresivitet, hjälpte det?

Vi kastrerade ju vår springerhane nä han var sex år. Vi gjorde det dock egentligen inte p g a hanhundsaggressiviteten, eftersom han var så pass gammal att vi inte trodde det skulle göra någon skillnad, utan p g a att lilla fröken cocker spaniel flyttade in.

Han var riktigt gruffig på andra hanar förut, försökte gärna göra utfall i koppel mm, och visade sig mycket dominant om han någon gång fick hälsa på en annan vuxen hane. Dock har han aldrig skadat någon annan hund. Efter kastreringen har han blivit mycket bättre, han bryr sig inte alls om andra hanar som man möter ute etc, men däremot visar han sig fortfarande dominant om man släpper ihop dem för attt umgås fritt. Därför låter jag honom inte leka med hanar, punkt. Men som sagt, helt klart är det skillnad till det bättre trots att han var så pass gammal när vi kastrerade honom. Och jag har inte sett några negativa bieffekter, han är samma glada vovve som innan. Dock bytte vi till lightfoder i samband med kastrationen (han är en så huuuungrig hund att jag inte hade hjärta att dra ner på ransonen av det gamla fodret ) vilket har funkat utmärkt - han har inte gårr upp ett gram.

 

[Alexandra_W]

Sv: Ni som kastrerat pga hanhundsaggresivitet, hjälpte det?

Bara en fråga innan jag klurar lite på inlägget: Vad har du gjort/sagt vid dessa lösa möten när han morrat, bevakat, stirrat, kaxat, dominerat etc.?

Vi utfall i koppel - sagt NEJ, försökt avleda med annat kommando, oftast sitt, men misslyckats (blir 'blind och döv' tyvärr), och då tagit tag i honom och satt honom och berömt när han suttit ner. Har undvikit att rycka i kopplet eller liknande (det hetsar ju dem och de tar det lätt som matte säger 'heja, heja' ju).

Vi har också tränat på att 'sitta och titta' på andra hundar som knallar förbi etc, berömt jättemycket när han suttit fint, och om han inte det bara beordat sitt igen, hjälpt till handgripligen med sättandet om det behövts, men försökt att inte vara hetsig/stressad varken i tonfall eller rörelser.

Han har kommit såpass 'långt' att det inte är några problem att sitta och titta på andra hundar, och får jag 'tag i honom' innan han hunnit börja mopsa, så sätter han sig direkt på kommando sitt, och sitter kvar - oftast på slakt koppel, beror lite på hur nära de är och vad den andra hunden gör. Men med full fokus på den andra hanhunden. Men kommit såpass långt att det kändes som det var hyfsat 'säkert' att prova släppa med annan vettig hanhund.

När vi provade med arb.kompisens rottisar, så min satt ju fint lös vid min sida, tills jag tyckte 'varsågod'. Dock så är fokus även vid sittandet på den andra hunden, min i princip vibrerar men sitter kvar, även om de andra hundarna rör sig. Dock inte om de kommer fram, då blir min blind och döv.

När de gruffade - när han träffade rottisarna, så sa ingen av oss ägare någonting inledningsvis, stod och rökte en bit därifrån (för att inte skapa en 'vakta min matte/husse-situation'. När min inte 'släppte' den lilla var jag och hämtade min, då han ignorerade inkallningen delvis. Han hörde den, började röra sig mot mig, men då rörde sig ju den lilla för att sätta sig upp när min rört sig bort en bit, och då var min direkt på igenom, och andra inkallningen ignorerade han helt. Då var jag och hämtade honom, dvs tog rent handgripligen bort honom från den lilla lugnt men bestämt, och hade honom att sitta vid mig en stund först, och sen gå fot en stund. Han gjorde det, men fokus på den andra, och hade JAG släppt fokus en sekund hade jag nog inte haft någon hund vid min sida längre.

När han rök ihop med den större sa vi heller ingenting, utan avvaktade för att se om de redde ut det. När det blev för vasst kallade jag tillbaka min med BARSKA rösten och han kom. Dock blev han ju etter värre med tiden, och när vi avbröt första gången fick jag gå och ta tag i honom och ta bort honom, sen följde han med mig lös dock, men han 'låste' i bråket och lyssnade inte, förrän jag tog tag i honom. Efter det fick han ju gå in i bilen, inga bannor etc utan bara tillbaka till bilen och vara där.

Andra gången likadan, utom att där fick jag handgripligen släpa honom med mig en bit när jag var tvungen att gå in och bryta, sen följde han med lös men jag fick handgripligen 'släpa' honom med mig en bit för han var helt inställd på att fortsätta bråka.

De andra hundarna var sen ur 'sin' bil ett tag medan min satt vid mig, och min var senare lös medan de satt i sin bil, då gick min fram till bilen och stod och morrade en stund, men lallade sen iväg och kollad ein trädgården och fjäskade för resten av personalen för att se om någon tänkte klia.

Jag har varit jättenoga med att inte på något vis försöka förstärka beteendet och därför inte 'bannat' det heller då de så lätt feltolkar i 'blind och döv' fasen. Det är dock INTE många möten. De jag kan komma på totalt sen han kom till mig som varit med hanhundar så är det tre tillfällen han promenerat i stan och gjort koppelutfall, dock har det ibland varit fler utfall per promenad. Träffat hanhundar lösa har han gjort exakt två ggr ju, vets inne på kliniken, och så nu kompisens rottisar häromdagen. Så det är ju ytterst få gånger, och jag tog ju upp just det med vet, att kan det vara en ide/lösning att träna mer, fler möten, fler hanhundar (var jag nu ska hitta dem, men..). Vets svar finns i första inlägget, i korthet att det kan hjälpa, men att det kan befästa situationen med.

Tycker det är jättesvårt att veta hur jag ska 'förhålla' mig när han dominerar och kaxar. Och svaren även från 'experthåll' går ju i sär. Från att göra som jag gjort, till att 'det är DU som är flockledare och dominant, om HAN försöker ta över det ska DU gå in och tycka 'i helvete heller, det där är min uppgift'. Dvs olika svar beroende på vem man frågar.

Ett litet tillägg förresten som jag kom och tänka på när jag googlade lite i frågan. Min tik är ju kastrerad, och inga andra hundar nära. Finns en knappa km bort men vet inte kön på den. Han har hursom aldrig pyst iväg för att uppvakta löptik, om det beror på att det inte är några inom 'kännbar' radie eller ej vet jag inte. Han har två ggr träffat pappas tik när hon varit påväg in i eller ut ur löp. Dvs luktat gott men inte varit intresserad. Första gången så blev han lite till sig i trasorna, men inga problem att avleda, och inte obstinat på ngt vis. Svassa runt och tycka 'heeej snyggig' tills matte tyckte 'du kan vara här med mig' och då varit det och nöjd sig med att slicka på marken och dregla.

Nu här för några veckor sen 'träffade' han henne lite kort när hon precis gått in i löp, de var och hälsade på. Han blev kollrig bortom sans och vett bara av att se henne på andra sidan hundgrinden, och 'full fjong' flåsade, gnydder. Sprang sen runt hela gården och slickade och dreglade (fast hon INTE hade kissat på gården). Och sen var han tokdryg en knapp vecka efter. Gnällig, flåsig, inget juckande dock. Började sjunga fina sångor såfort han blev själv inne, och som sagt överlag gnällig och stressig. Jag satte inte just det beteendet efteråt i samband dock, utan tyckte mest 'vad har det tagit åt honom, vad gnällig och fjollig han är'. Men nu ser jag ju att det kan varit 'kvarstående' sexualitet.

 

[Brandgul]

Sv: Ni som kastrerat pga hanhundsaggresivitet, hjälpte det?

Min kompis testade med sin hane, men nej det hjälpte inget. Rädsla i grund och botten och redan befäst rädsla/beteende.

 

[Alexandra_W]

Sv: Ni som kastrerat pga hanhundsaggresivitet, hjälpte det?

Mm, det är ju det som är risken när man kastrerar de i vuxen ålder. Min veterinär menade dock på att i min herres fall har beteendet inte hunnit bli så befäst, och det resonemanget köper jag ju helt. Han har ju fungerat med hanhundar förut när han var mesigare men fortf könsmogen och vuxen. Och han har - tack och lov - inte haft så många tillfällen att gruffa med andra hanhundar nu hos mig, så det borde inte blivit så befäst utan är en kombo av ökat självförtroende och testosteronpåslag, och får man bort testosteronpåslaget borde det kunna hjälpa till stor del i alla fall. Vet tyckte ju att normalt hade han tyckt '4 år och hanhundsaggresiv, vi kan ju prova men tveksamt om det hjälper', men just i det här fallet tyckte han det var en mycket 'god kandidat' att få resultat på. Men LOVA kan man ju tyvärr aldrig

 

[Brandgul]

Sv: Ni som kastrerat pga hanhundsaggresivitet, hjälpte det?

Nej precis. Men omvänt, vad har ni att förlora? Viktproblem?

 

[Alexandra_W]

Sv: Ni som kastrerat pga hanhundsaggresivitet, hjälpte det?

Ja det är lite så jag känner. Jag har bokat tid för kastrering, om 3 veckor (han lämnade blod i förrgår, så inte läge nu-nu i alla fall, han bör få återbilda det snattade blodet först), och jag kan ju avboka tiden om jag vill, men känns lite som att 'värre kan det ju knappast bli?'. Det som gör att jag ändå undrar lite hur det blivit etc är ju att det inte är gratis att kastrera, dvs det är en hyfsat stor utgift jag inte räknat med. Men om det hjälper så väl investerade pengar. Så som det känns IDAG så ryker kulorna den 24:e. Men jag har tid att fundera och ev ändra mig om jag skulle känna så.

Men känns ju som du säger, att det man har att förlora är viktproblem (inte helt svårfödd nu heller om man säger så. Iofs så nu äter han foder för högaktiva hundar, 30/20, och bara man ser till att inte fuska med motionen håller han sig i okej hull, ligger lite på plus i perioder, men oftast okej. Det som kan bli trixigt om han går upp i vikt pga ökad aptit och lägre förbränning efter kastraktion är att jag har två hundar och den andra behöver verkligen 30/20 fodret och helst 'fri tillgång'.. Men det är ju ändå ett överkomligt dilemma), och ev förändrad pälskvalitet då. Men det är ingen utställningshund så det känns som att 'jaja'. Dessutom klipper jag honom redan nu isf att rycka, så..

Den hanen jag kastrerade som nioåring, där såg jag FRAM emot det där viktpåslaget btw. Han var fasligt svårfödd. Han gick NER i vikt 5 kg efter kastreringen, som han aldrig 'tog igen', så med en massa tur behöver det ju inte bli så stora viktpåslag heller. Dessutom kommer han kunna vara med på mer aktiviteter OM den hjälper. Nu t ex får han inte följa med när jag rider. Helt enkelt för att OM det kommer någon med en hanhund, så har jag inte en chans däruppe på hästryggen. Skulle man lyckas lösa problemet kan han GÄRNA få följa med när jag rider, och även få följa med i fler andra situationer och springa lös = mer motion.

 

[Dentaku]

Sv: Ni som kastrerat pga hanhundsaggresivitet, hjälpte det?

Du skulle ju kunna prova med chipkastrering först annars. Ska, till skillnad från sprutor, ge precis samma effekt som en riktig kastrering. Effekten sitter i ca 6 månader under vilka man kan utvärdera.

 

[movi]

Sv: Ni som kastrerat pga hanhundsaggresivitet, hjälpte det?

Lite om vikten bara!

Jag hade tidigare en rottis/dobberman-blandning som jag kastrerade(pga att jag hade en riesentik),och han hade aldrig problem med vikt eller matmängder!

Ett stort muskelpaket på nästan 60kg och full i energi!

 

[TwiggyM]

Sv: Ni som kastrerat pga hanhundsaggresivitet, hjälpte det?

Jag kan tyvärr inte svara ang kastreringen då jag inte gjort någon. MEN du skall absolut bryta och visa att hans beteende inte är okej! Han skall inte tillåtas kaxa emot de yngre hannarna så som han gör. Hade det varit min hane hade jag inte provat släppa ihop honom med andra hannar. Varför inte? Han verkar på din beskriving inte det minsta intresserad- sålänge det inte gäller att dominera och jävlas. Så varför stoppa ihop honom med andra hannar när han uppenbarligen inte vill?

Det enda jag ser att han får ut av siuationen är att han blir ännu kaxigare och mopsar på sig.

Mina båda grabbar fungerar bra ihop men jag har dem aldrig med andra hannar då de tydligt visar at de inte är intresserade av lek. Känner inget behov av att de skall kunna leka med andra hannar utan är nöjd sålänge de uppför sig och ignorerar andra hanhundar.

 

[Alexandra_W]

Sv: Ni som kastrerat pga hanhundsaggresivitet, hjälpte det?

Jag har inget enkom behov av att ha ska kunna släppas ihop och leka med andra hanar. Som sagt har ingen i bekantskapskretsen (utom nämnda arbetskompis men vi umgår inte privat) hanhund, utan det är tikar för hela slanten. Däremot så begränsar det att behöva hålla koll på alla hanhundar hans liv. Som jag skrev i annat inlägg så får han inte följa med på ridturer t ex, för OM det kommer en svampplockare med hanhund, eller en jakthund. Och det är ju bara ett exempel.

Sådant, att hanhundsmopset påverkar vardagsgrejer är anledningen till att jag velat dels i första hand ta reda på om han verkligen var/är aggresiv, och om svar ja - försöka lösa/åtgärda det. Det är alltså inte för att han ska kunna ha 'kill-lekkompisar'. Men sådant som ha med på ridturer, kunna lämna bort på hunddagis/hundpensionat om/när det skulle behövas, kunna släppa lös i lägen där det finns/kan finnas andra hundar, kunna ta med honom i större utsträckning där det är många andra hundmöten(stadspromenader etc), inte behöva sticka in näsan i väntrummet hos vet och 'kolla först om jag kan ta in hunden'.

Brutit när han varit aggresiv har jag ju? Däremot inte 'bara' för han visat dominant beteende. Det är en dominant hund och han FÅR vara det. Det är ju inte där han 'felar', utan han felar ju i att han visar aggresivitet och inte ger sig när den andra hunden viker undan/ger sig/visar underkastelse.

Och som sagt, har varit jättesvårt med ang hur förhålla sig. Beroende på vem man frågar har man fått olika svar, och då är det kunniga jag frågat, men inte ens de är ense (förutom om att aldrig 'skälla på', rycka i koppel etc, dvs 'hetsa'/som kan tas som hetsa.

Men visst jag har inte tagit tag i skägget och läst paragrafer för honom, därmot har jag ju brutit när han varit aggresiv och krävt att han ska fokusera på mig och lyda mig. Ie bestämt att 'nu ska vi sitta här' och krävt att han ska lyda min önskan (sitta) och inte sin egen (bråka), och ha fokuset på mig, även om fokusresultatet varierat.

Så förstår inte riktigt hur du menar du skulle gjort? Du får gärna utveckla =)

Det hopsläpp som var, både när han träffade vets hundar, och nu när han träffade arbkompisens, har ju inte varit för 'du SKA leka med andra hanar, matte tycker det', utan för att TA REDA PÅ om hans koppelutfall etc har varit/är aggresiva eller om han bara 'vill leka'. Det har inte gått att uttolka av koppelbeteendet (ens för instruktör), plus att mer än en hund kan vara på ett sätt i koppel och ett helt annat sätt lös, beroende på dels om de 'vaktar matte' och dels om de i koppel känner att de har mattes 'support och uppbackning' i ryggen. Finns ju mer än en som varit ett vrålande monster i koppel, men lös blivit betydligt 'tamare' och vekare.

Tyvärr inte min då, han var ju tvärtom.. =/

 

[milou1]

Sv: Ni som kastrerat pga hanhundsaggresivitet, hjälpte det?

Herrn har bott med herrar förr utan problem, bodde då med enbart andra hanar. Han är 4 år gammal, jag har haft honom i drygt ett år. Han är idag en hund som är mycket mer öppen och självsäker än när han kom. Vilket är JÄTTEPOSITIVT.

Tyvärr så i samband med ökande självförtroende, och ev i kombination med att ha en 'egen brud' (om än kastrerad) så har han också blivit mopsig på andra hanar.

När han går i stan (sällan) så har han hela tiden gjort utfall i kopplet mot andra hanar, det har dock INTE varit uttalat aggresivt, utan det har varit omöjligt att avgöra om han tycker 'ska vi leeeeeeka?' eller 'ska vi slåss??'. Jag har ONT om hanhundar i bekantskapskretsen, och har haft svårt hitta någon som är villig att prova.

Han har vi två tillfällen inomhus träffat min veterinärs två hanhundar, en gammal (15 år) västgötaspets, och en yngre blandras (kanske jämngammal med min) av samma storlek som en västgötaspets ungefär. Min herre är en riesenschnauzer. Vid första tillfället hade han tiken med sig, och var då så taggad och lät så illa i kopplet att jag inte ville låta dem hälsa. Andra gången var han solo, och dessutom mer uppfostrad och då gick det bra, lite morr inledningsvis men sen bra. Detta var dock inomhus på kliniken, på de hundarnas hemmaplan.

Nu har jag dock fått tillfälle att prova med en arbetskamrats hundar. Han har två rottweilers, båda hanar. Den ena är 7 månader, den andra är 1½ år. Båda två är mycket, mycket bra i temperamentet och med andra hundar.

De fick mötas på neutral mark, på jobbet. Arbkompisens hundar har varit där förr, för min var det första gången men han fick vara lös och kolla in stället innan.

Och sammanfattningsvis så kunde det gått MYCKET sämre, men det kunde gått mycket bättre med.

Min odåga började med att morra. Ingen av de andra hundarna svarade upp på det och min slutade. Den yngre herren var han MYCKET dominant mot. Det säger jag inget om, han är såpass mycket äldre. Det jag däremot inte såg med så blida ögon på var att när den yngre hunden lagt sig på rygg och visade hela buken, så stod min herre kvar över honom och morrade. Men visst, det finns osynliga signaler vi inte ser. Dock så fick den lilla inte röra sig, utan min var 'på honom' direkt och dominerade kraftigt, och stod varje gång kvar över och morrade även när den visade full underkastelse.

Med den lite äldre så var det väldigt högbent, och väldigt långa perioder med psykstirrande, för att 'mäta krafter'. Sen ignorerade de varandra, gick och donade med sitt, för att sen stirra ut varandra igen. Båda såg ut att vara snäppet från en lekinvit, och jag och den andra hundägaren tyckte att 'det går ju bra det här, bara någon av dem kan ta steget till en invit'.

Tillslut gjorde rottisen det, med resultatet att min 'flög på'. INTE lek, men inte regelrätt slagsmål heller. Lät illa, såg illa ut och aggresivt, men inte ens en rispa. Dock så ju längre tiden gick dessto mer gruffig blev min, och om den andra rörde sig snabbare än snigelfart blev det gruff. Vid ett par tillfällen så försökte min herre vara dominant, la till och med upp en tass på den andra, som dock inte svarade på provokationen utan svansviftande vek undan. Och min for på.

Där avbröt vi, men provade igen med bara den äldre efter någon timme. Samma resultat initialt, stirra - ignorera - stirra men sen var min likadan igen, kraftigt dominerande beteende, och fara på. Och han blev värre ju längre tiden gick, och tillslut lessnade ju den andra hunden och sa ifrån, väldigt korrekt och avvägt. Varvid min herre blev arg 'på riktigt' och där valde jag att abryta, trots att den andra ägaren tyckte att vi kunde se om de redde ut det. Ingan skråma på någon av hundarna ska tilläggas.

Med tikar är han inga som helst problem, oavsett ålder. Från valp till gammal - inga problem. Och där är han heller inte så jättekaxig generellt. T ex så pappas ungtik, det är ju min som bestämmer, men de leker och har hjärtans roligt. Dock om hon säger ifrån, typ 'MIN boll, låt bli den eller DÖ' så backar min herre av.

Nu kanske det någonstans därute finns en tik han inte skulle fungera med, och en hanhund han skulle fungera perfekt med, men generellt så.

Jag pratade med min veterinär, som tyckte ungefär som mig att 'ja det är ju inte värsta sorten, men helt klart oönskat beteende och han är inkorrekt och det är inte bra att han inte 'släppte' den yngre hunden när den visade underkastelse'. Min veterinär tyckte att omd et vore hans hund skulle han utan tvekan kastrera i det här läget, och trodde absolut kastrering skulle hjälpa. Att det är det ökade sjlvförtroendet och testosteronrushen som gör det, och då det inte är ett etablerat beteende borde det brytas om man tar bort testosteronruschen.

Han tyckte också att visst kan man prova lite fler gånger och med lite fler hanar, och gärna om man kunde hitta en mycket äldre och dominant hane, som min förhoppningsvis inte skulle utmana, och om han gjorde det på ett korrekt sätt få påtalat att det var en IDIOTISK ide Men varnade också för att OM min herre blir dum i huvudet på riktigt av testosteronet riskerar man inte bara att det blir slagsmål på riktigt och skador, utan även för varje 'misslyckande' att man befäster beteendet mer och mer.

Jag har haft en kastrerad hane. Han var dock inga problem alls, men fick testikelcancer och kastrerades nio år gammal. Han var sig lik efter kastrering förutom att han slutade revirmarkera så mkt hemma (borta skvätte han fortf) och började tycka att lyfta på benet var väl inte så nödvändigt alla gånger Hemma körde han 'fyrabenimarkenlångkiss'. I övrigt så temperamentsmässigt, personlighetsmässigt etc så ingen förändring, han var samma aktiva, trevliga hund som innan.

Så, jag vill inte kastrera den här herrn i onödan, samtidigt så är jag inte 'rädd' för att kastrera för de ska bli 'förändrade' rent personlighetsmässigt. Och kan en kastrering göra att han fungerar bättre med hanhundar, så är det ju en vinst både för mig som ägare och hunden. Men det är ju om det hjälper det..

Så, ni som har kastrerat av den anledningen jag nämner, har det hjälpt?

testa med ett chip! det bästa som hänt oss,( dock inte att förväxla med hormonspruta)

 

[Alexandra_W]

Sv: Ni som kastrerat pga hanhundsaggresivitet, hjälpte det?

Ser ingen större vits med chip faktiskt, dessutom är han nära den vikt där man inte utrett effekten lika noga, och det är mer biverkningar på chip än på kastrering, och ett chip kostar som en 'halv kastrering'.

Och hjälper chipet hjälper ju kastrering. Enda anledning jag kan se att prova chip är om man skulle ångra att man 'knivkastrerade' om det inte hjälper?

 

[TwiggyM]

Sv: Ni som kastrerat pga hanhundsaggresivitet, hjälpte det?

Att lämna bort på pensionat bör gå bra oavsett hur han är med andra hanar. Jag hade flera som klassades som "hanhundsagressiva" på mitt pensionat utan problem. De umgicks inte med de andra helt enkelt.

Angående att ha hunden med på ridturen så är det ju en lydnadsfråga. Mina hanar gillar som sagt inte andra hanar men de funkar både lösa i skogen och (kopplade) i utställningsringen för att de lärt sig lyda oavsett vad som finns runtomkring. Dock så ställer det högre krav på dig som förare att ha en hund du vet är agressiv på ett eller annat sätt.

Du säger att han är dominant och skall få vara det utan att vara agressiv...för mig blir det lite knepigt. Beteendet du beskriver emot de andra hanhundarna är för mig helt onödigt :"Dock så ju längre tiden gick dessto mer gruffig blev min, och om den andra rörde sig snabbare än snigelfart blev det gruff. Vid ett par tillfällen så försökte min herre vara dominant, la till och med upp en tass på den andra, som dock inte svarade på provokationen utan svansviftande vek undan. Och min for på."

Om jag förstod det rätt så tillrättavisade du det beteendet? Om det varit min hade han inte få gått så långt som att lägga upp tassen på en redan undergiven hund.

Min äldre hane kan vara dominant på så sätt att han har hållningen och inte kryper, visar underkastelse. Det är okej sålänge han är vänlig. Stelbent gång, onödigt hög svansföring, en tass på ryggen, korta mungipor- allt sådant säger jag genast ifrån till. Det är helt enkelt oförskämt beteende som oftast är till för att skrämma undergivna hundar.

Min äldre är en riktig mobbare. Umgås han med en yngre undergiven hane vill han gärna att den skall krypa överdrivet för honom vilket jag inte tolererar!

I vår flock skall jag vara den dominante-inte min hund.

Jag har haft hand om ett antal kastrerade hanar som alla gick bra ihop med andra hanar dock vet jag inte hur de var innan de kastrerades. Andra hundar hade däremot lite svårt att läsa av de kastrerade hundarnas doft.

 

[Alexandra_W]

Sv: Ni som kastrerat pga hanhundsaggresivitet, hjälpte det?

Angående att ha hunden med på ridturen så är det ju en lydnadsfråga. Mina hanar gillar som sagt inte andra hanar men de funkar både lösa i skogen och (kopplade) i utställningsringen för att de lärt sig lyda oavsett vad som finns runtomkring. Dock så ställer det högre krav på dig som förare att ha en hund du vet är agressiv på ett eller annat sätt.

Och i och med att han om han får 'komma iväg' blir 'blind och döv', dvs ohörsam deluxe, så är det inte en risk jag kan ta, och han har fått stanna hemma. Lös i skogen med mig på backen är han utan problem. Men jag anser inte det är tillräckligt säkert att sitta till häst och ha honom lös, OM det kommer annan hanhund. Eller ha honom lös när jag VET det kommer annan hanhund. Dels för att OM han inte lyssnar och det blir slagsmål riskerar jag att både han och den andra hunden skadas, och även om han lyder, så vet jag inte vilken pli den andra hundens ägare har på sin hund. Därför vill jag t ex inte ha honom lös i parker och liknande. För även om han lyder, men en annan hanhund inte gör det och kommer fram - så är risken stor det smäller.

Man kan aldrig eliminera risken, min tik kan flyga på en annan hund med, jag kan aldrig garantera att det inte händer. Däremot så med hanen VET jag ju att risken är MYCKET större.

Om man får bukt med hanhundsaggresiviteten blir ovanstående situationer mindre allvarliga om de inträffar.

Du säger att han är dominant och skall få vara det utan att vara agressiv...för mig blir det lite knepigt.

DU missförstod nog lite. Det jag menade är att en dominant hund är och förblir en dominant hund mot andra hundar, och jag anser inte att man ska trycka ner en hund såpass att den inte törs vara som den är. DÄREMOT så kan man utmärkt väl vara en dominant hund, men UTAN att ställa till trubbel eller bete sig illa. Min förra hane var otroligt dominant i hundvärlden. Han hamnade aldrig någonsin i gruff, ever. Helt enkelt för att han inte var mopsig/kaxig/ute efter bråk. Men han var likväl dominant, och alla normalt funtade hundar hade inga problem med det.

Lite om du jämför med en hästflock, en flockledare kan vara en flockledare UTAN att hålla på och sjasa runt hästar och bråka och så vidare. Den typen av dominant anser jag inte man har något med att göra som människa, sålänge hunden är fullt på det klara att när det gäller folk på två ben står ALLA över fyrbenta hundar. Men om hunden är dominant i kontakten med andra hundar, men sköter sig som den ska, så anser jag den ska få vara 'den den är'. Hänger du med?

Skilj på att vara dominant, och att överdriva dominant beteende, försöka dominera andra hundar i för hög grad och/eller på ett olämpligt sätt.

Beteendet du beskriver emot de andra hanhundarna är för mig helt onödigt :"Dock så ju längre tiden gick dessto mer gruffig blev min, och om den andra rörde sig snabbare än snigelfart blev det gruff. Vid ett par tillfällen så försökte min herre vara dominant, la till och med upp en tass på den andra, som dock inte svarade på provokationen utan svansviftande vek undan. Och min for på."

För mig är det inte bara onödigt, det är oacceptabelt. Men han skulle kunna varit lika dominant, men UTAN att använda det/missbruka det/gruffa om det på det viset.

Om jag förstod det rätt så tillrättavisade du det beteendet? Om det varit min hade han inte få gått så långt som att lägga upp tassen på en redan undergiven hund.

Han la inte upp tassen på undergiven hund. Det var under en av psykstirragångerna. Min la upp tassen, dvs en klar provokation. Den andra hunden svarade DÅ med att inte svara upp utan vifta på svansen och vika undan. Men i läget när han la upp tassen var de 'jämnbördiga' eller hur man ska säga. Dock är och förblir det ju i hundvärlden en ganska stark provokation, och den var inte nödvändig. Men innan, så det du isf hade fått avbryta var två herrar som mätte varandra med blicken, hög svansföring och 'stela ben'. Men ingen aggresion, men helt klart en tyst diskusson om vem som var tuffast.

Däremot finns det inga ursäkter alls och är långt mer än onödigt att fara på när den andra vek undan.

Min äldre är en riktig mobbare. Umgås han med en yngre undergiven hane vill han gärna att den skall krypa överdrivet för honom vilket jag inte tolererar!

Och inte heller jag tolerar det beteendet.

Jag har haft hand om ett antal kastrerade hanar som alla gick bra ihop med andra hanar dock vet jag inte hur de var innan de kastrerades. Andra hundar hade däremot lite svårt att läsa av de kastrerade hundarnas doft

Det där märkte jag med vissa, långt från alla, men ett par stycken, med min förr hane med, efter kastreringen. Ffa var det andra hanhundar som kunde ha otroligt svårt att 'bestämma vad det var för sort egentligen' och fick lite problem med vilken könstillhörighet det var eller ej. De kom oftast fram till att det nog var något värt att uppvakta Men de flesta tycktes inte bry sig alls, mer än något längre 'sniffaibakentid' än annars.

 

[Pim72]

Sv: Ni som kastrerat pga hanhundsaggresivitet, hjälpte det?

Hej!
Jag tänkte delge några av mina erfarenheter. Jag har en Boxerhane som blir två år i oktober. Han blev kastrerad för att han var kryptokid (testikel nr 2 gick aldrig ner) när han var ca 10 månader. Nu har det gått ett år och det går att se mer hur han har blivit. Han lyfter på benet ibland, ibland inte. Småskvätter fortfarande, speciellt om en hund han leker med kissar, då ska han också kissa på samma ställe. Tyvärr gör han ofta utfall i kopplet, blir fixerad, speciellt om det är en stirrande eller dominant hund han möter. Detta beteende började efter kastreringen. leker jättebra med många hanar, men vill ge sig på några.
I området finns två andra hannar som är kemiskt kastrerade och de leker ganska bra men de vill alla dominera varandra, rider och gruffar lite. Min hane börjar gärna gruffa med den ene, en Golden men de slutar om man ryter till. Så med andra ord har dessa hannar kvar mycket av sitt beteende även efter kastreringen. jag håller med Cesar Millan som säger att man måste arbeta bort beteendet innan kastreringen, annars kommer det med stor sannorlikhet finnas kvar. Men han med Goldenhannen säger ändå att han har blivit mycket lugnare och lättare att ha att göra med, så de ser en positiv förändring.
Vad gäller vikten har min boxer inte blivit tjock, snarare var han lite mager ett tag så vi fick öka på. Han äter Hypoallergenic från Royal för han är lite känslig.
Inne är han mycket undergivn och hur underbar som helst.
Detta kanske inte gjorde dig mycket klokare men det är några tankar i alla fall.

 

[Alexandra_W]

Sv: Ni som kastrerat pga hanhundsaggresivitet, hjälpte det?

*KL*

Nu är kulorna (och sporrarna) borta i alla fall, så får vi se om det blir skillnad eller ej sen på sikt.

 

[Jeeves]

Sv: Ni som kastrerat pga hanhundsaggresivitet, hjälpte det?

Kastrerade min schäferhane p g a prostatabesvären, han kastrerades som 6-åring, och det är ingen som helst skillnad på honom; har inte blivit överviktig, är precis lika energisk, är tyvärr lika tikgalen OCH tål som förut inte andra hanar.

I hans fall så är det absolut en lydnads och ledarskapsgrej, inget annat. Hade jag tränat honom som förr, som jag borde, så skulle problemet vara minimalt. Numera är han "soffehund" och jag vet var jag har honom och agerar därefter när vi är ute.

Tänker inte gå in på en massa metoder, träningstips eller kritik men förbered dig på att problemen kan kvarstå till stor del och det är bara träning som kan förändra det helt.

 

[Alexandra_W]

Sv: Ni som kastrerat pga hanhundsaggresivitet, hjälpte det?

Om problemen kvarstår, så lär det ju inte vara mer än innan det stör, och just den biten lär knappast gå att träna bort dessvärre är jag rädd. Utan är han fortsatt aggresiv efter kastrering så kommer han fortfarande inte kunna följa med på ridturer, 'hur som helst' kunna vara lös i stan etc där det kan finnas andra lösa hanar.

Han är ju numera inget problem i koppel för mig, och t e x igår hos vet 'träffade' han förutom vets hundar även en främmande hanhund i väntrummet. Han satt still vid min sida, även om hans önskan eg var ngt helt annat (slåss eller ej låter jag vara osagt, han ser ju snäll ut initialt oavsett). Men om det kommer fram en hane, så hjälper det ju inte om han 'sitter fot' t ex. Och vad gäller ridturer etc så är det ju då oftast lösa hundar man möter, och är det en lös hane som kommer fram, så om min hund så sitter fot, så kommer den fram så

Och just den delen ser jag inte riktigt hur man kan träna bort? (men går det så gärna tips)

Okej att träna bort (han tränas ju hela tiden succesivt också såklart, fick btw ros av vet som ju sett hunden sen i princip dagen den kom till mig, att det är en helt annan hund =)) att han aktivt tänker söka upp och mopsa, men att träna bort att mopsa om det kommer fram en främmande hane - hur kan man det?

Vet är dock i det närmaste övertgad om att kastreringen kommer hjälpa, vi pratade kring det igår med. Dels för det inte är befäst beteende, dels eftersom citat vet 'han är så bra i övrigt'. och just att problemen numera ffa kommer i situationer där han är lös. Vet tyckte med ett flin att 'hade du kommit in här ochhan hade betett sig som första gången jag såg honom, och du undrat om det skulle hjälpa att kastrera, så hade jag sagt att det finner jag högst osannolikt'.

(Första ggn, några dagar efter jag köpt honom, när han var hos vet så hördes hans ankomst redan i dörren, han gick inte missa i väntrummet, stormade in och välte i princip halva stället, fick syn på vets hanhundar och höll på att dra okull matte i ivern att komma dit, morrade åt vets hundar och jag fick ta herrn i skägget och i princip släpa upp honom på vågen och sen ta ett litet samtal om man skulle fokusera på matte eller hundarna, och om det var han eller matte som bestämde vem man hälsade på.)

Nu igår så satt han lös vid min sida, klart intresserad av att gå till vets hundar som var en meter bort, men säger matte nej så är det nej, och efter en stund la han sig ner.

Men hade jag tyckt 'ja varsågod att hälsa', eller 'ja varsågod att gå fritt'. Eller om vets hundarr kommit fram. Dvs när man får en 'närkontakt'

Det menar vet - rätt eller fel återstår att se - att man troligtvis kommer vara behjälpt av att ta bort testosteronpåslaget.

Jag har som jag sagt tidigare inget behov av att han ska kunna leka med andra hanar t ex, kan han det är det givetvis trevligt, men då vi i princip saknar hanhundar i bekantskapskretsen så är det sällan det uppstår. Däremot vore det väldigt trevligt om han om han möter andra hanhundar kunde intressera sig mer för något annat än att visa hur 'tuff han är'. För då kan han få följa med på ridturer etc, utan att jag behöver oroa mig lika mkt.

För att han lärt sig inte bry sig om/agera mot andra hanar i koppel/fotgående/väntrum t ex hjälper ju inte den dag han lös möter en annan hane eller en annan hande kommer fram?

Men, tiden får utvisa. Och i 'sämsta fall' slipper han iaf testikelcancer, det är helt problemfritt även under löp med pappas tik, och nästa hund i huset kan utan problem vara en fertil tik (jag har ju en kastrerad tik nu, men hon är till åren och förr eller senare är det ju dags för en ny medlem i hushållet, och då underlättar det att ha en kastrerad herre).