Normaliteten

Nu har mitt sjukdomstillstånd börjat bli normalitet. Jag har börjat vänja mig vid huvudvärk, undviker automatiskt vissa belastningar på kroppen för att slippa få ont. Trappor går jag bara nerför, upp tar jag hissen. Klär mig extra varmt, tar det väldigt lugnt i stallet, rör mig inte mer än nödvändigt osv. Skit dåligt för musklerna men det ger en balans i kroppen att jämna ut allt. Mina kollegor frågar mig ofta hur jag mår men jag kan knappt med att dra harangen om allt längre. Svarar bara att det är som vanligt med ett snett leende. Känner mig så tjatig, som att jag inte har nåt annat att prata om förutom hur dåligt jag mår.

Igår kom jag ut sent till stallet, ibland slutar min man lite senare än vanligt. Hästen stod redan inne och så fick lägga om rutinerna. För rutiner har jag verkligen där! Först mocka, sen ta in och ge mat, sen fixa mat och sist rida. Bryter jag dessa så blir det ofta nåt som glöms av och dessutom tar allt längre tid!

Red ut en sväng i mörkret själv igår. Har inte vågat det på bra länge, är så galet mörkrädd! Eller var i alla fall, känns som jag börjat bli lite mer vuxen och kan släppa vissa rädslor! Tänka mer logiskt. Fast tänk om jag skulle möta på en clown, jag hade ballat ut totalt! Det är inte logiskt att det kommer clowner! Usch, släpper den tanken där.
Ikväll är det hoppning igen! Åh, ser verkligen fram emot det! En stallkamrat som inte hoppat på över ett år ska vara med, är lite smånervös för hur det ska gå för henne. Jag vill att hon ska tycka det är lika kul och givande som jag tycker! Håll tummarna för oss!