NPF-diagnos som vuxen. Gör det någon skillnad?

[gul_zebra]

Har du inte körkort, kommer du behöva lämna in läkarintyg för att få körkortstillstånd. Jag fick även lämna in läkarintyg under några år efter jag tagit körkort.

Det kan behövas även med körkort... Finns fall där folk haft körkort bra länge när de väl får diagnos vars läkare anmält till transportstyrelsen att diagnos finns. Nu brukar Asperger inte så ofta innebära att man inte får körkortstillstånd och risken när man redan har körkort och uppenbarligen klarar av att köra lär vara ännu mindre, men risken att behöva fixa x antal intyg eller rentav bli av med kortet finns absolut.

 

[Marvin]

Det kan det absolut.
Var bla en lokförare som fick sparken för att han fick Asperger-diagnos efter att ha kört tåg prickfritt i 25 år. Han fick tillbaka jobbet men det ser onekligen mörkt ut med liknande jobb.
https://www.arbetarskydd.se/arbetsmiljo/stopp-for-lokforare-med-aspergers-6570264
https://attention.se/2013/07/transportstyrelsen-andrar-halsokrav-lokforare-och-annan-personal/

What The Actual Fuck???

 

[Grazing]

Vad otroligt löjligt att det ska vara svårare att ta körkort osv, dom borde ju gå på individen och inte på diagnosen. Dom vet väl hur otroligt brett spektrumet är när det gäller dom diagnoserna. Var dock inga konstigheter för mig när jag tog körkort men dom kanske inte var lika noga då som nu.

 

[Marvin]

Vad ser du för nackdelar då?
Varför vill du inte slutföra?

Jag har svårt att se nackdelar. Du är ju samma person oavsett och det finns inget som säger att du behöver upplysa alla om resultatet om du inte vill.

Helt ärligt är det nog lite som @Petruska var inne på, att det stämmer inte riktigt med min självbild och det känns jobbigt att behöva revidera den.

 

[Petruska]

Helt ärligt är det nog lite som @Petruska var inne på, att det stämmer inte riktigt med min självbild och det känns jobbigt att behöva revidera den.

Trevlig ingång där! Nu har jag inte adhd. Om jag trodde att jag hade det och om jag trodde att medicinering skulle göra mitt liv lättare, fick jag väl betrakta det som migrän eller nåt. Dvs något som man medicinerar, och med tur märks det inte sedan.

Håller vi oss till autismspektrat (och det kan säkert gälla för adhd också, medicineringsaspekten borträknad), så vill jag inte tänka på mig själv som en diagnos. Jag hör för mycket folk säga att "pga min diagnos är jag si och så". Jag är säkert också si och så, men jag vill inte ha den där diagnosen mellan mig själv och min självförståelse. Jag tycker inte att det verkar hjälpsamt (för mig). Jag är så här. Jag tycker att det är det vanliga och normala. När folk som har diagnoser pratar om hur underliga de själva är, pga sina diagnoser, tycker jag nästan aldrig att det de säger låter underligt. Det låter som det jag utgår från. Då tycker jag inte heller att en diagnos verkar bidra med något, däremot ser jag en risk att diagnosen ges för stor makt och för stort förklaringsvärde.

 

[MiniLi]

Helt ärligt är det nog lite som @Petruska var inne på, att det stämmer inte riktigt med min självbild och det känns jobbigt att behöva revidera den.

Okej. Men diagnosen förändrar ju egentligen inget i sig. Om du uppfyller kriterierna för en diagnos så har du redan omfattande svårigheter, det finns ju där vare sig du slutför eller ej. Det enda utredningen bidrar med är att skapa en annan förståelse för varför du får kämpa med vissa saker.

 

[Calyptra]

Kan det få yrkesmässiga konsekvenser?

Kan även få konsekvenser vad gäller hobby, primärt fallskärmshoppning där ADHD diagnos är diskvalificerande.

 

[MM]

Kan det få yrkesmässiga konsekvenser?

Japp, samt att det kan försvåra att få körkort eller indraget körkort vid fastställd diagnos, vilket är sjukt om man nu haft kortet i 15 år och sen får diagnos i vuxna livet. Det kan innebära andra konsekvenser med, som att inte bli lyssnad på när man söker vård för annat för att det hela tiden kopplas till ens diagnos (been there done that).
Så, om man känner att man inte har behov av stöd från samhället, anser sig som högfungerande och inte är i behov av medicin så är det min personliga åsikt att acceptera att man känner sig annorlunda jämtemot andra och låta det vara. Känner man däremot att man behöver olika typer av stöd eller vill få möjlighet att testa medicin så gör en utredning. Annars är tyvärr samhället fortfarande exkluderande vad det gäller NPF och man är högfungerande. Man åker in i lågfungerandekategorin inom vissa plan ändå och man ser inte till individen utan alla inom NPF är likadana och fråntas saker människor utan NPF kan få göra trots att de skulle kunna vara olämpliga.

 

[Petruska]

Okej. Men diagnosen förändrar ju egentligen inget i sig. Om du uppfyller kriterierna för en diagnos så har du redan omfattande svårigheter, det finns ju där vare sig du slutför eller ej. Det enda utredningen bidrar med är att skapa en annan förståelse för varför du får kämpa med vissa saker.

Förutom då att jag helt enkelt inte tycker att en diagnos riktigt har något förklaringsvärde. Andra kan tycka det, men jag tycker inte det. Jag ser diagnosen mer som en sorts etikett på en uppsättning egenskaper, och en etikett förklarar ingenting, den namnger bara. Jag ser helt enkelt ingen avgörande skillnad mellan de av mina egenskaper som ryms eller kan rymmas under den där etiketten och de som inte kan det, om du förstår hur jag menar. Plus att jag inte ser det som omfattande svårigheter. Det är snarare något andra säger att jag har, i så fall (psykiatern, typ). Fram tills ganska nyligen har jag tänkt mig att det är så här livet är, bara. Jag föredrar att fortsätta att tänka så.

 

[MiniLi]

Förutom då att jag helt enkelt inte tycker att en diagnos riktigt har något förklaringsvärde. Andra kan tycka det, men jag tycker inte det. Jag ser diagnosen mer som en sorts etikett på en uppsättning egenskaper, och en etikett förklarar ingenting, den namnger bara. Jag ser helt enkelt ingen avgörande skillnad mellan de av mina egenskaper som ryms eller kan rymmas under den där etiketten och de som inte kan det, om du förstår hur jag menar.

Jag ser också diagnoser som etiketter. Men en utredning ger mer än bara etikett. Det är jättemycket information om en persons fungerande, både svårigheter och styrkor, som tillsammans ger förklaringsvärdet.
Jag antar att utredning initieras för att det finns omfattande svårigheter (annars ser jag inte varför någon skulle lägga energi på att utreda) och det är ju det som har betydelse.
Generellt efter en utredning så får man ju ett långt noga skrivet utlåtande som beskriver vad man har kommit fram till och vad som kan underlätta för framtiden. Det är värdet av en utredning. Inte etiketten i sig, förutom när den öppnar upp dörrar som ex LSS.

 

[MiniLi]

Japp, samt att det kan försvåra att få körkort eller indraget körkort vid fastställd diagnos, vilket är sjukt om man nu haft kortet i 15 år och sen får diagnos i vuxna livet. Det kan innebära andra konsekvenser med, som att inte bli lyssnad på när man söker vård för annat för att det hela tiden kopplas till ens diagnos (been there done that).
Så, om man känner att man inte har behov av stöd från samhället, anser sig som högfungerande och inte är i behov av medicin så är det min personliga åsikt att acceptera att man känner sig annorlunda jämtemot andra och låta det vara. Känner man däremot att man behöver olika typer av stöd eller vill få möjlighet att testa medicin så gör en utredning. Annars är tyvärr samhället fortfarande exkluderande vad det gäller NPF och man är högfungerande. Man åker in i lågfungerandekategorin inom vissa plan ändå och man ser inte till individen utan alla inom NPF är likadana och fråntas saker människor utan NPF kan få göra trots att de skulle kunna vara olämpliga.

Men om man inte har några svårigheter som man behöver hjälp med så finns det inte fog för att utreda. Man får ingen diagnos om man inte har omfattande svårigheter.

 

[Petruska]

Jag ser också diagnoser som etiketter. Men en utredning ger mer än bara etikett. Det är jättemycket information om en persons fungerande, både svårigheter och styrkor, som tillsammans ger förklaringsvärdet.
Jag antar att utredning initieras för att det finns omfattande svårigheter (annars ser jag inte varför någon skulle lägga energi på att utreda) och det är ju det som har betydelse.
Generellt efter en utredning så får man ju ett långt noga skrivet utlåtande som beskriver vad man har kommit fram till och vad som kan underlätta för framtiden. Det är värdet av en utredning. Inte etiketten i sig, förutom när den öppnar upp dörrar som ex LSS.

Det vet jag. Jag fattar poängen med utredningen.

Och jag fattar att mitt fall inte är modell för alla andra.

Men för egen del var jag vuxen med god marginal och jag underkastade mig utredning i princip därför att min son utreddes, och jag ville ge honom en möjlighet att dela den erfarenheten med mig. Därför att jag ogillade tanken att man skulle sätta igång och leta efter "fel" i hans person. För sonen har det möjligen varit till viss nytta, det är lite oklart. Men han fick i alla fall den samtalskontakt som jag tycker att han borde ha kunnat få även utan den där utredningen.

 

[MiniLi]

Det vet jag. Jag fattar poängen med utredningen.

Och jag fattar att mitt fall inte är modell för alla andra.

Men för egen del var jag vuxen med god marginal och jag underkastade mig utredning i princip därför att min son utreddes, och jag ville ge honom en möjlighet att dela den erfarenheten med mig. Därför att jag ogillade tanken att man skulle sätta igång och leta efter "fel" i hans person. För sonen har det möjligen varit till viss nytta, det är lite oklart. Men han fick i alla fall den samtalskontakt som jag tycker att han borde ha kunnat få även utan den där utredningen.

Det känns verkligen inte jämförbart med de allra flesta utredningar som görs.
Nu vet jag att en del betalar dyra pengar för att utredas privat, kanske för att slippa kön i psykiatrin eller för att de aldrig skulle utredas inom psykiatrin då de mest är nyfikna.
Men annars så sker det ju en sållning redan innan en utredning görs och för oss som jobbar i psykiatrin så är det jätteviktigt att få den där fördjupande insikten kring en persons fungerande.

Det handlar aldrig om att leta fel. Det handlar om att förstå varför livet är alldeles för svårt.

 

[MM]

Men om man inte har några svårigheter som man behöver hjälp med så finns det inte fog för att utreda. Man får ingen diagnos om man inte har omfattande svårigheter.

Det var också det jag skrev. Man kan dock veta att man skulle få en diagnos om man gjorde en utredning men om man accepterar att leva med sina svårigheter så bör man avstå. Jag står precis i det vägskälet och har svårigheter men funderar på att avstå utredningen då den möjligen inte gynnar mig utan skulle stjälpa på andra plan och stödet jag skulle få från samhället skulle inte överväga konsekvenserna som diagnosen kan medföra. Tyvärr, men så ser sanningen ut för många. Jag vet att jag inte är ensam om att känna så här.

 

[MiniLi]

Det var också det jag skrev. Man kan dock veta att man skulle få en diagnos om man gjorde en utredning men om man accepterar att leva med sina svårigheter så bör man avstå. Jag står precis i det vägskälet och har svårigheter men funderar på att avstå utredningen då den möjligen inte gynnar mig utan skulle stjälpa på andra plan och stödet jag skulle få från samhället skulle inte överväga konsekvenserna som diagnosen kan medföra. Tyvärr, men så ser sanningen ut för många. Jag vet att jag inte är ensam om att känna så här.

Hur kan man veta att man skulle få en diagnos?
Det känns helt främmande. Inte ens de som sätter dessa diagnoser (och är experter) kan sätta diagnos utan utredningen. Om man visste redan innan så skulle man inte behöva lägga så mkt resurser på att utreda.

 

[Petruska]

Det känns verkligen inte jämförbart med de allra flesta utredningar som görs.
Nu vet jag att en del betalar dyra pengar för att utredas privat, kanske för att slippa kön i psykiatrin eller för att de aldrig skulle utredas inom psykiatrin då de mest är nyfikna.
Men annars så sker det ju en sållning redan innan en utredning görs och för oss som jobbar i psykiatrin så är det jätteviktigt att få den där fördjupande insikten kring en persons fungerande.

Det handlar aldrig om att leta fel. Det handlar om att förstå varför livet är alldeles för svårt.

Jag förstår allt det där, och det är heller inte jag som vill fortsätta diskussionen i den här riktningen. Jag svarade @Marvin .

 

[MiniLi]

Jag förstår allt det där, och det är heller inte jag som vill fortsätta diskussionen i den här riktningen. Jag svarade @Marvin .

Du citerade mig i inlägg #49. Då trodde jag att du riktade ditt svar till mig.

 

[Petruska]

Du citerade mig i inlägg #49. Då trodde jag att du riktade ditt svar till mig.

Okej, ursäkta.

Nåväl. Jag har en fullt sammanhängande förklaring till varför jag inte direkt gillar det sätt att se på människor som så att säga ingår i och möjliggörs (påtvingas?) av den här uppmärksamheten vid diagnoser. Jag vet att många säger sig få hjälp av det, men jag har inte sett några särskilt övertygande tecken på det själv. Jag ser snarare det som de psykoterapeuter jag har något jobbprojekt tillsammans med säger: "Först får de sin diagnos, tre månader senare är de sin diagnos."

Mina egna närmast lite ideologiska och principiella invändningar mot den extrema individualisering som de här neuropsykiatriska förklaringsmodellerna innebär, gör att jag väljer att hålla mig medvetet lite distanserad till det hela. De vetenskapsteoretiska funderingarna kring detta, hör inte riktigt hemma i tråden, tycker jag.

Och mitt eget liv funkar ju. Att mitt eget liv förvisso funkar i rätt få miljöer, är ju inget problem eftersom jag har kapacitet att hitta de miljöerna och att stanna kvar i dem. Det gäller tex mitt val av arbetsplats och mina hobbies och andra sociala sammanhang.

 

[MiniLi]

Okej, ursäkta.

Nåväl. Jag har en fullt sammanhängande förklaring till varför jag inte direkt gillar det sätt att se på människor som så att säga ingår i och möjliggörs (påtvingas?) av den här uppmärksamheten vid diagnoser. Jag vet att många säger sig få hjälp av det, men jag har inte sett några särskilt övertygande tecken på det själv. Jag ser snarare det som de psykoterapeuter jag har något jobbprojekt tillsammans med säger: "Först får de sin diagnos, tre månader senare är de sin diagnos."

Mina egna närmast lite ideologiska och principiella invändningar mot den extrema individualisering som de här neuropsykiatriska förklaringsmodellerna innebär, gör att jag väljer att hålla mig medvetet lite distanserad till det hela. De vetenskapsteoretiska funderingarna kring detta, hör inte riktigt hemma i tråden, tycker jag.

Och mitt eget liv funkar ju. Att mitt eget liv förvisso funkar i rätt få miljöer, är ju inget problem eftersom jag har kapacitet att hitta de miljöerna och att stanna kvar i dem. Det gäller tex mitt val av arbetsplats och mina hobbies och andra sociala sammanhang.

Ja, jag tror jag förstår hur du menar och jag delar det resonemanget iaf till viss del. Jag gillar inte alls diagnoshysteri.
Sen verkar jag till vardags i en helt annan miljö där det ser helt annorlunda ut. Inga högfungerande men nyfikna vuxna om vi säger så.

 

[MM]

Hur kan man veta att man skulle få en diagnos?
Det känns helt främmande. Inte ens de som sätter dessa diagnoser (och är experter) kan sätta diagnos utan utredningen. Om man visste redan innan så skulle man inte behöva lägga så mkt resurser på att utreda.

Eftersom den sattes av en psykolog för 5 år sedan efter en utredning och som glömde eller sket i skriva in den i min journal. Nu 5 år senare fick jag veta detta då jag pratade med min nya läkare där diagnoser kom upp som samtalsämne och mottagningen fick eld i baken då jag krävde att de skulle ta fram skattningsformulären jag fyllt i samt ett prov jag fick göra på datorn hos psykologen. De är spårlöst borta. Så jag blev kvickt erbjuden en ny utredning efter en månad och som börjar relativt snart och jag ser det som självklart att jag får diagnosen igen då inget har förändrats sen sist. Då var jag dock beredd på att ta konsekvenserna som diagnosen kan medföra, idag inte så mycket.