Hantera misstänkt AD(H)D på egen hand?

[Araminta]

Diagnos eller inte? Ett hett diskuterat ämne under de senaste åren och nu har frågan blivit aktuell för mig personligen. Finns det fler (vuxna) här inne som misstänker att de har ADD/ADHD alternativt har fått diagnos i vuxen ålder? Varför valde ni det ena eller andra? Hur hanterar ni era svårigheter (koncentration, hyperaktivitet etc) till vardags (skola, jobb, relationer)? Samtalskontakt, medicinering, egna strategier (vilka?) etc.

Jag har senaste året börjat ta tag i mitt eget mående vilket inneburit samtalskontakt och antidepressiv medicinering. Nu gjorde jag även av ren nyfikenhet screening testerna för ADD/ADHD (i kontakt med närstående som är psykolog) och fick ett resultat som tyder på att jag sannolikt skulle få en diagnos om jag skulle vilja.

Det är just det där ordet "vilja". Hur vet man om man vill det? Tanken är både lockande och väldigt främmande. ADHD/ADD betecknas som en funktionsnedsättning men jag fungerar ju! Jag klarar av mitt liv och min vardag. Det finns definitivt en hel del ADD/ADHD i mig. Misstankarna har funnits där sen jag var liten men av någon anledning har någon utredning aldrig blivit av. Jag lärde mig hitta egna strategier och kunde hantera problemen. Samtidigt så hade jag exakt samma tankar kring den antidepressiva medicinen, "jag klarar mig", och kan nu i efterhand bara tacka läkaren för att han bad mig prova. Livet blev med ens så mycket lättare. Tänk om eventuell behandling mot ADD/ADHD skulle kunna ge mig samma effekt? Varför uppfinna egna hjul när man kan få ett helt gäng på recept? Hur "nedsatt" är "normalt"?

Nu blev det mer "jag" och rörighet än vad jag tänkt mig. Är dock främst ute efter att få höra hur ni som varit i liknande situationer tycker och tänker. Skulle bli oerhört glad om någon här ville bolla lite tankar och funderingar

 

[MiaMaria]

Min son blev diagnostiserad med adhd som 15-åring. Nu i efterhand kan jag se att jag har många av hans svårigheter. Vi har båda också en annan diagnos (fysisk) och min läkare säger att dessa inte sällan hänger samman.

Jag har själv inte gått vidare med utredning, men tänker att mitt liv kanske skulle bli enklare om jag gjorde det, kanske främst utifrån förståelse både min egen och andras. Jag är över 50 år idag och har klarat mig hyfsat genom livet, men det har varit väldigt långt ifrån problemfritt och jag har många gånger undrat varför jag är så annorlunda.

Jag kan se att min son blev hjälpt av sin adhd-diagnos. Han hittade sig själv på ett sätt, kan se att han har vissa förmågor som han kanske inte haft utan adhd tex. Han har också fått hjälp av medicinering och stöd från psykiatrin. Han har fått större förståelse från omgivningen i de flesta fall.

Jag fick min (fysiska) diagnos som vuxen och även om det på ett vis är en sorg, så var det också ett sätt för mig att inte pressa mig själv utan förstå att jag har vissa begränsningar. Jag har hittat en bättre balans tack vare diagnosen. Ibland tänker jag att en utredning och eventuell adhd-diagnos skulle hjälpa mig ytterligare...

 

[Rialavargen]

Diagnos eller inte? Ett hett diskuterat ämne under de senaste åren och nu har frågan blivit aktuell för mig personligen. Finns det fler (vuxna) här inne som misstänker att de har ADD/ADHD alternativt har fått diagnos i vuxen ålder? Varför valde ni det ena eller andra? Hur hanterar ni era svårigheter (koncentration, hyperaktivitet etc) till vardags (skola, jobb, relationer)? Samtalskontakt, medicinering, egna strategier (vilka?) etc.

Jag har senaste året börjat ta tag i mitt eget mående vilket inneburit samtalskontakt och antidepressiv medicinering. Nu gjorde jag även av ren nyfikenhet screening testerna för ADD/ADHD (i kontakt med närstående som är psykolog) och fick ett resultat som tyder på att jag sannolikt skulle få en diagnos om jag skulle vilja.

Det är just det där ordet "vilja". Hur vet man om man vill det? Tanken är både lockande och väldigt främmande. ADHD/ADD betecknas som en funktionsnedsättning men jag fungerar ju! Jag klarar av mitt liv och min vardag. Det finns definitivt en hel del ADD/ADHD i mig. Misstankarna har funnits där sen jag var liten men av någon anledning har någon utredning aldrig blivit av. Jag lärde mig hitta egna strategier och kunde hantera problemen. Samtidigt så hade jag exakt samma tankar kring den antidepressiva medicinen, "jag klarar mig", och kan nu i efterhand bara tacka läkaren för att han bad mig prova. Livet blev med ens så mycket lättare. Tänk om eventuell behandling mot ADD/ADHD skulle kunna ge mig samma effekt? Varför uppfinna egna hjul när man kan få ett helt gäng på recept? Hur "nedsatt" är "normalt"?

Nu blev det mer "jag" och rörighet än vad jag tänkt mig. Är dock främst ute efter att få höra hur ni som varit i liknande situationer tycker och tänker. Skulle bli oerhört glad om någon här ville bolla lite tankar och funderingar

Jag vet att jag har kraftiga koncentrationssvårigheter och ett energipåslag, dom börjar att slita ut min kropp.
Jag har börjat att kolla upp, men väntetiden är lång och då tappar jag fokus och intresse, samt att det är så mycket groll som jag måste bearbeta och utala att jag drar mig för att genomföra en bokning.

 

[Werze]

Diagnos eller inte? Ett hett diskuterat ämne under de senaste åren och nu har frågan blivit aktuell för mig personligen. Finns det fler (vuxna) här inne som misstänker att de har ADD/ADHD alternativt har fått diagnos i vuxen ålder? Varför valde ni det ena eller andra? Hur hanterar ni era svårigheter (koncentration, hyperaktivitet etc) till vardags (skola, jobb, relationer)? Samtalskontakt, medicinering, egna strategier (vilka?) etc.

Jag har senaste året börjat ta tag i mitt eget mående vilket inneburit samtalskontakt och antidepressiv medicinering. Nu gjorde jag även av ren nyfikenhet screening testerna för ADD/ADHD (i kontakt med närstående som är psykolog) och fick ett resultat som tyder på att jag sannolikt skulle få en diagnos om jag skulle vilja.

Det är just det där ordet "vilja". Hur vet man om man vill det? Tanken är både lockande och väldigt främmande. ADHD/ADD betecknas som en funktionsnedsättning men jag fungerar ju! Jag klarar av mitt liv och min vardag. Det finns definitivt en hel del ADD/ADHD i mig. Misstankarna har funnits där sen jag var liten men av någon anledning har någon utredning aldrig blivit av. Jag lärde mig hitta egna strategier och kunde hantera problemen. Samtidigt så hade jag exakt samma tankar kring den antidepressiva medicinen, "jag klarar mig", och kan nu i efterhand bara tacka läkaren för att han bad mig prova. Livet blev med ens så mycket lättare. Tänk om eventuell behandling mot ADD/ADHD skulle kunna ge mig samma effekt? Varför uppfinna egna hjul när man kan få ett helt gäng på recept? Hur "nedsatt" är "normalt"?

Nu blev det mer "jag" och rörighet än vad jag tänkt mig. Är dock främst ute efter att få höra hur ni som varit i liknande situationer tycker och tänker. Skulle bli oerhört glad om någon här ville bolla lite tankar och funderingar

Jag bollar gärna lite tankar! Jag har lite samma funderingar. Kanske det handlar om att ge sig själv en förklaring och att vara lite snäll med sig själv istället för att bara...överprestera hela tiden för att hänga med. Jag har klarat av utbildning på hög nivå, men fixar inte sociala relationer och hemmalivet något vidare. Jag klarar min vardag, med nöd och näppe känns det som. Liksom näsan precis ovan vattenytan. Och jag vet inte hur mycket jag betalat i påminnelse och inkassoavgifter genom livet. Och hur många gånger jag inte fått ihop barnens liv. De har en pappa tack och lov som är ett organisationssnille, och han har lärt sig hur jag är och kompenserar för detta.

Det jobbiga för mig är att inte riktigt veta om det är något som jag skulle kunna göra för att "skärpa upp mig" helt enkelt, eller om det faktiskt är så att det är något som saknas i min hjärna. Men jag är alltså mer än vuxen, och har haft detta genom hela livet. Jag får liksom ingen ordning på det, trots att jag innehar någon slags intelligens och förmåga att lära mig nya saker. Men när det kommer till att strukturera saker i tid, finns liksom inte kompetensen...känslan för tid saknas. Att avbryta när man kommit igång och kunna ta upp tråden igen...

Jag klarar mig på jobbet, men då är det bara jobbet som gäller och när jag tänker efter så skärper jag till mig till en gräns som gör att jag inte orkar längre tider. Har bytt arbetsplats åtskilliga gånger och kommit fram till att min rastlöshet nog utgör det största problemet. Och den energinivå jag måste använda för att klara mig. Det gör att jag inte orkar i längden. Heltid är helt uteslutet, då är jag elak zombie hemma i TV soffan utan någon ork för övriga livet alls. Har jobbat deltid större delen av arbetslivet, men det är ändå tungt. Känns lite hopplöst emellanåt.

Vore intressant att höra andras input om livet och tankar.

 

[Skjøldur]

Jag är också en sådandär som har en del medfödda svårigheter men ingen diagnos. Jag hittade ett slags schema för ADHD en gång. Om man svarade ja på en stor andel på en massa påståenden så hade man det. Jag svarade ja på några få. Jag har ingen aning om vart det schemat finns, men du kan ju försöka googla eller leta på bibblan eller så.

Jag skulle kunna beskriva mina svårigheter som att jag har ganska lindriga koncentrations och kordinationssvårigheter och därför bränner av mycket energi för att fixa det. Därför tröttar jag ut mig om jag har ett vanligt jobb och till slut blir jag frånvarande och knäpp bara för att jag blir för trött. Efter tre dagars vila är jag mig själv igen. Därför passar det mig att ha ett rätt tråkigt och lulligt nattjobb och jobba extra på kvällarna ibland. Jag har haft lite svårt med en del sociala små-regler och bland annat därför så blev jag mobbad då jag började ettan och efter ett tag gav jag upp och isolerade mig. Som vuxen är det så att kommer jag till en ny arbetsplats och lyckas bli en i gänget med en gång så går det bra ändå. Gör jag bort mig på något sätt i början så kan det vara kört. Men med åren har jag lärt mig det mesta och anpassar mig.

Jag har också fått många inkassokrav i mina dagar. Det är en sak att planera för en månad, men svårare att planera för tre och att lägga upp en buffert.

 

[Mammadutt]

Brukar diskutera ljudkänslighet med mina ADHD-vänner och vi har alla stora problem. Hur är det för er?

Jag har börjat uppskatta tystnad så oerhört mkt. Jag har ofta hörselkåpor på mig (neonrosa).

Jag har oerhört svårt för tex restaurangbesök då jag tar in allt samtidigt. Hör allas samtal. Sen den förbannade ljuskänsligheten...

Äsch jag är nog vampyr...

/haft diagnos 10 år (även bipolär sjukdom)

 

[Araminta]

Min son blev diagnostiserad med adhd som 15-åring. Nu i efterhand kan jag se att jag har många av hans svårigheter. Vi har båda också en annan diagnos (fysisk) och min läkare säger att dessa inte sällan hänger samman.

Jag har själv inte gått vidare med utredning, men tänker att mitt liv kanske skulle bli enklare om jag gjorde det, kanske främst utifrån förståelse både min egen och andras. Jag är över 50 år idag och har klarat mig hyfsat genom livet, men det har varit väldigt långt ifrån problemfritt och jag har många gånger undrat varför jag är så annorlunda.

Jag kan se att min son blev hjälpt av sin adhd-diagnos. Han hittade sig själv på ett sätt, kan se att han har vissa förmågor som han kanske inte haft utan adhd tex. Han har också fått hjälp av medicinering och stöd från psykiatrin. Han har fått större förståelse från omgivningen i de flesta fall.

Jag fick min (fysiska) diagnos som vuxen och även om det på ett vis är en sorg, så var det också ett sätt för mig att inte pressa mig själv utan förstå att jag har vissa begränsningar. Jag har hittat en bättre balans tack vare diagnosen. Ibland tänker jag att en utredning och eventuell adhd-diagnos skulle hjälpa mig ytterligare...

Just det där med att släppa pressen på sig själv är kanske det jag tror skulle kunna vara den största fördelen med att få en ev. diagnos. Att lättare kunna acceptera att det här är den jag är och att det är ok. Lite så som din son verkar ha gjort. Nu vill jag inte snoka för mycket om din relation med din son, men har ni pratat om hans terapi något? Är det något där (strategier etc) som du känner att du kunnat dra nytta av för egen del?

Jag vet att jag har kraftiga koncentrationssvårigheter och ett energipåslag, dom börjar att slita ut min kropp.
Jag har börjat att kolla upp, men väntetiden är lång och då tappar jag fokus och intresse, samt att det är så mycket groll som jag måste bearbeta och utala att jag drar mig för att genomföra en bokning.

Jag har varit/är i lite samma sits. Har en hel del hjärnspöken och annat trams för mig och det var framförallt det jag sökte för när jag först tog kontakt med psykiatrin. De seriösa funderingarna kring ADD (i mitt fall) kom först senare. Jag funderar en del kring vad som egentligen är hönan och ägget. Kanske finns grollet där på grund av ADD/ADHDn?

Jag hoppas att du hittar en väg som fungerar för dig innan du sliter ut dig fullständigt. Har du någon i din närhet som kan hjälpa till att styra upp processen när du tappar fokus?

Jag bollar gärna lite tankar! Jag har lite samma funderingar. Kanske det handlar om att ge sig själv en förklaring och att vara lite snäll med sig själv istället för att bara...överprestera hela tiden för att hänga med. Jag har klarat av utbildning på hög nivå, men fixar inte sociala relationer och hemmalivet något vidare. Jag klarar min vardag, med nöd och näppe känns det som. Liksom näsan precis ovan vattenytan. Och jag vet inte hur mycket jag betalat i påminnelse och inkassoavgifter genom livet. Och hur många gånger jag inte fått ihop barnens liv. De har en pappa tack och lov som är ett organisationssnille, och han har lärt sig hur jag är och kompenserar för detta.

Det jobbiga för mig är att inte riktigt veta om det är något som jag skulle kunna göra för att "skärpa upp mig" helt enkelt, eller om det faktiskt är så att det är något som saknas i min hjärna. Men jag är alltså mer än vuxen, och har haft detta genom hela livet. Jag får liksom ingen ordning på det, trots att jag innehar någon slags intelligens och förmåga att lära mig nya saker. Men när det kommer till att strukturera saker i tid, finns liksom inte kompetensen...känslan för tid saknas. Att avbryta när man kommit igång och kunna ta upp tråden igen...

Jag klarar mig på jobbet, men då är det bara jobbet som gäller och när jag tänker efter så skärper jag till mig till en gräns som gör att jag inte orkar längre tider. Har bytt arbetsplats åtskilliga gånger och kommit fram till att min rastlöshet nog utgör det största problemet. Och den energinivå jag måste använda för att klara mig. Det gör att jag inte orkar i längden. Heltid är helt uteslutet, då är jag elak zombie hemma i TV soffan utan någon ork för övriga livet alls. Har jobbat deltid större delen av arbetslivet, men det är ändå tungt. Känns lite hopplöst emellanåt.

Vore intressant att höra andras input om livet och tankar.

Vi är nog rätt lika. Läser just nu på universitetet och ses nog av många runt omkring mig som högfungerande. Jag organiserar och planerar mitt liv i detalj. Inte för att jag har någon direkt fallenhet för det utan för att jag måste. För jag vet att om jag har tio saker på listan så blir jag iallafall klar med tre. Har jag ingen lista så får jag inget gjort alls. Det sociala har varit en kamp hela livet och det som jag lider mest av. Jag är känslig för ljud och tappar helt fokus i samtal i större grupper eller i röriga miljöer. Även det du skriver om oförmågan att hålla en lagom energinivå känns igen. Jag pendlar mellan duracell kanin, håglös soffpotatis och rastlöst nervknippe. I slutändan så får jag det mesta gjort, har en del vänner men det är, som du säger, med näsan precis ovanför vattenytan.

Frågan jag ställer mig är huruvida man ska "skärpa sig" eller om det istället är mer produktivt att faktiskt anpassa vardagen. För mig är känslan av autopilot i vardagen helt nödvändig. Att ha yttre strukturer och rutiner som jag inte behöver fundera över. Det måste vara krävande nog för att hålla rastlösheten borta men ändå ge utrymme för vila. Om du tittar tillbaka, vilken typ av jobb tycker du har fungerat bäst för dig?

Jag är också en sådandär som har en del medfödda svårigheter men ingen diagnos. Jag hittade ett slags schema för ADHD en gång. Om man svarade ja på en stor andel på en massa påståenden så hade man det. Jag svarade ja på några få. Jag har ingen aning om vart det schemat finns, men du kan ju försöka googla eller leta på bibblan eller så.

Jag skulle kunna beskriva mina svårigheter som att jag har ganska lindriga koncentrations och kordinationssvårigheter och därför bränner av mycket energi för att fixa det. Därför tröttar jag ut mig om jag har ett vanligt jobb och till slut blir jag frånvarande och knäpp bara för att jag blir för trött. Efter tre dagars vila är jag mig själv igen. Därför passar det mig att ha ett rätt tråkigt och lulligt nattjobb och jobba extra på kvällarna ibland. Jag har haft lite svårt med en del sociala små-regler och bland annat därför så blev jag mobbad då jag började ettan och efter ett tag gav jag upp och isolerade mig. Som vuxen är det så att kommer jag till en ny arbetsplats och lyckas bli en i gänget med en gång så går det bra ändå. Gör jag bort mig på något sätt i början så kan det vara kört. Men med åren har jag lärt mig det mesta och anpassar mig.

Jag har också fått många inkassokrav i mina dagar. Det är en sak att planera för en månad, men svårare att planera för tre och att lägga upp en buffert.

De officiella screeening testen som jag gjorde finns på nätet. Vill du så kan jag skicka dem till dig. Dock så ska man vara medveten om att det är just screening test - de är trubbiga. Jag tyckte jag fick en jättehög poäng på det ena men psykologen jag pratade med menade att det är en rätt vanlig summa att få om man har uttalade misstankar. Det innebär dock inte per definition av man har en diagnos. Det kan även slå åt andra hållet, man kan få låga resultat på testerna men ändå vara aktuell för en diagnos.

Jag har liksom du även jag lärt mig mycket genom trial and error, speciellt inom det sociala. Idag kan jag hantera det mesta men det är väldigt tröttande. Jag skulle inte heller säga att jag har grava koncentrationssvårigheter men jag behöver lägga mer energi än folk flest på att behålla fokus och få saker gjorda. Samtidigt så är jag rastlös av mig och njuter av de dagar då jag kan omvandla den rastlösheten i handling. För mig är faktiskt den yttre strukturen som heltidsjobb/-studier ger en viss avlastning. Jag kan gå på autopilot och behöver inte tänka så mycket.

Jag antar att man får hitta det som fungerar bäst för en själv. Hur har du det med rastlöshet? Jag kan bli helt förlamad av den.

 

[Araminta]

Brukar diskutera ljudkänslighet med mina ADHD-vänner och vi har alla stora problem. Hur är det för er?

Jag har börjat uppskatta tystnad så oerhört mkt. Jag har ofta hörselkåpor på mig (neonrosa).

Jag har oerhört svårt för tex restaurangbesök då jag tar in allt samtidigt. Hör allas samtal. Sen den förbannade ljuskänsligheten...

Äsch jag är nog vampyr...

/haft diagnos 10 år (även bipolär sjukdom)

Känner igen mig till fullo!! Matsalen i skolan var en mardröm. Jag trodde helt allvarligt att jag hade problem med hörseln i högstadiet Idag så tillåter jag mig att "logga ut" när det blir för livligt runt omkring mig. Ber alltid folk att dra ner volymen på musiken på middagar och dylikt. Samtidigt så älskar jag att gå på konserter - så länge jag inte behöver hålla konversationer med folk samtidigt

 

[Mammadutt]

Fördel med diagnos, är ju enl mig helt klart möjligheten att få testa mediciner.

 

[nightcrawler]

en fördel med diagnos är ju att man slipper undra varför man är som man är. varför man är "knäpp" och inte som alla andra. jag var helt säker på att jag var dum i huvet innan jag fick diagnosen. skulle utredas för asperger men det visade sig att jag har add samt är atypisk. känns så skönt att veta vad orsaken är till att jag är som jag är

 

[MiaMaria]

Just det där med att släppa pressen på sig själv är kanske det jag tror skulle kunna vara den största fördelen med att få en ev. diagnos. Att lättare kunna acceptera att det här är den jag är och att det är ok. Lite så som din son verkar ha gjort. Nu vill jag inte snoka för mycket om din relation med din son, men har ni pratat om hans terapi något? Är det något där (strategier etc) som du känner att du kunnat dra nytta av för egen del?

Min son har främst haft kontakt med psykiatrin pga sitt mående. Jag kan känna igen mig i det, har själv varit väldigt upp och ner hela livet men har med tiden lärt mig att inte "jaga upp" mig så mycket utan vila i att det vänder, även om det inte känns så just då. Min son är väldigt lik mig där och vi kan prata öppet kring det. Sen tror jag ibland att det varit lättare för honom att samtala med någon annan än mig, även om den personen sagt ungefär samma saker som jag. Det har blivit en bekräftelse för honom att inte bara höra det från mig.

Jag är socionom och jobbar med barn och ungdomar som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar så det är nog mer jag som försöker få sonen att använda strategier :-) Även om jag själv lärt mig att handskas med många av mina problem så är det väldigt mycket lättare att säga till andra hur de ska göra.

 

[MiaMaria]

Vet inte vad som hände med inlägget ovan, men mitt svar finns iallafall där i det rosa...

 

[Rosett]

Nackdelen med diagnos är att det kan bli svårt att få körkort (om Transportstyrelsen får veta om diagnosen kan man bli tvungen att lämna in läkarintyg årligen, gäller även om man redan har körkort) och vissa jobb.

 

[MiaMaria]

Nackdelen med diagnos är att det kan bli svårt att få körkort och vissa jobb.

Min son fick lämna läkarintyg för att få körkortstillstånd, men det är ju inga konstigheter. Han kör bil bra, men visst det finns kanske de som inte klarar av att koncentrera sig så pass. Känner dock ingen.

Vilka jobb man inte skulle kunna ta vet jag inte, du är ju i te skyldig att berätta att du har en diagnos på en arbetsplats.

 

[Rosett]

Min son fick lämna läkarintyg för att få körkortstillstånd, men det är ju inga konstigheter. Han kör bil bra, men visst det finns kanske de som inte klarar av att koncentrera sig så pass. Känner dock ingen.

Vilka jobb man inte skulle kunna ta vet jag inte, du är ju i te skyldig att berätta att du har en diagnos på en arbetsplats.

Polis, militär, tågförare är de jag känner till.

 

[Mammadutt]

Nackdel med diagnos... Får man adoptera?

 

[tuaphua]

@Araminta

Jag fick min diagnos för ca 2 år sen tror jag. Jag är 34 år nu.

För mig var det inget val kring "vilja ha" diagnos eller inte. Jag mådde dåligt och behövde hjälp. För att få den hjälp jag behöver behövde jag utredas.
Jag var så desperat efter hjälp att det inte var tvekan ang utredning.

Jag hade varit i psykvården x antal år och testat olika typer av medicineringar och terapier till viss nytta. Jag har haft en del jobbiga händelser under tidiga tonår och efter det. Så det behövdes förmodligen terapi också. Det har hjälpt mig med andra saker.

Däremot orkade jag inte riktigt med livet. Jag var högfungerande i perioder och blev sen utbränd.
Jag har även en whiplash och annan smärtproblematik som stör sömn och tar energi. Så det har varit svårt att reda ut vad som är vad.
Jag hade nog inga tankar på ADHD själv. Jag antog att jag bara var energisk som grund. Men att jag tappade fokus och ork av det fysiska främst.
Som barn och tonåring var jag hyfsat normal. Om än med större behov av ensamhet och lugn ibland än mina vänner. Relationerna hemma var spända. Stränga föräldrar och jag som inte riktigt platsade i den roll de ville att jag skulle ha med mycket plugg, bra betyg och allmänt extremt skötsam. Jag var mer normal betygsmässigt och var inte jättestökig extremt. Men jag var inte den lugnaste tonåringen.

Jag genomgick en grundlig utredning under många veckor och blev diagnosticerad med ADHD. Det var både en sorg och lite skönt.
En sorg iom att det inte går att arbeta bort. Jag är väldigt inriktad på att lösa problem och kämpa/pressa igenom saker. Nu fick jag inse att jag inte skulle kunna vare sig terapia bort det, "bara skärpa mig" etc.
Jag fick dock förklaringar på en del saker. Och att inse att jag inte var en jävligt uppstudsig unge/tonåring etc var skönt. Inte heller att jag latat mig omedvetet etc de gånger jag inte riktigt grejat saker.
Iom att jag är så problemlösar-orienterad så fick jag också nya möjligheter. Dels fick jag medicin som hjälper oerhört. Men jag kan också få annan hjälp a la bolltäcke/kedjetäcke och hjälp att genom terapeut med sånt här som specialtet kanske hitta sätt att hantera allt som kräver mindre energi och bli mer medveten om varningssignaler av olika slag.
För mig är impulsiva handlingar inget problem mer än för gemene man.
Men sömn och fokus är problem. Jag har inga fokusproblem som gör att de flesta märker något. Men jag blir väldigt utmattad och jag kan inte maximera min potential jämt. Med medicin är allt det här bättre. Om än inte bra..

För mig innebär ADHDn också vissa bra saker. Jag tror bla den där detaljmedvetenheten och förmågan att arbeta noga och konsekvent iom det hjälpt mig mycket i mitt arbete(dressyrtränare och problemlösare).
Jag kan ibland snöa in på en grej och få "falskt tålamod" som jag ser det iom att jag låser mig vid det. Det är BRA i hästsammanhang!

Jag är som många andra väldigt ljud och ljus-känslig. Känslig för rörelser etc också.
Har lätt att stressas upp. Tänker och lugnas bättre av rörelse.
Är beroende av listor. Har uruselt sifferminne och ibland kasst arbetsminne.

Däremot har man ju inte sällan en hög IQ med ADHD. Och på mig stämmer det enligt tester. Även att jag är skapligt allmänbildad trots mina issues.
Däremot varierar prestationen mer än för de utan diagnos. Och utmattningen som kommer av att fokusera är så klart inte heller normal.

 

[Jadzia]

Polis, militär, tågförare är de jag känner till.

Du får vara både polis och militär. Känner flera med adhd inom de yrkena. De gör en bedömning i varje enskilt fall.

 

[Jadzia]

Diagnos eller inte? Ett hett diskuterat ämne under de senaste åren och nu har frågan blivit aktuell för mig personligen. Finns det fler (vuxna) här inne som misstänker att de har ADD/ADHD alternativt har fått diagnos i vuxen ålder? Varför valde ni det ena eller andra? Hur hanterar ni era svårigheter (koncentration, hyperaktivitet etc) till vardags (skola, jobb, relationer)? Samtalskontakt, medicinering, egna strategier (vilka?) etc.

Jag har senaste året börjat ta tag i mitt eget mående vilket inneburit samtalskontakt och antidepressiv medicinering. Nu gjorde jag även av ren nyfikenhet screening testerna för ADD/ADHD (i kontakt med närstående som är psykolog) och fick ett resultat som tyder på att jag sannolikt skulle få en diagnos om jag skulle vilja.

Det är just det där ordet "vilja". Hur vet man om man vill det? Tanken är både lockande och väldigt främmande. ADHD/ADD betecknas som en funktionsnedsättning men jag fungerar ju! Jag klarar av mitt liv och min vardag. Det finns definitivt en hel del ADD/ADHD i mig. Misstankarna har funnits där sen jag var liten men av någon anledning har någon utredning aldrig blivit av. Jag lärde mig hitta egna strategier och kunde hantera problemen. Samtidigt så hade jag exakt samma tankar kring den antidepressiva medicinen, "jag klarar mig", och kan nu i efterhand bara tacka läkaren för att han bad mig prova. Livet blev med ens så mycket lättare. Tänk om eventuell behandling mot ADD/ADHD skulle kunna ge mig samma effekt? Varför uppfinna egna hjul när man kan få ett helt gäng på recept? Hur "nedsatt" är "normalt"?

Nu blev det mer "jag" och rörighet än vad jag tänkt mig. Är dock främst ute efter att få höra hur ni som varit i liknande situationer tycker och tänker. Skulle bli oerhört glad om någon här ville bolla lite tankar och funderingar

Jag blev diagnostiserad som vuxen och i det läget hade jag redan börjat strukturera upp mitt liv, så skillnaden från innan blev inte så stor. Det som däremot gjorde stor skillnad är att jag numera har fått svar på många av mina frågor om varför jag är som jag är. Jag accepterar därmed att jag inte kan leva som alla andra och att vissa saker måste göras på ett visst sätt.

Jag har inga problem med ljud och ljus som många andra och jag blir sällan trött. Istället varvar jag upp i livliga miljöer och jag fungerar som bäst med ett jobb där jag utmanas hela tiden och tempot är högt. Impulskontrollen är ganska usel och jag är dessutom adrenalinjunkie.

Nackdelen är att jag har svårt att vila, svårt att sova och ibland skriker kroppen efter vila medan hjärnan vägrar. Jag använder gärna hög musik för att stänga av det eviga surret i skallen och kan inte kolla på tv eller film utan att surfa samtidigt. Gör miljoner saker på fritiden. Jag kan nörda ned mig rejält i ett projekt och går då svårligen att bryta. Blir irriterad om jag blir avbruten. När jag tröttnar gör jag det ordentligt och kan knappt tvinga mig att avsluta. Kan vara väldigt social, men fattar inte riktigt hur folk fungerar.

Mitt liv har varit trassligt tidigare och ibland rent kaos. Jag har idag få problem i vardagen, men det beror på att jag löser många svårigheter med ren intelligens (den är hög) och logik. Det är dock något jag lärt mig göra.

 

[chaosgirl]

Diagnos eller inte? Ett hett diskuterat ämne under de senaste åren och nu har frågan blivit aktuell för mig personligen. Finns det fler (vuxna) här inne som misstänker att de har ADD/ADHD alternativt har fått diagnos i vuxen ålder? Varför valde ni det ena eller andra? Hur hanterar ni era svårigheter (koncentration, hyperaktivitet etc) till vardags (skola, jobb, relationer)? Samtalskontakt, medicinering, egna strategier (vilka?) etc.

Jag har senaste året börjat ta tag i mitt eget mående vilket inneburit samtalskontakt och antidepressiv medicinering. Nu gjorde jag även av ren nyfikenhet screening testerna för ADD/ADHD (i kontakt med närstående som är psykolog) och fick ett resultat som tyder på att jag sannolikt skulle få en diagnos om jag skulle vilja.

Det är just det där ordet "vilja". Hur vet man om man vill det? Tanken är både lockande och väldigt främmande. ADHD/ADD betecknas som en funktionsnedsättning men jag fungerar ju! Jag klarar av mitt liv och min vardag. Det finns definitivt en hel del ADD/ADHD i mig. Misstankarna har funnits där sen jag var liten men av någon anledning har någon utredning aldrig blivit av. Jag lärde mig hitta egna strategier och kunde hantera problemen. Samtidigt så hade jag exakt samma tankar kring den antidepressiva medicinen, "jag klarar mig", och kan nu i efterhand bara tacka läkaren för att han bad mig prova. Livet blev med ens så mycket lättare. Tänk om eventuell behandling mot ADD/ADHD skulle kunna ge mig samma effekt? Varför uppfinna egna hjul när man kan få ett helt gäng på recept? Hur "nedsatt" är "normalt"?

Nu blev det mer "jag" och rörighet än vad jag tänkt mig. Är dock främst ute efter att få höra hur ni som varit i liknande situationer tycker och tänker. Skulle bli oerhört glad om någon här ville bolla lite tankar och funderingar

För mig handlade om att jag kände på mig att något inte stämde, anhöriga och vänner ansåg det också plus att jag mådde riktigt psykiskt dåligt.

Jag fick min utredning november 2012 och det gav tre diagnoser.

Asperger
ADD
Dissociativt syndrom


Sedan har jag fortsatt må dåligt men nu vet min läkare och psykolog hur de kan hjälpa mig på bästa sätt så att jag kan börja må bättre.

Asperger har gett mig tillgång till LSS insatser

ADD ger mig möjlighet att testa mediciner, kedjetäcke och andra hjälpmedel.

Just nu är jag medicinerad mot medelsvår depressiv episod, humörsvängningar och ångest men nu är planen att jag ska få testa medicin mot ADD då jag inte kan hantera min rastlöshet, impulser och koncentrationssvårigheter..

Så rätt diagnos är en hjälp på vägen
Speciellt när vardagen består av så många hinder.