NPF-diagnos som vuxen. Gör det någon skillnad?

[Kenya]

Kan egen diagnos innebära problem i kontakt med myndigheter när man är förälder?

 

[Grazing]

Även om man har sin situation under kontroll och har olika strategier för att klara sin vardag så kan det svänga snabbt om något händer. Dödsfall, arbetslöshet, föräldraskap, osv. Har du då en diagnos på pappret så har du ett skyddsnät som kan fånga upp dig. Har du inte en diagnos ska du först kriga för att få den, och med tanke på att det är 2-3-4-5 års väntetid för en utredning kan du ha hamnat bra långt under isen när det väl är dags.

Fast så lätt och enkelt är det tyvärr inte hur många diagnoser man än har, det är otroligt lång väntetid på allt och bara för att man har en diagnos gör inte det att man får företräde när det gäller stöd. Jag har aldrig pga mina diagnoser haft något skyddsnät som "fångat upp mig".

 

[Brassneck]

Fast så lätt och enkelt är det tyvärr inte hur många diagnoser man än har, det är otroligt lång väntetid på allt och bara för att man har en diagnos gör inte det att man får företräde när det gäller stöd. Jag har aldrig pga mina diagnoser haft något skyddsnät som "fångat upp mig".

Återigen verkar det bero på vilken region och kommun man bor i. Jag hade tex boendestöd innan men har (tack vare dem) nu inte det, dock kan jag höra av mig om det skulle bli aktuellt igen. Har också behövt ”gå tillbaka” och fått hjälp från mitt personliga ombud fast jag egentligen avslutat. Likaså med mellanvården och psykiatrin, vill jag ändra medicin och behandling så får jag snabbt hjälp (inom rimliga gränser - det tar väl några veckor men inte flera år).

 

[Bapelsin]

Fast så lätt och enkelt är det tyvärr inte hur många diagnoser man än har, det är otroligt lång väntetid på allt och bara för att man har en diagnos gör inte det att man får företräde när det gäller stöd. Jag har aldrig pga mina diagnoser haft något skyddsnät som "fångat upp mig".

Jag generaliserade och jag tror faktiskt att de flesta med diagnoser har ett visst typ av skyddsnät, ungefär så som @Brassneck skriver här ovanför. Har du verkligen behövt vänta lika länge på hjälp som du stod i kö för själva utredningen? Det är beklagligt att det verkar vara så i vissa landsting, men jag vill tro att det fungerar mer eller mindre bra men inte uruselt i de flesta landsting.

 

[Grazing]

Jag generaliserade och jag tror faktiskt att de flesta med diagnoser har ett visst typ av skyddsnät, ungefär så som @Brassneck skriver här ovanför. Har du verkligen behövt vänta lika länge på hjälp som du stod i kö för själva utredningen? Det är beklagligt att det verkar vara så i vissa landsting, men jag vill tro att det fungerar mer eller mindre bra men inte uruselt i de flesta landsting.

Jag hade aldrig bett om den och stod aldrig i någon kö för själva utredningen, däremot så har jag verkligen fått kämpat för att få hjälp. Visst har jag fått komma till habiliteringen men dom tar ogärna emot folk som har problem med destruktiva beteenden och ångest, depression osv så där passar jag inte in enligt dom. Men här i göteborg så får man antingen hjälp för sina psykiska sjukdomar eller för autismproblemen så att säga. Det är olika team och dom samarbetar inte med varandra.

 

[Grazing]

Återigen verkar det bero på vilken region och kommun man bor i. Jag hade tex boendestöd innan men har (tack vare dem) nu inte det, dock kan jag höra av mig om det skulle bli aktuellt igen. Har också behövt ”gå tillbaka” och fått hjälp från mitt personliga ombud fast jag egentligen avslutat. Likaså med mellanvården och psykiatrin, vill jag ändra medicin och behandling så får jag snabbt hjälp (inom rimliga gränser - det tar väl några veckor men inte flera år).

Jag kan också höra av mig om jag vill ha tillbaka mitt boendestöd, men för mig är det en lång process att hitta rätt person, det är så otroligt mycket som ska passa så att det bara skulle komma någon snabbt är för mig ingen garanti att det hjälper, det stjälper snarare.

När det gäller psykiatrin så har jag extremt lätt att få hjälp snabbt men det är förmodligen för min historia där och den täta kontakten jag antagligen alltid kommer att ha där. Jag har till och med direktnummer till läkaren.

 

[Monkie]

Kan egen diagnos innebära problem i kontakt med myndigheter när man är förälder?

Jag tänker spontant att de inte kan veta om det om man inte själv berättar.

Föräldrar som kom in alltför berusade eller efter suicidförsök anmäldes på rutin till socialtjänsten när jag jobbade på akuten runt 2010, vet inte om det samma nu.

 

[Bapelsin]

Jag hade aldrig bett om den och stod aldrig i någon kö för själva utredningen, däremot så har jag verkligen fått kämpat för att få hjälp. Visst har jag fått komma till habiliteringen men dom tar ogärna emot folk som har problem med destruktiva beteenden och ångest, depression osv så där passar jag inte in enligt dom. Men här i göteborg så får man antingen hjälp för sina psykiska sjukdomar eller för autismproblemen så att säga. Det är olika team och dom samarbetar inte med varandra.

Jag vet att det är så på vissa ställen och det är helt bedrövligt tycker jag. De två går ju liksom hand i hand för nästan alla drabbade av npf.

 

[förvirrad]

En relaterad fråga.
Ponera att en person troligen har en diagnos, av lindrigt slag. Personens föräldrar har fått hjälp att hitta "vad som är rimligt att misstänka" i diagnosväg och har hittat strategier som fungerar.
Hur mycket nytta har personen då av en diagnos på pappret? Alltså, när hen har en trolig och sannolik förklaring på varför hen inte funkar riktigt som alla andra, men är tillräckligt väl fungerande för att inte behöva insatser från samhället.
Eller skulle det kunna vara så att en diagnos snarare stjälper och sätter krokben för personens möjligheter? Det finns ju vissa diagnoser som inte gör körkort självklart, t.ex.

Det här är en svår fråga. Även någon som är högfungerande kan ha nytta av diagnosen men det är inte säkert att just nu är bästa tiden.
Hur gammal är personen? Är h*n i typ övre tonåren så kanske det kan vara idé att sätta sig och prata igenom situationen inom familjen. En diagnos kan hjälpa men det finns som sagt yrken där en sådan är totalt diskvalificerande och då inte bara lokförare. Polis vet jag är omöjligt och hur det fungerar med körkort för lastbil med släp är jag osäker på, kan tänka mig att det även kan finnas begränsningar inom försvaret.
Frågan är svår att svara på och man måste nog utgå från det enskilda fallet och ta reda på fakta som är relevant för individen.
Är personen yngre så upplevde jag att mina problem mångfaldigades då jag nådde tonåren och jag tror att mitt liv idag varit lättare om jag fått rätt hjälp då.

 

[parellikusken]

Jag hade aldrig bett om den och stod aldrig i någon kö för själva utredningen, däremot så har jag verkligen fått kämpat för att få hjälp. Visst har jag fått komma till habiliteringen men dom tar ogärna emot folk som har problem med destruktiva beteenden och ångest, depression osv så där passar jag inte in enligt dom. Men här i göteborg så får man antingen hjälp för sina psykiska sjukdomar eller för autismproblemen så att säga. Det är olika team och dom samarbetar inte med varandra.

Jag bor i Gbg och får hjälp med både ADHD och min depression. Tillhör npf-teamet på PMM.

 

[ameo]

Det här är en svår fråga. Även någon som är högfungerande kan ha nytta av diagnosen men det är inte säkert att just nu är bästa tiden.
Hur gammal är personen? Är h*n i typ övre tonåren så kanske det kan vara idé att sätta sig och prata igenom situationen inom familjen. En diagnos kan hjälpa men det finns som sagt yrken där en sådan är totalt diskvalificerande och då inte bara lokförare. Polis vet jag är omöjligt och hur det fungerar med körkort för lastbil med släp är jag osäker på, kan tänka mig att det även kan finnas begränsningar inom försvaret.
Frågan är svår att svara på och man måste nog utgå från det enskilda fallet och ta reda på fakta som är relevant för individen.
Är personen yngre så upplevde jag att mina problem mångfaldigades då jag nådde tonåren och jag tror att mitt liv idag varit lättare om jag fått rätt hjälp då.

Personen är tonåring och efter att "den troliga diagnosen" hittats har föräldrarna förstått hur hen fungerar och varför. Och därmed också hittat vägar till den anpassning (t.ex små förändringar i bemötande som gör stor skillnad) som behövs för att livet ska kunna flyta bra för tonåringen. Även i skolan fungerar det bra. Och den allmänna uppfattningen är att med personens egen insikt gemensamt med föräldrarnas anpassning så är problemen idag ganska små. Inte så att de på något sätt är obefintliga, men väldigt mycket mer lätthanterliga.

 

[Grazing]

Jag bor i Gbg och får hjälp med både ADHD och min depression. Tillhör npf-teamet på PMM.

Så är det inte här iallafall, här är det olika team man tillhör beroende på diagnos. Jag har fått avstå psykologkontakt osv pga min autismdiagnos. Dock har jag insett att jag inte behöver "hjälp" med min autism egentligen alls då jag är som jag är och har accepterat det. Det är depressionerna och allt det där som är viktigast att få bukt med så fokuserar på det mest. Visst kan jag få gå till arbetsterapeuter och allt det där men det hjälper inte mina problem, har ju dock en bra samtalskontakt och nära kontakt med läkaren så jag är hyfsat nöjd ändå.

 

[Grazing]

Jag vet att det är så på vissa ställen och det är helt bedrövligt tycker jag. De två går ju liksom hand i hand för nästan alla drabbade av npf.

Ja det är otroligt dåligt att dom inte kan samarbeta med varandra, det tycker min läkare också men det är inte så mycket att göra åt, är så det är. Men jag har ändå otrolig tur med min kontakt med psykiatrin ändå jämfört med många andra så klagar inte.

 

[the_connemara]

Igår var jag hos den nya psykologen. Vilken fantastisk människa ❤ Det vara bara ett kort (typ 30 min) inledande samtal för att försöka få en bild av vad jag behövde hjälp med just nu förklarade hen direkt. Det kändes som att hen förstod mig vad jag än sa, alla frågor kändes väldigt relevanta och som att hen bara snabbt sicksackade sig fram för att få en bild av mina problem. Allt jag la till uppmärksammades och jag upplevde inte alls att hen fastnade vid något jag råkade säga men inte tyckte var så relevant.

Jag var hos en annan psykolog för 2 år sedan när jag var deppig över en mer specifik sak trodde jag men trivdes inte med hen. Det kändes mer som gissningar och som att jag aldrig blev förstådd.

Tyvärr konstaterade hen snabbt att jag inte kunde fortsätta gå dit utan pratade om social ångest och var först inne på lång kbt med typ 20-25 samtal (jag har ingen koll alls på varken diagnoser eller behandlingar så ber om ursäkt på förhand för fel)? Jag skulle göra lite tester hemma som hen skulle sammanställa och ordna en remiss.

Sedan pratade vi vidare och hen frågade om förra psykologen pratat med mig om autism. Det hade hen inte. Hen sa att det var viktigt att skilja på autism och social ångest och la till ett uppföljande möte efter att jag gjort testerna hemma.

Tur med det där mötet för testerna var skitsvåra Speciellt 2 kändes inte som att jag fattade någonting

 

[catapult]

Funderade på det där med att en diagnosen kan vara hindrande i vissa yrkesval eller liknande. Hur fungerar det om personen i fråga inte säger något? Jag är helt med på att det kanske inte är ett bra alternativ (eller etiskt för den delen), men rent teoretiskt. I det här fallet utgår jag ifrån en person som är högfungerande trots sin diagnos.

I min värld finns diagnosen på pränt i ens journal och ingen annanstans om du väljer att inte berätta för omgivningen. Men journalen nås väl i princip enbart av sjukvården och en själv?
Jag är bara insatt i hur antagningsprocessen för brandman ser ut och om jag minns rätt där så är det ett formulär du fyller i samt en läkarundersökning och EKG. Sen är det lite fysiska tester med som kompletterar. Men om du då i formuläret skulle fylla i att du inte har några problem så antar jag att de går på det formuläret och inte har tillgång till din journal? Antar att det är liknande på ex polisutbildningen och liknande utbildningar.

Samma sak angående körkortet som nämndes tidigare i tråden. Enligt transportstyrelsens hemsida är det ett formulär som fylls i där du själv kryssar i om du har någon neuropsykisk funktionsnedsättning vilket i sin tur leder till krav på läkarintyg. Det är reglerat i förordningen så du kör i sådana fall olagligt - men hur kontrolleras det? Det är ju kanske inte din sjukvårdsjournal polisen kontrollerar om de stoppar en vid en rutinkontroll.

Frågan är kanske bättre formulerad som "vilka har tillgång till din journal och kan se en eventuell diagnos?".

Som tidigare nämnt, jag är helt med på att det principiellt inte är en bra idé och vill inte uppmuntra någon till att ljuga i dessa fall! Men undrar hur systemet fungerar.

 

[Elo]

Samma sak angående körkortet som nämndes tidigare i tråden. Enligt transportstyrelsens hemsida är det ett formulär som fylls i där du själv kryssar i om du har någon neuropsykisk funktionsnedsättning vilket i sin tur leder till krav på läkarintyg. Det är reglerat i förordningen så du kör i sådana fall olagligt - men hur kontrolleras det? Det är ju kanske inte din sjukvårdsjournal polisen kontrollerar om de stoppar en vid en rutinkontroll.

Det här är dessutom jätteintressant då jag inte hade genomgått någon utredning och således inte hade en diagnos när jag tog mitt körkort för ... massor av år sedan. Fick diagnosen 9 år efter jag tog körkortet. I dagsläget behöver jag inte lämna in läkarintyg, men skulle jag vilja skaffa tex BE så kommer jag behöva lämna in läkarintyg varje år.

Helkonstigt.

 

[grodan21]

Det här är dessutom jätteintressant då jag inte hade genomgått någon utredning och således inte hade en diagnos när jag tog mitt körkort för ... massor av år sedan. Fick diagnosen 9 år efter jag tog körkortet. I dagsläget behöver jag inte lämna in läkarintyg, men skulle jag vilja skaffa tex BE så kommer jag behöva lämna in läkarintyg varje år.

Helkonstigt.

Vissa läkare kontaktar TS när diagnos sätts och du får då inkomma med läkarintyg.

Jag fick lämna läkarintyg ca 5-6 år innan jag fick beslut om att slippa det De läkarbesöken är hemska, därför kommer jag aldrig ta BE.

 

[Badger]

Kan egen diagnos innebära problem i kontakt med myndigheter när man är förälder?

Förstår inte exakt hur du menar är jag rädd. Hur mycket kontakt med myndigheter brukar man ha som förälder? Menar du tex en förskolechef? Eller en BVC sköterska? (det känns totalt onödigt att de skulle få veta diagnoser hos föräldrar?) Vi har aldrig haft något som jag uppfattat som en myndighetskontakt som föräldrar.

Jag tror dock att rimligen är det bästa att inte prata om föräldrars diagnoser med förskolepersonal/lärare och annat om det inte relaterar till någonting praktiskt med hämtning lämning eftersom jag gissar spontant att det finns de som har förutfattade meningar och kanske projicerar på barnen istället för att bara påverkas av barnets egna relationer och reaktioner. Barn påverkas väldigt mycket av personalens bemötande även om personalen kanske inte tror det, och lite bryskare bemötande pga kunskap om föräldrar kan nog lätt leda till utåtagerande hos barnet och en ond cirkel. (och om praktiskt det är så många föräldrar som är oerhört förvirrade och sena med papper och glömmer kläder och vantar att det ska nog till något extra för att de skulle märka. Vi trodde vi var slarviga, vi har ingen som är projektledare i familjen, men vi är typ bara halvvägs ned på skalan ens.)

Det finns väl inte heller någon anledning till att chef behöver veta diagnoser om det inte finns regler om vem som får eller inte får ha det arbetet?

 

[gul_zebra]

Kan egen diagnos innebära problem i kontakt med myndigheter när man är förälder?

I enstaka fall ja.
Här i stan har vi tex en man med Asperger som fått sitt barn placerat i familjehem för att han och mamman har diagnoser. Pappans föräldraförmåga har man inte ens utrett utan man ska tydligen göra det nu, 12 år senare.
Jag antar att det är ett undantagsfall dock.

 

[the_connemara]

Jag vet inte om det är bra för mig att läsa den här tråden, jag blir mest rädd och orolig för att ha mer kontakt med vården alls

Min psykolog har verkligen varit fantastisk ❤ Hen har bokat in två längre besök åt mig och igår var jag alltså där för tredje gången. Allt ska skrivas ihop och hen ska skicka en remiss för utredning till ett ställe i kommunen bredvid (Lund, jag bor och har gått till hen i Staffanstorp).

Jag fick också förklarat för mig att en utredning skulle ge mer info sedan till vidare behandling även om det framkom att mina problem inte helt/alls berodde på misstänkt autism eller annat.

Jag väljer medvetet att vara väldigt selektiv vad jag läser och försöker istället, måhända naivt, lita på att min kontakt nu känns trygg och bra och att allt kommer skötas bra. Jag är orolig för att träffa någon ny och berättade om det, min oro baserar sig mest på att jag inte vill att de ska missa något/jag ska missa att berätta något viktigt. Jag hade velat skicka in ett färdigt formulär med alla svar (jag är sådan med allt, därför mycket inte blir gjort istället ) men fattar ju att det är liksom lite poängen att utredningen ska göra mha proffs. Min psykolog var mycket bra att prata med om det också såklart och jag är helt fri att boka fler samtal i väntan på att de kontaktar mig, hen trodde typ senare under hösten/vintern. Just nu känns det dock lugnt, jag mår bra av att ha fått sorterat ut en del saker under dessa samtalen även om de främst varit kartläggande inför en remiss och jag mår bra av att ha tagit ett beslut och ha en plan. Många andra saker slutade direkt stressa mig bara av att veta mera om vägen framåt.