NPF-diagnos som vuxen. Gör det någon skillnad?

[MiniLi]

Eftersom den sattes av en psykolog för 5 år sedan efter en utredning och som glömde eller sket i skriva in den i min journal. Nu 5 år senare fick jag veta detta då jag pratade med min nya läkare där diagnoser kom upp som samtalsämne och mottagningen fick eld i baken då jag krävde att de skulle ta fram skattningsformulären jag fyllt i samt ett prov jag fick göra på datorn hos psykologen. De är spårlöst borta. Så jag blev kvickt erbjuden en ny utredning efter en månad och som börjar relativt snart och jag ser det som självklart att jag får diagnosen igen då inget har förändrats sen sist. Då var jag dock beredd på att ta konsekvenserna som diagnosen kan medföra, idag inte så mycket.

Ah okej. Då förstår jag!

 

[Lillefrun]

Beror på vad föraren behöver hjälp med. Min sambo brukar säga att min assistanshund är min distraktion och det stämmer rätt bra. Hon går in och bryter innan jag går upp i hyperaktivitet, hon bryter mig innan jag får ångest, hon får mig att kunna fokusera på henne istället för omgivningen när det blir för mycket. Hon är en ursäkt för att slippa se folk i ögonen de dagar jag inte orkar det, hon gef mig en anledning att gå iväg när jag behöver det. Hon får mig att gå ut och lämna hemmet, hon hjälper mig med rutiner. Hon gör massa annat också men det här var några exempel.

Jag får hem en valp om två veckor, han är 6 månader. Min gammelhund här hemma är väldigt lyhörd och känner av mig och hur jag mår och om jag skakar av ångest kan han komma och lägga sig på mig (liten hund) eller krypa ihop precis bredvid mig. Om jag mår dåligt vill han inte lämna mig om någon annan kommer och ska hämta honom om jag ska iväg. Han busar och gör mig glad när inget annat kan få mig att ens försöka le och han får mig att gå upp ur sängen även dom perioderna jag inte ser någon mening med det.

Jag funderar på valpen,kan man gå någon utbildning med sin egna hund för att det ska bli en assistanshund? För då får man väl ta med hunden på fler ställen? Jag lider av svårt ångest och det är bara djuren som gör att jag kan hålla ihop mig själv och utan min hund klarar jag mig inte så det vore intressant att veta hur man tränar en assistanshund. Det låter som om det vore väldigt dyrt? Kan man själv gå med hunden eller köper man en utbildad hund?

 

[Grazing]

Jag funderar på valpen,kan man gå någon utbildning med sin egna hund för att det ska bli en assistanshund? För då får man väl ta med hunden på fler ställen? Jag lider av svårt ångest och det är bara djuren som gör att jag kan hålla ihop mig själv och utan min hund klarar jag mig inte så det vore intressant att veta hur man tränar en assistanshund. Det låter som om det vore väldigt dyrt? Kan man själv gå med hunden eller köper man en utbildad hund?

Man kan utbilda själv, det är inte jättebilligt men kan lätt vara värt det då hunden har rätt att få vara med överallt.

 

[snorp]

Jag får hem en valp om två veckor, han är 6 månader. Min gammelhund här hemma är väldigt lyhörd och känner av mig och hur jag mår och om jag skakar av ångest kan han komma och lägga sig på mig (liten hund) eller krypa ihop precis bredvid mig. Om jag mår dåligt vill han inte lämna mig om någon annan kommer och ska hämta honom om jag ska iväg. Han busar och gör mig glad när inget annat kan få mig att ens försöka le och han får mig att gå upp ur sängen även dom perioderna jag inte ser någon mening med det.

Jag funderar på valpen,kan man gå någon utbildning med sin egna hund för att det ska bli en assistanshund? För då får man väl ta med hunden på fler ställen? Jag lider av svårt ångest och det är bara djuren som gör att jag kan hålla ihop mig själv och utan min hund klarar jag mig inte så det vore intressant att veta hur man tränar en assistanshund. Det låter som om det vore väldigt dyrt? Kan man själv gå med hunden eller köper man en utbildad hund?

Jag har utbildat och certifierat min egen hund. Hon får följa med på ganska många ställen men tyvärr är det fortfarande en del som säger nej till assistanshundar. Det har kostat ca 20 000 kr för mig att utbilda och certifiera henne. Det är lite olika kostnader beroende på vilken förening man går genom men runt den summan kan man nog räkna med. Min hund är certifierad internationellt så hon får även arbeta med mig utomlands.

 

[snorp]

Man kan utbilda själv, det är inte jättebilligt men kan lätt vara värt det då hunden har rätt att få vara med överallt.

Nej hunden har tyvärr inte rätt att vara med överallt, man kan fortfarande bli nekad.

 

[Grazing]

Nej hunden har tyvärr inte rätt att vara med överallt, man kan fortfarande bli nekad.

I vilka situationer kan man bli nekad?

 

[snorp]

I vilka situationer kan man bli nekad?

Man kan bli nekad i livsmedelsbutiker bland annat. Om handlaren anser att det finns risk att livsmedel kan bli kontaminerade, väldigt svävande vart gränsen går men det är tyvärr inte förbjudet att neka assistanshundar i Sverige. Jag har blivit nekad på restauranger också. Ibland orkar man inte ta striden heller även om man kanske skulle kunna få ta med sin assistanshund efter en del bråk. Tyvärr är okunskapen stor kring assistanshundar och vad som gäller.

 

[vallhund]

I vilka situationer kan man bli nekad?

Mig veterligen akut/intensiv samt infektionsvårdsavdelningar.

 

[Brassneck]

Hur gick det för dig TS till slut?
Jag fick diagnos i vuxen ålder efter många års problem och för mig har det bara varit positivt; rätt till vettig behandling och åtgärder (som jag kunde trappa ner när livet började fungera igen, det enda jag har kvar nu av dessa är mitt tyngdtäcke), rätt till ett anpassat jobb där arbetsgivaren får del av min lön betald och så det svåraste; medicineringen.

 

[the_connemara]

Jag är fasen nyfiken för egen del. Hur börjar man egentligen? Jag har ändå behov av att träffa en psykolog så tänkte att jag kanske kan börja med att fråga denne?

Om jag bara får tag i att ringa om tid först. Såklart var det för många som ringde när jag väl fick tummen ur för en vecka sedan men sedan har det inte blivit ringt någon mer gång

 

[Tonto]

Nope. Förväntas ändå att fungera som en person utan diagnos så har väl bara gjort saken värre.

 

[Brassneck]

Nope. Förväntas ändå att fungera som en person utan diagnos så har väl bara gjort saken värre.

Vad hände efter du fått diagnosen? Fick du inga behandlingsalternativ? Medicin? Anpassning? Mycket får man ju göra själv oavsett vilken behandling som erbjuds.

 

[MM]

Jag är fasen nyfiken för egen del. Hur börjar man egentligen? Jag har ändå behov av att träffa en psykolog så tänkte att jag kanske kan börja med att fråga denne?

Om jag bara får tag i att ringa om tid först. Såklart var det för många som ringde när jag väl fick tummen ur för en vecka sedan men sedan har det inte blivit ringt någon mer gång

Är du bara nyfiken eller har du nytta av en diagnos och hjälpen som kan komma med den?
Det kostar massor för samhället att utreda, så jag tycker att man gör det bara när man har något att få ut av den, inte av nyfikenhet. Hoppas du tar mig rätt. Jag vet ju inte din bakgrund men man genomgår inte en sån här utredning för att stilla sin nyfikenhet eller ens om man skulle ha diagnos men inte har någon nytta av den.

 

[Bapelsin]

För mig har diagnosen (asperger) gjort jättestor skillnad. Den har gett mig en förståelse och därigenom en acceptans för vem jag är. Utifrån den acceptansen kan jag numer ställa krav på mig själv utifrån vem jag faktiskt är och inte utifrån vem samhället tycker att jag (och alla andra) borde vara. Det i sin tur har gjort att mina misslyckanden har minskat och självkänslan ökat. Jag är bra precis som jag är och jag klarar det mesta som alla andra klarar, jag måste bara göra det på ett annat sätt.

 

[nightcrawler]

Vad hände efter du fått diagnosen? Fick du inga behandlingsalternativ? Medicin? Anpassning? Mycket får man ju göra själv oavsett vilken behandling som erbjuds.

Jag fick varken behandlingsalternativ, medicin eller anpassning. Fick inte veta nått om mina diagnoser. Har fått ta reda på allt om dom på egen hand. Jävligt dåligt tycker jag

 

[Brassneck]

Jag fick varken behandlingsalternativ, medicin eller anpassning. Fick inte veta nått om mina diagnoser. Har fått ta reda på allt om dom på egen hand. Jävligt dåligt tycker jag

Så efter alla möten och utredningar sa de bara ”Du har xxx, nu är vårt uppdrag slut, hejdå”? Fy vad dåligt! Vad sa din behandlande läkare om det? Eller bedömde de att du var så ”högfungerande” (hatar det ordet för det är mer om hur bra man är på att låtsas) att du inte behövde speciella insatser?

Vet inte om jag bor i ett extra bra landsting men här har mellanvården väldigt mycket att erbjuda med kurser, arbetsterapeut, samtal Mm. Sen tyckte jag inte att allt passade mig men jag fick prova mig fram. Fick även boendestöd av kommunen och utredning om arbetsförmåga genom arbetsförmedlingen. Hur funkar det i andra regioner? (Fråga till alla, inte bara till nightcrawler).

 

[Tonto]

Vad hände efter du fått diagnosen? Fick du inga behandlingsalternativ? Medicin? Anpassning? Mycket får man ju göra själv oavsett vilken behandling som erbjuds.

Jag blev erbjuden medicin för depression. Jag är inte deprimerad. Fick inget annat.

 

[nightcrawler]

Så efter alla möten och utredningar sa de bara ”Du har xxx, nu är vårt uppdrag slut, hejdå”? Fy vad dåligt! Vad sa din behandlande läkare om det? Eller bedömde de att du var så ”högfungerande” (hatar det ordet för det är mer om hur bra man är på att låtsas) att du inte behövde speciella insatser?

Ungefär så. Visst är jag högfungerande men jag visste ju inget om diagnoserna eller vad jag kunde får för hjälp om jag kände att jag behövde. Jag fick lite hjälp från öppenpsyk där jag gick hos en arbetsterapeut. Dom tyckte det var väldigt märkligt och dåligt att jag inte fått nån mer "hjälp" än att få mina diagnoser. Jag kom fram till att jag ville prova medicin men fick avstå då dom medicinerna inte var kompatibla med epilepsi. Då hade jag fått sluta med epilepsimedicinen och dom för npf riskerade att trigga igång EP:n igen. Och det var det inte värt ansåg jag.

 

[the_connemara]

Är du bara nyfiken eller har du nytta av en diagnos och hjälpen som kan komma med den?
Det kostar massor för samhället att utreda, så jag tycker att man gör det bara när man har något att få ut av den, inte av nyfikenhet. Hoppas du tar mig rätt. Jag vet ju inte din bakgrund men man genomgår inte en sån här utredning för att stilla sin nyfikenhet eller ens om man skulle ha diagnos men inte har någon nytta av den.

Absolut, uppskattar ditt svar o din uppriktighet!

Det är väl mer att jag funderar på om allt som jag har svårt för och som inte funkar så bra för mig är något som går att "förklara" och få hjälp med på något vis. Jag tycker det är så svårt att veta vad som är "normalt". Jag upplever tex att jag missköter visa bitar i livet såpass mycket att det inverkar negativt på mitt jobb (och det har väl blivit mer tydligt nu iom Corona därför jag reflekterat över det såpass att jag skrev detta inlägget). Men samtidigt så vet jag ju de som missköter sig bra mycket mer än mig utan att reflektera över att de har problem.

 

[the_connemara]

För mig har diagnosen (asperger) gjort jättestor skillnad. Den har gett mig en förståelse och därigenom en acceptans för vem jag är. Utifrån den acceptansen kan jag numer ställa krav på mig själv utifrån vem jag faktiskt är och inte utifrån vem samhället tycker att jag (och alla andra) borde vara. Det i sin tur har gjort att mina misslyckanden har minskat och självkänslan ökat. Jag är bra precis som jag är och jag klarar det mesta som alla andra klarar, jag måste bara göra det på ett annat sätt.

Kanske något sådant jag hade hoppats på? Jag behöver ingen diagnos eller utredning som så, mer får lite mer grepp och förståelse om mig själv och min vardag typ?