Idag när jag red hästen ville jag grina. Jag fick känslan av att sitta på min gamla ponny.
Nu kan man ju tro att jag då ville grina av besvikelse över att min dressyrhäst kändes som en gammal gubbponny med noll gång. Men det var inte riktigt det..
Det var mer det att vi idag kändes så samkörda som jag och gammelponny var i skogen.
Idag kom jag till stallet just efter lite stimmigt intag i stormen. Jag var så uteridningssugen. Så jag slängde på sadel och träns och kastade mig ut innan mörkret. Jag var beredd på att det skulle vara lite livat iom att jag inte ridit ut på ett tag, det var storm och kyligt etc.
Men pålle var helt super! Han är ju inte så uteriden så det gör ngt nu. Och iom hans mentalitet med tidigare flykt/försvar och mycket energi och nerv etc så är han ju inte direkt en gammal såspåse som degar runt och helst av alt vill stå och sova.
Idag var nog första gången som han trots hög energinivå, mycket störning utifrån sas och så som han ute verkligen bjöd konstant även då han några gånger verkligen var riktigt skraj och vi red genom smala passager etc.
Det har ju länge gått att få honom gå dit man vill. Men det har varit för att han antingen övertalats genom att man envisats eller att man tagit fighter i de lägen han blivit för spänd. Det behöver ju inte ha varit stora saker som blivit. Men iaf några små meningsskiljaktigheter där han själv behövt besluta sig för att gå. Antingen genom att jag är för påstridig eller för att han inte längre är skraj.
Idag frågade han genomgående istället(små frågor a la vippa örat eller korta steget ngt i ngt steg) och svarade direkt jag bad om ngt och då inte bara genom att gå fram utan genom att bli enormt mycket lugnare av min önskan om att han går.
Sånt här är väldigt mycket mer värt för mig än fina dressyrrörelser etc..
Idag var vi ett team där han erbjöd sig göra saker och litade på mig helt och bara följde.
Vi hade jätteskoj och det var ett kul avbrott att ge sig ut och mysa i naturen och springa lite och hoppa pinnar, diken etc.
